Kajsa Kavats blogg

Världen är allt bra märklig

Ibland känns det märkligt nära mellan sommar och vinter.

Ibland har jag märkligt svårt att se skogen för alla träd.

Ibland gungar tillvaron och allt känns bara rörigt förvirrande.

Ibland vill inget vara riktigt stilla.

Men plötsligt stannar det där snurrandet i tillvaron, lika plötsligt som det började, och märkligt nog blir allt sååå lugnt och stilla.

Skogen och insikten i hur komplicerad en liten snöflinga är fick mig idag att komma till ett tillstånd av ett inre lugn.

I morgon är en ny dag, och då ... då ska jag ... hm, ja, vi får väl se ...

/Kajsa Kavat

Dela:

"Kåt, glad och tacksam"

Ja, varför kan man inte bara vara kåt, glad och tacksam?

Ordet kåt har vad jag förstår funntis mycket länge i det svenska språket, men ursprungligen betydde det "levnadsglad", glad att få kunna njuta av livet. Den som är kåt är nyfiken av sig och har en positiv inställing till livet.

Om man är glad och har en inställing till livet som är full av hopp, längtan och uppmuntran gentemot andra, då mår både man själv och andra i ens omgivning bätte.

Tacksam brukar de flesta inte bli förrän de kommit en bit upp i åren. Om man tänker efter så har alla en hel massa att vara tacksam för. Det är lätt att ta frisk skogsluft eller annat "självklart" för givet.

Titeln på min blogg är tagen ur filmen "Ogifta par", där två pars julfirande i fjällen totalt havererar och kvinnan, som spelas av Lena Endre, till slut kastar ur sig lite bittert:

- Men hur ska jag vara för att du ska bli nöjd?

Den missnöjde mannen, som spelas av Peter Dalle svarar, nästan lite hoppfullt men med eftertryck:

- Hur vore det med kåt, glad och tacksam?"

Man kan skratta åt det, men samtidigt ligger det en hel del i detta uttryck. Tänk om man bara kunde nöja sig ibland. Koppla av och bara njuta av det som finns, av det man har istället för att rusa fram i tillvaron och fullkomligt suga musten ur livet självt.

Jag har alltid haft en sanslöst stark känsla av strävan i mig, Jag vet egentligen inte riktigt vart jag är på väg, men jag är alltid, alltid på väg. Ibland får jag motgångar, stora som små, liksom de flesta människor. Jag tappar fotfästet en aning för en stund, men jag hittar oftast rätt ganska snart igen. Jag har helt enkelt bestämt mig, jag VILL inte vara ledsen. Men samtidigt slutar jag aldrig att fortsätta sträva, mot något som är bara lite, lite bättre. Visst är det praktiskt att vara den som kämpar på, men nu är jag faktiskt trött på denna strävan i mig.

Jag ska helt enkelt vara kåt, glad och tacksam, i alla fall ett tag framöver. Njuta av det liv som jag har och de människor som omger mig och bara vara lycklig. Leta upp det där innersta, livets kärna.

Allt ovan gäller också mitt fotograferande. Jag ska sluta att sträva efter en bild, som jag aldrig kommer att kunna ta, för att "nästan" lyckas med det jag tänkt. Nä, istället ska jag tillbaka till det där "nybörjarstadiet" när man tar bilder bara för att man kan och för att det är så kul, på allt och alla (nåja riktigt så extrem behöver man ju inte vara, lagom är bäst!)

 Så glöm inte bort det där pirret i maggropen - håll pirret vid liv! Och va lite kåtare, lite gladare och lite mer ödmjukt tacksam!

En skön kväll önskar jag eder alla!

/Kajsa Kavat

Dela:

Min första canvas

Det är först när man skriver ut eller låter trycka upp en bild, som den blir verklig för mig. Nyligen lät jag för allra första gången göra en canvas på 40*60 hos Crimson av en av mina bilder på de inre delarna av en Rhododendron-blomma. Vad jag inte hade tänkt på är att en del av bilden faktiskt försvinner "runt hörnet" om ramen.

Jag har för mig att man kan beställa med vit kant, så att hela bilden kommer på framsidan. Jag ska i alla fall tänka på det om jag ska trycka upp fler bilder.

Jag är ändå nöjd med bilden och trycket och färgen och allt det där, bilden gjorde sig verkligen i stort format. Jag har tänkt att sätta upp bilden på väggen i vår trappa, så att man ser den belyst så fort man går ned för trappan.

Men,

den har inte kommit upp på väggen än ...

och det beror på att jag inte kan bestämma mig om jag ska sätta upp den i liggande format i stället.

Det blir mer liv i bilden då på något märkligt sätt, för jag kan se en familj; ett litet barn, som är beskyddat av sina föräldrar och äldre syskon.

Så nu måste jag bara fråga, vad ser du i bilden och vad tycker du blir bäst?

Ha en härlig lördag!

/Kajsa Kavat

Dela:

Ren och skär elakhet

Hur kan det komma sig att det finns människor som är rent ut sagt elaka? Som helt medvetet ger andra elaka omdömen? Vad tror man att man kan uppnå med att vara elak?

För mig känns det ungefär som att skjuta sig själv i foten. Eller göra självmål.

Det trista i alltihop är att när någon ger en elaka kommentarer kan man kan ju bli lite ledsen .

Ibland kan man till och med bli mycket ledsen.

Det kan vara svårt att värja sig från att bli ledsen. Ibland kan en enda person göra många ledsna.

Men,

som tur är så finns det ju personer som också gör en glad.

Personer som kan lyfta sig från sin egen person och bjuda på sig själv genom att ge positiva omdömen om andra människor, ge beröm och en klapp på axeln med orden "du är bra som du är".

Det finns till och med människor, ganska många faktiskt, som också har förmågan att kunna göra många människor glada.

Det är tur att alla ni som sprider glädje finns. Tack alla ni! Jag tror ni vet vilka ni är! Jag ska tänka på er istället för på dem som gör livet surt för andra.

Kram

Kajsa Kavat

Dela:

Soliga söndag

Solen har lyst så vackert över tillvaron den här helgen. Det gör verkligen underverk för livsandarna, speciellt som idag, då jag fick tillfälle att ut och lufta kameran. Det blev en utflykt till Riddersvik vid Mälaren. Jag ville försöka fånga solens strålar, även om det var mycket skarpt ljus. Till slut "gömde" sig solen precis bakom en trädstam och jag fick fatt i solens strålar.

Lärkträdens speciella trädkronor avtecknades sig skarpt mot den blåa himlen.

I strandkanten lyste vassen nästan guldgult.

Jag brukar inte så ofta få tillfälle att fotografera mina barn, men idag fick jag i alla fall en bild av vardera son. Först Mattias:

och här kommer Melker:

När vi så återvänder till Riddersvik gård får jag se att det fortfarande finns rosor i blom i trädgården:

Det finns hopp om livet!

Kram

Kajsa Kavat

Dela: