Kajsa Kavats blogg

Varje fotografs dröm (?): en fullformatare!

Först och främst måste jag poängtera att jag inte är någon tekniker och i ärlighetens namn är jag heller inte speciellt intresserad av teknik. Men i och med mitt foto-intresse har jag ”tvingats” lära mig lite om min kamera och den teknik som behövs för fotografering. Jag är på ingalunda sett fullärd, det finns mycket, mycket mer att lära för mig.

Trots ovanstående tänkte jag i detta inlägg berätta lite om hur jag upplevde att fotografera med en fullformatskamera (Nikon D3S), som jag fick låna under en månads tid i somras. Min vanliga kamera (Nikon D7000) råkade ut för en fallolycka och efter att ha haft den inlämnad halva sommaren fick jag först låna en D90 och senare just denna D3S. Tack, Scandinavian Photo, det var verkligen fin service och en kul foto-upplevelse!

Kameran fick följa med lite varstans.

Hemön, Västmannaöarna på Island:

Vulkanen Eyjafjallajökull på isländska fastlandet.

En stor nackdel med D3S är storleken och vikten. Storleken kan ju vara bra ibland, liksom visa ”här kommer en fotograf!”, men det går ju inte att ta bilder i smyg precis, man SYNS med en sådan kamera! Men att bära omkring på 1,3 kg (som D3S väger) jämfört med 0,8 kg för D7000 märks! Min axel tog stryk efter en vecka, det kanske man dock kan stå ut med, men själv avskyr jag att bära tungt!

Det kvadratiska formatet som D3S har gör att den känns så stabil och stadig, och jag skulle tro att den skulle kunna tåla lite tuffare tag och kanske tom en mindre fall-olycka (vilket som sagt min D7000 inte gjorde). D3S är också vädersäkrad mot extremt väder.

Något som D3S gör klart bättre är att man kan få ett ännu kortare skärpedjup vid makro och porträtt samt man kan utnyttja extrema vidvinkel-objektiv till fullo. Nu hade jag i och för sig enbart ett 24-70 mm optik till den D3S jag fick låna. Till min D7000 har jag ett Tamron 90 mm makroobjektiv som jag använder för växter och porträtt, men jag har knappt lyckats fota något med största bländare 2,8 (vet dock inte varför?). Med fullformataren lyckades jag ännu bättre. Både porträtt och makroblommor fick en alldeles särskilt skön oskarp bakgrund. 

Arholma utanför Norrtäljes kust:

Ser du hjärtat?

Nu använder jag sällan blixt och det behövs knappt sommartid (när jag hade fullformataren till låns), men värt att notera är att det finns ingen inbyggd blixt i D3S. Däremot så finns det ju möjlighet att använda sig av ett osedvanligt högt ISO. Jag testade att fotografera en eldshow på natten med högsta ISO (25 600) och det märks knappt något brus alls. Nu hade jag i och för sig inte min D7000 att jämföra med, men jag är säker på att den inte skulle lyckats alls särskilt bra under de förhållandena.

Om man inte av en eller annan anledning gillar att använda stativ, så är D3S perfekt! Vid fotografering under skapligt normala förhållanden hade jag inte alls problem med skakningsoskärpa, vilket jag annars har problem med (klarar bara knappt 1/60 s med D7000).

Näva i botaniska trädgården i Visby.

D3S hade en fantastisk funktion, som var till stor hjälp för mig som har lite synfel (undrar just om det är åldern som börjar ta ut sin rätt?). När man bläddrade bland tagna bilder i monitorn visade den en liten markering där skärpan i bilden fanns. Det gjorde det väldigt lätt att redan i kameran sortera bort bilder med "fel" fokus bland likartade bilder. Denna funktion är nog den jag saknar allra mest i min D7000.

Den större bildsensorn på D3S (2,5 gånger större) gör ju att man inte blir besviken när man ser den tagna bilden. Man får ju med exakt det man ser i sökaren. Antar att det är därför det kallas en fullformatare.

Så, ja, en fullformatare är i alla fall en dröm för mig, särskilt om jag slipper bära den! Finns det kamera-caddies att hyra?

Ha en härlig kväll!

/Kajsa Kavat

Dela:

Isformationer

Jag undrar just varför isformationer är så spännande, speciellt kombinerat med rinnande vatten och ett fint ljus.

Kan det vara för att man ser något annat bortom själva bilden, former av något helt annat?

Ett rabarberblad?

En strandad säl?

En sävlig snigel?

En ihopkurad liten fågel, kanske en strömstare?

Och ser ni huvudet av en and stick upp ur vattnet i bildens översta vänstra hörn?

Och så dyker det upp en flodhäst ...!!!

Ja, allt kan hända där ute! Var försiktiga!

/Kajsa Kavat

Dela:

- Jag ser ljuset!!!

Kommer du ihåg texten i sagan om Bröderna Lejonhjärta? Jag var åtta år när boken publicerades 1973 och var helt frälst i Astrid Lindgrens sagor. Tidigare hade Madicken fascinerat mig så mycket att jag till och med skrev ett brev till Astrid Lindgren, där jag bönade och bad om att hon skulle skriva en fortsättning om Madicken. Hon svarade faktiskt på mitt brev och skrev att hon kanske en dag skulle skriva mer om Madicken. Det gjorde hon faktiskt till slut ("Madicken och Junibackens pims"), men det kanske inte var enbart min förtjänst, även om jag gärna ville se det så då.

Den sommaren när Pappa läste högt för mig och mina syskon om Bröderna Lejonhjärta tror jag faktiskt att jag först insåg att livet inte bara är rosenrött. Boken är faktiskt lite som livet självt; mörkret med sjukdom, död, förtryck, förräderi och till och med tyranni, blandat med det varma och ljusa: tro, hopp, mod, lojalitet och kärlek. I slutet av boken berättar Jonatan för lillebror Skorpan att draken Katlas eld har bränt honom så illa att han nu kommer att bli förlamad och kanske dö. Jonatan vill nog helst dö men berättar varmt om vad som händer då: om landet Nangilima där det endast finns glada äventyr. Skorpan vill inte skiljas från sin bror utan bär honom på ryggen fram till ett stup och hoppar sedan: "Å, Nangilima! Ja, Jonatan, ja, jag ser ljuset! Jag ser ljuset!"

Precis så känner jag just nu! Jag ser ljuset! Ljuset i slutet av den långa, långa tunneln! Denna dag drack jag mitt morgonkaffe vid en sjö medan jag tittade på ett svanpar som simmade lite lojt och lugnt omkring i viken.

Det var egentligen för tidigt för att fotografera, men redan då insåg jag att dagen skulle ge det där vackra, varma vinterljuset.

Vindarna har vänt nu, ljuset har äntligen kommit åter!

Ha det så gott!

/Kajsa Kavat

Dela:

Sorg av den allra svartaste sort

Jag är så himla glad att 2011 äntligen är slut!

Det har varit ett mycket kaotiskt år, där sååå många negativa händelser har travats på varandra i en alltmer icke-sinande ström, att jag nästan, men bara nästan, har tappat fotfästet. Jag inser först nu hur tyngd jag måste ha varit. Det är som om jag hela tiden har kämpat mig upp ur vattnet för att få nästippen över vattenytan, men så har något hänt som tryckt ned mig igen, och jag har fått kämpa mig upp igen till vattenytan ...

En del säger att hela livet är en kamp, en kamp värd att kämpa och visst är det så, men ibland måste man få vila lite också; bara luta sig tillbaka och bara vara om så bara för en stund.

Jag har alltid varit en strävande person, som vill försöka bli en bättre människa i olika avseenden, hela tiden sträva mot att ha lite roligare, se lite mer av världen, att alla i min omgivning mår bra ... Nu är jag innerligt trött på all denna strävan och all denna kamp. Jag säger upp mig! Nu får det vara slut på alla sjukdomar, krig, bråk och annat elände. Jag vill bara ha det lugnt och skönt, sitta under en korkek och lukta på blommorna!

Allt som hänt under 2011 har naturligtvis inte varit dåligt, men det svarta har överskuggat allt roligt som hänt. När jag tänker tillbaka på 2011 känner jag nu mest sorg, sorg av den allra svartaste sort. Varför är sorg förresten så himla svart och varför går den bara inte över?

Jag sörjer att livet inte tog den väg som jag hade tänkt mig, jag är inte den som har styrt mitt liv, utan det är omständigheter som styrt mitt liv och jag har tvingats leva med och finna mig i situationen.

Nu står ett nytt fräscht år i farstun och väntar på att få komma igång. På något sätt får man då en chans att börja om, få lite ny energi och komma igen med ett nytt alldeles blankt år framför sig. Jag hoppas på ett bättre år, inte bara för min egen del, min familj och mina vänner, utan för alla och envar! Och fred på jorden och ett bättre liv 2012 för alla!

Gott Nytt År!

Kram Kajsa Kavat

Dela:

Tomten ...

eller Midvinternattens köld är hård är en dikt av Viktor Rydberg, som alltid betytt mycket för mig, speciellt vid juletid. Min pappa brukade förr recitera den på julafton, vad jag minns helt utantill.

När man läser dikten lite snabbt och ytligt kan det verka som om den beskriver en idyll, hur tomten går omkring på gården och ser till att djuren har det bra och att husbondfolket sköter om sin gård ordentligt. Men där finns också en gåta, som är svår att lösa, men tomten går och funderar på den och jag har alltid trott att den handlat om livets mål och mening. Vad tror du?

Midvinternattens köld är hård,
stjärnorna gnistra och glimma.
Alla sova i enslig gård
djupt under midnattstimma.
Månen vandrar sin tysta ban,
snön lyser vit på fur och gran,
snön lyser vit på taken.
Endast tomten är vaken.

Står där så grå vid ladgårdsdörr,
grå mot den vita driva,
tittar, som många vintrar förr,
upp emot månens skiva,
tittar mot skogen, där gran och fur
drar kring gården sin dunkla mur,
grubblar, fast ej det lär båta,
över en underlig gåta.

För sin hand genom skägg och hår,
skakar huvud och hätta —
»nej, den gåtan är alltför svår,
nej, jag gissar ej detta» —
slår, som han plägar, inom kort
slika spörjande tankar bort,
går att ordna och pyssla,
går att sköta sin syssla.

Går till visthus och redskapshus,
känner på alla låsen —
korna drömma vid månens ljus
sommardrömmar i båsen;
glömsk av sele och pisk och töm
Pålle i stallet har ock en dröm:
krubban han lutar över
fylls av doftande klöver; —

Går till stängslet för lamm och får,
ser, hur de sova där inne;
går till hönsen, där tuppen står
stolt på sin högsta pinne;
Karo i hundbots halm mår gott,
vaknar och viftar svansen smått,
Karo sin tomte känner,
de äro gode vänner.

Tomten smyger sig sist att se
husbondfolket det kära,
länge och väl han märkt, att de
hålla hans flit i ära;
barnens kammar han sen på tå
nalkas att se de söta små,
ingen må det förtycka:
det är hans största lycka.

Så har han sett dem, far och son,
ren genom många leder
slumra som barn; men varifrån
kommo de väl hit neder?
Släkte följde på släkte snart,
blomstrade, åldrades, gick — men vart?
Gåtan, som icke låter
gissa sig, kom så åter!

Tomten vandrar till ladans loft:
där har han bo och fäste
högt på skullen i höets doft,
nära vid svalans näste;
nu är väl svalans boning tom,
men till våren med blad och blom
kommer hon nog tillbaka,
följd av sin näpna maka.

Då har hon alltid att kvittra om
månget ett färdeminne,
intet likväl om gåtan, som
rör sig i tomtens sinne.
Genom en springa i ladans vägg
lyser månen på gubbens skägg,
strimman på skägget blänker,
tomten grubblar och tänker.

Tyst är skogen och nejden all,
livet där ute är fruset,
blott från fjärran av forsens fall
höres helt sakta bruset.
Tomten lyssnar och, halvt i dröm,
tycker sig höra tidens ström,
undrar, varthän den skall fara,
undrar, var källan må vara.

Midvinternattens köld är hård,
stjärnorna gnistra och glimma.
Alla sova i enslig gård
gott intill morgontimma.
Månen sänker sin tysta ban,
snön lyser vit på fur och gran,
snön lyser vit på taken.
Endast tomten är vaken.

(Hm, nä, inte ens tomtarna är vakna, de har ätit för många lussekatter!)

Hoppas att ni alla har och har haft en riktigt god juletid, den varar ju ända till påska!

/Kajsa Kavat

Dela: