Kajsa Kavats blogg

Västmannaöarna, Island

Vårt nordiska samarbete på jobbet resulterar varje år i ett möte, någonstans i Norden. I år var det Islands tur, men vi skulle inte ens till isländska fastlandet, utan till Västmannaöarna. Det är en mindre ögrupp utanför Islands sydkust, som består av 15 öar och ett trettiotal kobbar och skär. 

Efter tre timmars flyg (men två timmars negativ tidsskillnad) landade vi i Reykavik. Väderprognosen hade lovat 8-10 plusgrader och ihållande regn, men som så många gånger denna sommar, så hade meteorologerna fel, helt fel!!! Det var strålande sol från i stort sett blå himmel och omkring 15 grader i luften. Från flygplatsen reste vi med bil drygt två timmar rakt sydösterut till hamnen därifrån båten till Västmannaöarna skulle gå. Jag hade kameran i knät, men tog inte en enda bild. Det var bara wow-känsla mest hela tiden! Sånt öde landskap, gröna bergssluttningar, kratrar i marken här och där som blåste upp varma ångor, inte ett enda träd, ingen skog och så dessa mäktiga vulkaner.

Efter en halvtimmes färjetur landsteg vi på den enda ön som tillhör Vestmannaöarna som är bebodd, Hemön, som har 4 000 invånare. Det var en sådan liten och lugn by att man blev förvånad när en människa kom gåendes på gatan och ännu mer när en bil kom farandes.

Efter första dagens konferens åkte vi en tur runt ön och fick veta lite om öns historia. 1973 utrymdes Västmannaöarna på grund av ett halvårslångt utbrott av vulkanen Eldfell, vid sidan av den gamla vulkanen Helgafell, som ödelade delar av bebyggelsen och förstorade Hemöns yta med cirka 15 %. Man befarade att lavan skulle täppa till hamninloppet, men den hejdade sig till sist, och resulterade i att hamnen blev ännu mer skyddad. Öns 5 000 invånare evakuerades på fyra timmar, ingen dog. Ett halvår senare kunde de återvända.

Vi vandrade upp på vulkanen och ner i kratern. Det var liksom rullgrus på hela vulkanen, det var inte så jobbigt att gå upp, men nedför så rullade verkligen gruset under skorna. Vi vandrade i utgrävningarna bland lavan, där hustak stack upp lite här och var i marken, märkligt hur en vulkan kan begrava en sådan stor del av en by.

Från Hemön kunde man spana över till fastlandet och vulkanen Eyjafjallajökull.

På ett ställe spanade vi in Lunnefågel och guiden pekade på två små prickar på vattnet, men inte ens med mitt 300 mm:s objektiv såg jag annat än två prickar. Men det var nog två lunnefåglar, tror jag, när jag analyserar bilderna i datorn, kanske... det kan ju vara två bojar också!

På kvällen när vi sätter oss till bords säger kocken: "Jag hörde att ni inte var så lyckosamma med att se lunnefåglar idag, men nu ska ni få se ..." Vi tittade spänt på åt vilket håll han skulle peka, men han pekar på våra tallrikar... där låg två små lunnefågelbröst, det var nästintill hjärtskärande att se! Fåglarna ser ju så söta ut! Måste man äta dem också? Jag smakade lite i alla fall; de hade en mycket stark, vild smak! Som tur fanns det också hummer på tallriken och sallad är ju också gott!
 
På morgonen dagen efter hade jag tänkt att gå ut tidigt, men uj så trött jag var. Gluttade på gardinen vid halv fem och fick se en alldeles röd aura som omgav den närmsta vulkanen. Snabbt som attan fick jag på mig kläderna och rusade ut med kameran i högsta hugg! Jag klättrade upp på den närmsta berget och fick se en fantastiskt vacker soluppgång, men så fort solen orkade upp kom moln, så det blev ingen rund sol utan en randig himmel, men jättevacker!

Så insåg jag när jag blickade ned över hamnen att snart skulle solens strålar träffa klipphyllorna där fåglar slagit sig till ro för natten. Jag kasade ned för bergets brant i en hast, sprang tvärs igenom byn och hann precis fram i rätt tid för att få se fåglarna kasta sig ut från klipphyllorna i morgonens första flygtur. Vilken syn! Som med så mycket annat på Island, så blev jag alldeles tagen och kunde bara stå och glo. Inte blir det ju så fascinerande på bild som det ser ut i verkligheten!
 
Dagen efter blev det båttur efter konferensens slut. Vi åkte båt runt alla dessa små öar runt Hemön. Det såg ut som små sockertoppsöar lite här och var, slumpvis utslängda med de mest konstiga formationer.

Får betade på nästan tvärbranta klippor och skyn var alldeles svartprickig av fåglar.

Man kunde se de där små skojiga lunnefåglarna i stora flocker jaga strax över vattenytan för att sedan försvinna djupt ned i det blå för att leta föda.

De sägs simma mycket bra, men det såg verkligen ut som om de inte var något vidare på att flyga. De korta vingarna fladdrade förtvivlat och det var nästan så att de inte kunde hålla höjd ändå.

Det var stört omöjligt att få någon vidare skärpa på fågelbilderna, men jag utger mig inte heller för att vara fågelfotograf!

Vi åkte in med båten i några grottor och det var faktiskt lite fascinerande. I en stor grotta tog kaptenen fram en saxofon och spelade "Besame mucho" (=kyss mig ofta) i en alldeles suggestiv rytm och det ekade så fantastiskt vackert mot grottans väggar.

 
Väl tillbaka i hamnen tog vi färjan över till fastlandet och besökte en gård precis vid foten av Eyjafjallajökull, vulkanen som hade utbrott förra året.

Bondfrun berättade om vulkanutbrottet, hur glaciären på vulkanen hade börjat smälta och förde enorma mängder aska och lava ned för berget över hela gården. De fick evakuera, lämna kor och hästar med fyra dagars foder och allt annat på gården. När de kom tillbaka var gården täckt av upp till 50cm aska. Floden hade fått en annan sträckning, mycket var förstört och vägen helt borta. Detta berättade hon utan ett uns av bitterhet!

Nu hade de byggt upp allt igen. Jorden hade blivit ännu bördigare, så de kunde odla raps och vindruvor! Fascinerande att man kan leva så sams med naturens krafter. Islänningarna verkar leva i fred med sina vulkaner, ingen hetsade upp sig för ett vulkanutbrott, det blir väl som en del av livet här!

På kvällen hamnade vi på Reykaviks nya, supermoderna Music Hall, dvs konserhuset med opera, teater och alla möjliga kulturevanemang. Där fanns en restaurang som vi fått rekommenderat oss av våra isländska värdar. Och vilken mat sedan! Det mest spektakulära var nog efterrätten som bestod av liten bit valnötskaka, lite glass, jordgubbar m.m. De ställde fram tallrikarna och sa "vänta, börja inte äta": vi tyckte att det var konstigt att de ställde fram tallrikarna om det inte var färdigt. Men så kom dessertkocken fram rullandes på ett litet bord med allehanda flaskor, vars innehåll han blandade framför ögonen på oss, det bolmade rök och liknade mest ett kemiexperiment! Så insåg jag att det var kolsyreis och att han gjorde glass på kolsyreis. Det blev som små kluttar av glass som han strödde över vars och ens tallrik, det rykte rejält, men som för att visa att det inte var farligt tog han en rejäl tugga själv av efterrätten och sa "den går att äta också!" Man kanske ska bli dessertkock i nästa liv, det verkar kul!

Island ska jag definitivt besöka igen! 

Ha en skön sommarkväll!

/Kajsa Kavat

Dela: