kameran hjälper mig att se

om det vanligas poesi, närsynta kameror, värdet av små brister och om att försöka fotografera det som känns, inte det som syns.

Hjärnan vill ha roligt...

...fanns det en bok som hette en gång. Den handlade visst om inlärning, men jag tänker till på titeln när jag letar motiv, emellanåt.

Att inte ha varken sökare eller automatisk slutare gör att man får tänka på bildskapandet på ett lite annat sätt; jag får försöka följa med ljuset in i den lilla asken och tänka mig var på bilden jag skulle vilja hamna om jag var ljusstråle/-partikel/-våg. Med kass upplösning och utan tekniska möjligheter blir uppgiften på sätt och vis i stället att tänka ut vilken information hjärnan kan tänkas behöva för att kunna avgöra vad bilden föreställer, eller åtminstone ge en vink om vad den föreställer.

Hjärnan har ju förmågan att pussla ihop en liten informationsmängd och själv fylla i det som saknas och få fram ett budskap som är meningsfullt. Det är ett intressant projekt att ta reda på hur det fungerar, och svårt för mig som har tagit bilden och vet vad det är, att se det i bilden som en annan betraktare sedan ser.

Att betrakta alltför högupplösta bilder kan ibland vara som att se en teveserie med pålagda skratt. Någon vill tala om för mig exakt vad jag ska se, när jag ska haja till inför något, eller när jag ska garva.

Om jag ger dig ett par detaljer så får din hjärna fylla i resten, är det OK?

Inlagt 2011-03-30 18:01 | Läst 727 ggr. | Permalink

Etiketter: hålkamera, Lith, pinhole

(Logga in för att skriva en kommentar)

2011-03-30 19:37 Instantclassic

"Att betrakta alltför högupplösta bilder kan ibland vara som att se en teveserie med pålagda skratt."
Jag gläds åt den snygga formuleringen. Och visst ligger det något i det.