kameran hjälper mig att se
Hjärnan vill ha roligt...
...fanns det en bok som hette en gång. Den handlade visst om inlärning, men jag tänker till på titeln när jag letar motiv, emellanåt.
Att inte ha varken sökare eller automatisk slutare gör att man får tänka på bildskapandet på ett lite annat sätt; jag får försöka följa med ljuset in i den lilla asken och tänka mig var på bilden jag skulle vilja hamna om jag var ljusstråle/-partikel/-våg. Med kass upplösning och utan tekniska möjligheter blir uppgiften på sätt och vis i stället att tänka ut vilken information hjärnan kan tänkas behöva för att kunna avgöra vad bilden föreställer, eller åtminstone ge en vink om vad den föreställer.
Hjärnan har ju förmågan att pussla ihop en liten informationsmängd och själv fylla i det som saknas och få fram ett budskap som är meningsfullt. Det är ett intressant projekt att ta reda på hur det fungerar, och svårt för mig som har tagit bilden och vet vad det är, att se det i bilden som en annan betraktare sedan ser.
Att betrakta alltför högupplösta bilder kan ibland vara som att se en teveserie med pålagda skratt. Någon vill tala om för mig exakt vad jag ska se, när jag ska haja till inför något, eller när jag ska garva.
Om jag ger dig ett par detaljer så får din hjärna fylla i resten, är det OK?
Dela:
Det blir skarpare. På sätt och vis.
Nu tror jag att jag har slipat klart på min hemmagjorda Holgalins. Det var inte helt enkelt att få den att fokusera på långt håll, men nu tror jag att jag har fått den dit jag vill... först måste jag göra några fler provfotograferingar förstås, och det vore ju trevligt om det funnes så mycket dagsljus att bilderna i alla fall inte behöver bli oskarpa på grund av lång slutartid. Det blir ju lite svårt att se skillnad på sudd och sudd.
Det här är alltså en bikonvex lins, med något olika konvexitet på de båda sidorna. Linsen är sågad ur ett plexiglasämne, därefter filad för hand och formad utifrån mitt ögonmått; inga kalkyleringar gjorda. Därefter är linsen slipad med våtslippapper och slutligen polerad med tandkräm.
Den ursprungliga linsen som sitter i en Holga när man köper den är ju en menisk, dvs konvex på ena sidan och konkav på den andra. Jag provade att göra ett par sådana, men dels var det väldigt svårt att få till den konkava sidan med bara de handverktyg jag har tillåtit mig att använda, dels verkar de vara otroligt svåra att bemästra; en aldrig så liten justering och linsen blev negativ i stället för positiv.
Mer skärpa än såhär vill jag inte ha. Inte idag i alla fall.
Jag tror att skärpan nu ligger lite till vänster om mitten av bilden. Och det borde rimligtvis ändras vartefter man ställer in skärpan eftersom linsen flyttar sig med skärperatten. Nästa steg blir att se vad som händer med bilden om man placerar något tidstypiskt objekt framför den, något som antyder 2010-tal... funkar det då?
Dela:
Börja från början
När vi i gruppen 10LoFi, som ju har sitt ursprung i toycamera-gruppen här på fotosidan, började fundera över vad som ska bli vår nästa utställning, om ett drygt år, började vi diskutera det här med skarpa bilder.
Inte sällan får plastkamerafotografen kommentarer om att bilden inte är "skarp". Det är intressant. Det är intressant att det finns en överenskommelse om vad en fotografisk bild är och ska vara. Och det är intressant att funder över hur sådana regler kommer till.
Det var väl ganska länge sedan man skulle avfärda en målning som dålig för att den inte är föreställande eller en strävan efter en exakt avbildning av omvärlden... snarare är det väl så att det är en naturlig utveckling av en konstnärlig förmåga att man går mot att abstrahera sina bilder, så att man efter mycken övning förmår avbilda omvärlden med några få linjer.
Någon sådan utveckling ser man sällan inom fotografin. Men jag är nyfiken på hur det går att utveckla sitt bildskapande i den riktningen. Hur mycket, eller litet information behöver man i en fotografisk bild för att den ska fylla en funktion, avbilda något?
Efter ett antal år med mina plastkameror har jag till och med börjat att tycka att Holga är för skarpsynt. Nu är jag van med mina handhållna hålkameror och nu kan jag uppleva mina toycamera-bilder som alltför detaljerade. Så vad göra? Tillverka egna linser, tänker du säkert. Och jag tänkte likadant.
Jag har gjort ett par linser och börjat testa dem med en gammal halvpaj Holga som jag kunde skiljas från. Linserna har jag tillverkat av plexiglas, och bestämt att jag bara får använda handkraft. Inga elektriska verktyg, således.
Fil, våtslippapper och en klick tandkräm som polermedel är det jag har använt. Skärpan får man försöka lägga i blicken, inte i objektivet.
Fortsättning följer.
"Famous last steps"
Holga med bikonvex plexiglaslins. Fuji Velvia, vändframkallad i Tetenal C-41.
Dela:
Med smålådor på stan
På senaste tiden har jag inte varit helt sams med mina minsta hålkameror, tändsticksaskmodellen. Det är såklart inte helt enkelt att tejpa tätt, med tanke på att filmkassetterna sitter utanpå själva kameralådan. Men det vore väldit konstigt ändå om kassetterna i sig skulle släppa in ljus.
Jag vägrar ge upp projektet - det är otroligt smutt att ha en pinhole-kamera som ger tider under en sekund, det är ett klart schyst sätt att fånga rörelse på.
Skateboardåkare i Björns Trädgård.
Men frågan är om jag måste göra en modell där hela filmkassetterna får plats inne i lådan. Jag skissade lite på det, men själva kameran är ju bara 15 mm tjock som det är nu, så det betyder att jag måste göra någon sorts speciallösning där filmen böjs och löper längs någon sorts bana fram till filmplanet där jag vill ha det.
Är det någon som vet om vanliga 135-kassetter över huvud taget kan läcka ljus? Jag hade någon variant omladdningsbara kassetter ett tag som verkade läcka in ljus trots att jag hade dem i en vanlig kamera... mycket märkligt.
Sen finns det ju de som påstår att eltejp inte är så ljustätt över huvud taget utan att man måste ha en speciell fototejp. Som förmodligen kostar fem gånger så mycket.
Nåja, testerna går vidare. Det finns en tjusning i att hitta suddet i vardagen som jag inte kan vara utan. Så tejpandet måste fortgå.
Herr Gårman, med en plastkasse.
(Båda bilderna är lithkopierade.)
Dela:
imponerande intresse
Nu när vår utställning går in på sina sista dagar tänker jag tillbaka på det enorma intresse som folk har visat för den oteknologiska fotografin. En av tankarna med utställningen var ju att det skulle vara mer än bara ett gäng bilder på vägg.
Klas Öster visar sina lomografier och har fått berätta historien om den lilla pansarkameran för många intresserade och jag slår ett slag för den optiklösa fotografins tjusarkraft.
Därför hade vi till vernissagen dels byggt om en hel stor studio till en Camera Obscura, så att man kunde gå in i kameran och se att en hålkamera verkligen fungerar. Dels hade jag valt ut bilder från tre olika hålkameror med ganska olika uttryck och hade en liten pysselhörna där jag visade hur enkelt det är att bygga en kamera. Och så hade jag med mig kamerorna som jag har använt för att ta bilderna till utställningen.
Jag blev alldeles överrumplad över hur intresserade de allra flesta har varit av att få veta hur man gör, hur man tänker, vilka exponeringstider, filmsorter och kopieringsteknik som kan fungera. Och ritningen till "tändsticksaskkameran" gick åt i flera tiotal. Föräldrar och barn såg lika pysselsugna ut.
Förmodligen är det inte alls lika många som verkligen kommer att bygga ihop den lilla kameran; tillbaka i verkligheten kanske stressen tar över igen, och det blir ingen tid över till att bygga kamera, eller man orkar inte leta rätt på ett ställe som säljer film... det återstår att se.
Men hur som helst blev jag väldigt uppmuntrad av att så många verkade tycka att det var både spännande och intressant. Någon sa att det är väldigt ovanligt att man får lära sig något när man går på utställning. Det var en kommentar som gjorde mig lycklig för det betyder att människor fortfarande är nyfikna! En kvinna hade sett min kakburkskamera (som egentligen är en karamellburk) på bild i tidningen och kom för att lära sig bygga en. Hon hade nämligen en likadan burk hemma i skåpet sedan länge och hon visste inte vad hon skulle ha den till. Förrän nu.
Roligare respons på en utställning har jag svårt att tänka mig.
Utställningen hänger till och med den 4 april. Dock utan Camera Obscura-rum. Välkommen!
The Bell Tolls, anamorfisk bild tagen med kakburkskameran Tombola.
Dela:
