LAST CALL - DAGNYFIKA KORSHEDEN NU PÅ LÖRDAG

***

Nu på lördag alltså - alla fotointresserade, kända eller okända, är välkomna på fika hemma i Korsheden nu på lördag. Denna gång börjar vi på stadsbiblioteket (Engelbrektsgallerian, 2:a våningen, mitt i stan) i Ludvika 10.30, efter max en timme åker vi till Korsheden, från Ludvika tar det en halvtimme. Eftersom  det blir lite längre med Ludvika först har jag beställt en smörgåstårta, förutom glass och jordgubbar och vanligt fika. Någon ansluter först till Korsheden dit jag räknar med att vi är tillbaka 12-12.15. Vill ni ha fler uppgifter eller vägbeskrivning så finns jag på mobilen, 0705-231707.

*

Bilderna på tranorna på åkern nedanför oss är från i går förmiddag, finns här just nu också.... 

*

*

*

***

REKORDMÅNGA?

***

I går kväll vid nio-tiden var jag ut till kyrkudden i hopp om att hitta några fåglar. En ensam måsunge  sysselsatta mig en stund när jag fick syn på något som rörde sig bortanför klipporna lite länge bort. Försiktigt tog jag mig närmare, och visst fanns där fler, och mindre, ungar av någon sort. Snart visade sig mamman, en storskrake väl? Aningen osäker om det är en stor- eller småskrake, nacktofsen ser kort ut, men storskraken är ju mkt vanligare. Dom höll på att samla ihop sig för natten såg det ut som, många av dunbollarna hade redan stoppat huvudet under fjädrarna och såg ut att sova. Och att det var många såg jag ju snart, flera gånger började jag räkna. Trots att jag rörde mig så försiktigt jag kunde, oroade jag dom nog ändå och dom började röra på sig, och simmade så småningom iväg och då kunde jag räkna till 27 ungar. Rätt olika storlek verkade dom ha, jag gissar att det tar tid för att alla 27 äggen skall komma fram och så småningom kläckas? Eller finns ngn innan förklaring? Fick just en annan tänkbar förklaring i en FB-kommentar att skrek ibland tar sig an andras ungar, en fundering också jag hade. Men jag har också sett att det från Finland har rapporterats ett bo med 36 ägg så det skulle kunna vara en kull.

*

*

*

*

*

*

*

*

*

*

*

*

*

*

*

*

*

*

***

ÄNGARNA OCH GRÄSEN........

***

........ ute vid Västerbyhytta slutar aldrig att fascinera mig. Gräset växlar färger allteftersom sommaren går och allteftersom dagsljuset ändrar sig. Varje ängsvy är som ett collage av mjuka vattenfärger. När jag går därute gör vinden dessutom att gräsen rör sig, där går lätta vågor, som i vatten med med upplösta vattenfärger. Och sinnet blir lätt och livet lätt att leva.

*

Måste förstoras!

*

***

ATT LÄSA BÖCKER.....

***

....har hört till mina käraste sysselsättningar sen jag kunde läsa ordentligt. Jag kommer fortfarande ihåg känslan att läsa Jules Vernes böcker  när jag var hemma hos mormor och morfar i Deje och som jag och Mats och Birgitta lånat på biblioteket där. Så småningom har det också blivit mkt fackböcker. 

*

Desto mer förvånad har jag därför konstaterat att jag senare år nästan slutat läsa böcker. Det är helt enkelt få böcker som jag känner glädje vid att läsa. En och annan fackbok läser jag, som Roslings bok häromsistens, men ytterst få skönlitterära böcker. Då och då köper jag någon av aktuell nobelpristagares böcker, men där hittar jag praktiskt taget aldrig något som ger mig glädje vid läsningen. Senast var det Ishiguros Den otröstade som jag önskade och fick i julklapp. Både Ishiguro och den här boken har fått lysande recensioner, själv tyckte jag den var riktigt tråkig. Antagligen säger det mer om mig själv än Ishiguro och hans bok.

*

Desto roligare är det därför när jag hittar ngt jag tycker riktigt mycket om. För drygt en vecka sedan läste jag om John Williams roman Stoner i ett tre år gammalt nummer av Forskning och framsteg som låg framme här i Korsheden. Sagt och gjort, den beställde jag på nätet och den kom efter en dag. En och en halv dag senare var den utläst och jag kan bara konstatera att det återigen var roligt att läsa. Och jag har förstått av att jag inte är ensam om att tycka så.

* 

*

***

OCH DET HÄR DÅ, KANSKE INTE ENS EN FJÄRIL...........?

***

Den här krabaten hittade jag på ängen nere vid Bartjärn, ser inte ut som en vanlig fjäril men nå´t ditåt. Hen satt lugnt medan jag fotade, säkert i tio minuter. Inte förrän en humla kom på besök och började trängas lyfte hen.

*

*

*

*

*

*

*

*

***