Har någon sett påskharen? Det har jag!

På annandag påsk, när jag var ute på min promenad efter att stormen Dave dragit förbi. Trädgrenar i Färjenäsparken knakade lätt i vinden som hade börjat mojna. Naturen känns lite förändrad efter storm med flera träd som vält av den starka vinden.

Jag gick längs stigen och njöt av stillheten när jag plötsligt hörde ett svagt prassel i det torra gräset intill. 

När jag stannade och tittade närmare fick jag syn på en hare som låg alldeles stilla, tryckt mot marken. Den hade smält in så väl i omgivningen att den nästan var svår att upptäcka. Öronen låg platt bakåt och kroppen var helt orörlig, som om den hoppades bli osynlig genom att inte röra sig alls. När jag stod still en stund så lyfte den upp öronen. 

Jag stod en stund och betraktade den på avstånd, för att inte störa. Det var något rogivande i att få dela det ögonblicket – en påminnelse om hur djur anpassar sig, skyddar sig och använder naturens egna skydd för att vila i fred.

Jag lyckades ta några foton på den.

Lite senare, när jag fortsatte att försiktigt titta runt samma område, upptäckte jag att det inte bara var en hare där. Det visade sig att det fanns två som hade gömt sig i närheten av varandra. Den andra låg ännu mer undanskymd, nästan helt dold bland vegetation och små tuvor. 

Mötet blev en påminnelse om hur mycket som pågår precis intill oss utan att vi alltid lägger märke till det – och hur viktigt det är att stanna upp ibland, lyssna och verkligen se. På vägen hem hittade jag lite spännande träd som jag tänkte att dem får jag återkomma till när det är dimma och ett annat ljus. Skorstenen i bakgrunden kan jag inte göra så mycket med, därav min idé på naturlig dimma.

En enkel promenad efter en storm kan ibland rymma mer liv än man först anar.

Jag klickar lite här och hoppas på det bästa.

Idag är det Skärtorsdag – på mitt jobb är vi lediga. En ledig dag i det grå vädret. Så istället för att leva livet har jag gjort det näst bästa: parkerat mig hemma i soffan.

Det har blivit en stabil kombination av serietittande och nostalgitripp i bildarkivet. Jag snubblade över en gammal bild från tiden då jag var nybliven stolt ägare till min första digitala systemkamera, en Nikon D70 – och ungefär lika erfaren som en potatis när det gällde raw-redigering.

På den tiden var efterbehandling mer “jag klickar lite här och hoppas på det bästa”. Idag har man ju ändå lärt sig ett och annat (och programmen har slutat bete sig som Windows XP på dåligt humör). Färre pixlar var det också att jobba med.

Så här är mitt senaste försök: att få rödhaken att poppa lite mer.

Före:

Efter:

Ny bild nedan, mindre hårt beskuren.

Fotografering i närområdet

En söndagspromenad med kameran i närområdet med mitt nya objektiv.

Ser du något där nere?

Jag flyger dit!

Men vi står kvar på stadigt ett och två ben.

Lappland, grubbel och ett nytt objektiv (aka: hur man rättfärdigar ännu ett köp)

Jag gick runt och funderade ovanligt mycket under min resa i Lappland i veckan. Inte på livets stora frågor, utan på något betydligt viktigare: vilket objektiv jag absolut behövde köpa.

Efter mycket självrannsakan (och noll självkontroll) landade jag till slut i beslutet att införskaffa ett Nikon Nikkor Z 100-400mm f/4,5-5,6 VR S.

Planen var förstås att vara ekonomiskt ansvarsfull och byta in lite gamla trotjänare: mitt Sigma 70–200, Sigma 120–400 samt ett Nikon 28–70 ED 2,8.
Men där tog det stopp. De ratades snabbare än en blöt vedklabbe i Lapplandsregn – tydligen fanns det dammkorn här och där.

Jag förstår ju varför. Ska de sälja vidare med garanti kan de ju inte ha objektiv som innehåller ett mindre ekosystem. Men ändå… lite karaktär måste väl få finnas?

Så istället fick de gamla gluggarna en enkelbiljett till förrådet. Där kan de ligga och fundera på sina livsval tillsammans med gamla mobilkartonger och mystiska sladdar.

Det nya objektivet däremot…
Direkt ur lådan: den där känslan. Ni vet. Tyngden. Finishen. Den där subtila viskningen av “det här var inte ett impulsköp, det här var ett välgrundat beslut”.

Fokuseringen? Snabb. Tyst. Nästan så att man börjar misstänka att det är magi inblandat.

Och ja – jag är riktigt nöjd.

📸 Jakten på nästa steg

Det började egentligen med att jag öppnade garderoben.

Ni vet hur det är – man ska bara “kolla en grej”, och plötsligt sitter man där med halva kameraväskan utspridd på golvet. Gamla objektiv, lock som inte riktigt passar längre, och minnen från när varje glugg kändes som en uppgradering.

Jag plockade fram mina gamla F-objektiv. Det var länge sedan sist.
Det är något speciellt med dem ändå – lite tyngre, lite mer “mekaniska”. Som att de hör hemma i en annan tid.

På med adaptern, jag har idag en Nikon Z6. Klick.
Fortfarande en skön känsla.

Men sen kom verkligheten ikapp.

Autofokusen… sådär.
Framförallt med mina Sigma-objektiv. Det jag mindes som snabbt och pålitligt kändes plötsligt tveksamt. Lite som att jobba med någon som alltid är en halv sekund efter i möten – det funkar, men man tappar flytet.

Och där någonstans började tankarna snurra.

🔍 Mer räckvidd eller mer kvalitet?

Jag har länge känt att jag saknar något i väskan. Inte mycket – men tillräckligt för att börja fundera.

Ett 70–200.
Eller ett 120–400.

Två helt olika sätt att se på fotografering.

70–200 är tryggt. Nästan förutsägbart.
Det är objektivet man tar med när man vill vara säker på att komma hem med något bra. Porträtt, sport, detaljer – det bara funkar.

120–400 däremot… det är något annat.
Det är steget bort från det bekväma. Lite mer specialiserat. Lite mer “tänk om jag faktiskt börjar fota mer natur?”.
Mer räckvidd, mer möjligheter – men också fler kompromisser.

Lite som att välja mellan att bli bättre på det man redan gör… eller att öppna en helt ny dörr.

🔄 Eller är det dags att släppa taget?

Och mitt i allt det där dök en annan tanke upp.

Tänk om det inte är objektiven det handlar om alls?

Tänk om det är dags att gå vidare från Z6:an.

En Z6III lockar. Det går inte att komma ifrån.
Snabbare, smartare, bättre autofokus – allt det där man märker först när man väl har det.

Men samtidigt… Z6:an har aldrig egentligen svikit mig.
Den gör sitt jobb. Levererar. Är lite som en gammal trotjänare man egentligen inte har någon riktig anledning att byta ut.

Förutom att man vill.

⚖️ Det där klassiska dilemmat

Så här sitter jag nu.

Med gamla objektiv som inte riktigt spelar snällt längre. 
Med en kamera som fortfarande är bra – men kanske inte lika inspirerande som när den var ny.
Och med en känsla av att nästa steg faktiskt spelar roll.

Det är inte bara prylar längre.
Det är riktning.

🤔 Just nu…

Magkänslan säger att börja med glaset.

Ett riktigt bra längre Z-objektiv. Något som bara funkar.
Ingen adapter. Inget strul. Bara ren fotograferingsglädje.

Och kanske är det där det börjar igen – inte med den perfekta spec-listan, utan med känslan av att vilja plocka upp kameran oftare.

För i slutändan är det ju ändå därför man håller på.

Nedan bilder är tagna med mina gamla objektiv. Det gamla 120-400 mm fick jag fokusera manuellt.

Samma motiv, olika dagar.