"Attitude," Bobby said, "is everything!"

Dag 1

Tisdag 2011-11-22

Tidigt på tisdag morgon åker vi med hela familjen till Barcelona, för att semestra några dagar. Junie hittar som vanligt nya vänner på planet. Först blir hon kompis med en rysk kvinna, som bjuder på alltför många karameller, en bit ner i gången och sedan med en spansk kille som heter Daniel längre upp. Sedan sitter hon mer än halva resan med honom och dricker Coca-Cola, äter chips och leker tillsammans med honom och hans I-pad. För Mie går resan också bra och vi får åter igen höra vilka fina barn vi har när vi kliver av planet. De skulle bara veta hur de uppför sig hemma ibland ha, ha – men det är ju kul att de kan när de vill.

Vi landar på El Prat Airport utanför Barcelona strax efter lunch. Flygplatsen ligger bara ca 12km sydväst om Barcelona, men både Junie och Mie hinner ändå somna på flygbussen in till stan.

Vi kliver av bussen vid Placa d’Espanya och ser oss förvirrade omkring i vid den stora rondellen. Jaha, vart ska vi nu då. Vi letar fram en karta och försöker avgöra hur väderstrecken ligger och åt vilket håll vi ska gå, för att hitta till vårt hotell. Vi hittar snart till hotellet, som på Calàbria - en tvärgata till den stora Gran Via Corts Catalanes.

Hotellet är ett slags lägenhetshotell och faktiskt helt ok. Det är kanske lite nergånget och kanske inte helt perfekt städat, men det är ett stort rum – med hall, badrum, kök och ett sovrum som är avdelat på mitten med en garderob, så att Sonja och jag sover i ena delen och barnen i den andra. När vi kommer till hotellet sover Junie som en stock. Mie vaknar och passar på att äta, medan vi gör oss klara.

På eftermiddagen följer vi Catalanes upp till Placa Universitat. Vi stannar till på torget, för att konsulterar kartan hur vi ska gå för att komma till La Rambla – som ska vara något sorts turiststråk/shoppinggata. Som en direkt följd av vårt turistaktiga beteende blir vi genast uppvaktade av två glada, men orakade män med hela bohaget på ryggen och en viss doft av alkohol i andedräkten. De visar mer än gärna vägen och till skillnad från hur det fungerade i Indien så visas vi faktiskt rätt den här gången.

La Rambla visar sig vara en bred gågata, omgärdad av träd på båda sidor med smala trafikleder utanför dessa. Själva gågatan är fylld med turister i mitten och stånd med glass, godis, blommor, djur, caféer och en och annan restaurang på sidorna. Där finns också gatuartister, levande statyer, försäljare och ryktesvis även många ficktjuvar. Gatan är väl trevlig att gå, men vi förstår inte riktigt varför den är så hypad i vår Lonely Planet.

Vi frågar Junie vad hon vill äta, nu när vi är på semester och hon svarar ”hamburgare”. Ja, ja, det lär ju kulinariskt, men nu hade vi ju faktiskt frågat. Då fick vi skylla oss själva. Hamburgare för Junie är för övrigt synonymt med Mc Donalds av någon anledning, så vi började spana efter det välkända, gult lysande M:et i gatubilden. Den första restaurangen vi hittade nobbade vi, eftersom hissen var trasig och vi inte hade lust att bära vagnen i alla trappor. När vi upptäckte att hissar tydligen mest finns för att de ska finnas - och att det spelar mindre roll om de fungerar eller inte – bar vi ändå vagnen några restauranger senare.

Störst behållning av La Rambla hade nog ändå Junie den här dagen, då hon upptäckte att det i slutet av gatan - uppe vid Placa de Catalunya – fanns en Hello Kitty affär. En hel affär med BARA Hello Kitty! Lyckan var total för en liten två och en halvt årig tjej vid namn Junie Loveleen Burman.  

/Jonas

Dela: