"Attitude," Bobby said, "is everything!"

Det blir inte alltid som man tänkt sig.

Första maj åkte vi med hela familjen på en semester, som vi hade tänkt skulle vara ändå till på kommande söndag, men det blir inte alltid som man tänkt sig. Vi fick avbryta resan, när vi kommit ungefär halvvägs och åka hem igen - men nu hastar jag händelserna i förväg. Låt oss börja från början istället.

Efter att ha firat Valborg tillsammans med familjen Thorén packade vi bilen full med grejer och barn och begav oss söderut. Jag körde hela vägen ner till Sundsvall utan större incidenter. Barnen och Sonja sov eller tittade på film mest hela vägen och trafiken flöt på smärtfritt. 

Vi kom fram till vår vän Maria, som stod vid spisen och lagade middag åt oss. Efter att vi hade fått barnen i säng blev det ost, vin och film för oss vuxna. Sonja gjorde som hon brukar och somnade innan filmen var slut, men jag och Maria såg klart innan det var läggdags.

På morgonen myste vi i soffan och tittade på tv, medan Sonja sov en stund extra. Hon har varit bortrest mycket med jobbet den senaste tiden och arbetat väldigt hårt, så hon behövde nog tiden att ta igen sig lite.

Efter en god frukost begav vi oss ut på en promenad och gick till en lekpark i närheten, där barnen (förutom Neo som sov) fick leka fram till lunch. 

Vi åt kaffemarinerade korvar (kaffet kokade över och rann över i stekpannan) och makaroner tillsammans, innan det var dags att kramas och säga hej då för den här gången.

Vi styrde fortsättningsvis kosan söderut och kom på eftermiddagen fram till Stockholm och hem till Ante, Hanna och Tilde. Vi åt middag tillsammans med Hanna och Tilde. Ante var bortrest med jobbet, så honom fick vi vänta en dag till på att träffa.

Junie, Mie och Neo tyckte väldigt mycket om Tildes fina rum och lekte med så gott som alla leksaker som fanns att leka med, innan det var dags att bege sig till gästlägenheten nere på gården, för att sova. Röran efter lek och middag lämnade vi smått skamset åt en gravid Hanna, som insisterade på att det var precis så hon ville ha det. 

Samma Hanna ursäktade sig sedan gång på gång över att gästlägenheten inte levde upp till hennes förväntningar och befarade antagligen att den inte heller skulle tillfredsställa den kräsna familjen Burman, men där tog hon fel. Vi var mycket nöjda med den rymliga lägenheten och kände oss snabbt som hemma.

På natten får Junie plötsligt hög feber och börjar kräkas. Då känns det plötsligt ännu bättre att vi bor i en egen lägenhet och slipper väcka Hanna och Tilde.

Det finns ingen dusch i gästlägenheten, så på morgonen går vi upp till Ante och Hannas lägenhet och gör oss klara. Junie är fortfarande väldigt sliten efter natten och Sonja har arbete med sig, som hon vill göra, så vi bestämmer att de två får stanna i lägenheten - medan jag hittar på något tillsammans med Mie och Neo.

Jag ringer till polaren Per och vi bestämmer att vi ska träffas över en lunch nere på stan. Sedan ringer jag Ann-Britt och Dan för att se vad de gör och om de möjligtvis vill ha besök, men det visar sig att de är i Prag för tillfället. Vi pratar i alla fall en stund på telefon och Dan berättar om Niklas som nu köpt lägenhet tillsammans med tjejen.

Jag packar in Mie och Neo i bilen och kör in mot centralen, för att träffa Per. Jag är ouppmärksam på vägvalet när jag kommer in till stan och finner mig - efter att ha fått Neo att somna om med hjälp av en napp - plötsligt på centralbron på väg över vattnet istället för framme vid centralen. Jag åker över till söder och vänder och kommer fram precis i tid till att träffa Per. 

Per svarar dock inte på telefon, när jag ringer, men jag tänker att han säkert fastnat i nått möte på jobbet och tar en skön promenad med barnen i solskenet medan vi väntar. Efter en timme bestämmer jag dock att nu får det vara nog. Både jag och barnen är långt förbi vår vanliga lunchtid och bestämmer oss för att äta - med eller utan polaren Per. 

Knappt har vi hunnit sätta oss och få in vår beställning, så ringer Per. Han har mycket riktigt fastnat i både ett och två möten, men skyndar sig nu ner till oss, för att delta i lunchandet. 

Vi äter och surrar en stund och bestämmer att vi måste se till att ses i sommar - sedan måste Per skynda tillbaka till jobbet igen.

Vi åker tillbaka till Sonja och Junie och hinner hem före Hanna och Tilde. Tilde blir lite konfunderad över att vi redan är i lägenheten när hon kommer hem och hänger helst med sin mamma, istället för att leka med kusinerna, innan maten. 

Till middagen kommer Ante hem och vi har en väldigt trevlig stund tillsammans.

Efter maten ser Ante lurig ut och säger: "Jag har en överraskning åt dig Jonas!"

Jag blir totalt överrumplad och tänker att vi kanske ska gå ut och ta en öl eller nåt, men istället visar det sig att Ante har köpt biljetter till Bruce Springsteen, som spelar på Friends Arena på kvällen. Han säger att jag nog borde göra mig klar, för vi måste gå snart.

Sprallig och förväntansfull som en lite tonåring byter jag kläder och skor och gör mig klar för att gå. Vi promenerar till arenan och kommer fram i så pass god tid att vi hinner ta en öl innan konserten börjar.

Inför publik på 55000 drar han så igång - The Boss, med sitt välkända E Street band. Under tre timmar öser han på med energi - och något som känns som en genuin glädje över att stå på scen och spela sin musik - utan en enda paus. Inte illa för en man som är över sextio år. Hela upplevelsen är magisk och tiden bara flyger iväg. 

Jag går fortfarande idag och nynnar på vissa av hans låtar, mer än en vecka senare.

Här blir jag dessvärre tvungen att avsluta skrivandet för ikväll. Hur gärna jag än skulle skriva om vad som hände sen och dela med mig av fler bilder från resan, så kvarstår dock det faktum att som småbarns förälder kommer jag att bli väckt lika tidigt som vanligt i morgon. Utan pardon och utan hänsyn till att pappa ibland önskade att kvällarna var längre.

God natt på er. Jag återkommer.

/Jonas

Dela:

Zombier och Moder Teresa

Igår kom en gammal god vän, som jag inte sett på länge, på besök. Jag såg fram emot detta hela dagen på jobbet och ställde mig vid spisen när jag kom hem och lagade en god sydindisk gryta och stekte hemmagjorda chapattibröd till. När han väl kom satt vi länge och pratade om saker som hänt sedan vi senast sågs.

Jag berättade om hur bra jag trivdes på mitt nya jobb och om vilken bra arbetsplats det var. Han berättade hur frustrerad han var på sin och om olika uppror och protester han gjort. Jag förstod honom mycket väl, eftersom jag en gång jobbat på samma ställe.

Jag drog till med ett citat - som jag så ofta gör - och berättade för honom om Moder Teresa. Hon sa: "Jag kommer aldrig att gå på möten där man protesterar mot krig. Men om du har ett fredsmöte, då vill jag gärna bli bjuden."

Med det försökte jag säga att när man kämpar emot något, så är det ofta så att hur mycket energi man än lägger ner så blir det ändå inte som man vill. Man får bara mer liknande problem. Jag tror att det är mycket bättre att fokusera all sin kraft och energi på det man vill ska hända istället.

Det vi gör motstånd mot består.

Han höll med om att det kanske låg något i den tanken. Sedan ägnade vi resten av kvällen åt att se en film ur vår gemensamma favorit genre, nämligen zombiefilmer.

 Min gode vän i sitt rätta element

Dagens bild blir en bild som jag tog under en spelning, som min vän hade i somras.

Han är grym på scen. Inlevelsen, närvaron och energin är total. I skenet av strålkastarna och med musiken pumpandes ur högtalarna finns bara harmoni för min vän. 

/Koivu

Dela: