"Attitude," Bobby said, "is everything!"

Back in business

Det har varit långt mellan uppdateringar här på bloggen nu ett tag, vilket har flera orsaker. Dels har jag haft mycket att göra (som vanligt, med tre barn och tre jobb), dels har det hänt många sorgliga saker i min närhet och sist men inte minst har räkmackan varit på glid.

Allt detta i en kombination med en personlig princip om att inte sprida elände, genom att skriva om det, har resulterat i en tom blogg. Det kan möjligen låta skenheligt att bara skriva om positiva saker och när livet leker, men det är ett aktivt val jag försöker efterleva. Det har egentligen inget som helst att göra med att jag vill måla upp en falsk, romantiserad eller bara glättig bild av mitt liv, som andra avundas eller förundras över. Det är bara det att det finns så många andra här i världen som gnäller och gnölar, med bravur.

Jag väljer att bidra med positiva tankar istället. Jag är övertygad om att det är mycket mer konstruktivt att använda min energi för att jobba för saker jag tror på och som jag vill ska hända än att kämpa emot det jag inte vill. Det jag lägger min energi på har nämligen en tendens att växa i mitt liv.

Nog om det. (Men fundera gärna på det och tyck till om du läser det här).

 Så, varför skriver jag nu då? Något bra måste ju ha hänt, som jag vill berätta om. Alla goda ting är tre, säger ett välkänt, gammalt ordspråk och på gårdagen stämmer det ypperligt. I och för sig var det mer än enbart tre bra saker som hände igår - jag kan direkt komma på en drös andra, som får mig att le när jag tänker på dem - men det är fortfarande tre som sticker ut och vill få honnör.

Först den kanske mest triviala, men som stor inverkan på livet i övrigt. Jag har efter över fyra år äntligen hittat tillbaka till Renyi i Umeå, där jag tränade innan vi köpte hus och flyttade till Tavelsjö. Jag har försökt motivera mig själv att hålla mig i form med andra träningsformer, som styrketräning, löpning, yoga och så vidare, men inget biter sig fast. Allt känns bara drygt och jobbigt. Visst, det känns naturligtvis bra efteråt, men jag är så gott som aldrig sugen på att sätta igång.

Jag och Sonja har pratat om att vi båda borde komma igång att träna regelbundet igen, eftersom det ger så mycket för välbefinnandet och hälsan. Det var dock först i samspråk med en grannfamilj, som Sonja kom fram till en smart lösning. Hon och Andrea föreslog att jag och Fredrik kunde börja träna tillsammans på kampsportsklubben, där jag tränade innan, så kan de hitta på något tillsammans någon annan dag i veckan.

Efter lite mild övertalning och manipulation fick jag så Fredrik att följa med på ett nybörjarpass i MMA och jag tror faktiskt att han gillade de, även om han var mör efteråt. Jag fick i alla fall blodad tand (om än inte bokstavligt ha ha) och var där igen igår, för att brottas och kämpa mot andra svettiga män. (Fredrik har varit sjuk och kunde inte följa med igår).

Den andra roliga saken som hände igår var att vår fina dotter Mie fyllde två år. Ja, jag antar att för många framstår även detta som en trivial och vardaglig sak - barn )och vuxna för den delen) fyller ju år hela tiden, men jag tror inte riktigt att ni förstår ;) Det här är ju MIN lilla dotter förstår ni. Samma lilla tjej som bara var ett blått litet knyte när hon kom till världen för två år sedan och som fick mig att gråta av lycka när hon äntligen skrek för första gången.

Hur som helst ska jag inte botanisera vidare i den delen just nu. Alla vet hur speciella just deras barn är, eller hur?

Mie fyllde i alla fall år igår. På morgonen smög resten av familjen omkring i köket och fixade i ordning tårtan och alla paketen. Sonja och jag påminde, med jämna mellanrum, Junie om att hon bara fick viska - för att Mie inte skulle vakna. Det är inte lätt att vara tre år och exalterade i kombination med talförbud. Vi smög uppför trappan till övervåningen och tände ljusen, på tårtan, för att sedan stämma upp i "skönsång" och "ja må hon leva!"

 Med pompa och ståt klev vi in i barnrummet med tårta, paket och kamera i högsta hugg - bara för att mötas av en Mie som sover stenhårt. Vi sjunger sången till slut och hurrar traditionsenligt högt och kraftfullt efteråt. Ingen reaktion. Vi sjunger "ja må hon leva" en gång till och sedan även "vad är det för en dag?", men Mie bara sover. Inte förrän vi börjar peta på henne vaknar hon.

(Efteråt påpekar Junie att hon faktiskt hade rätt och vi fel - det fanns ingen orsak att vara tyst i köket innan.)

Mie öppnar alla sina paket, både de hon fått av oss och de som kommit på posten. Sedan leker hon och Junie tillsammans med de nya sakerna hela morgonen, ända tills det är dags att gå till förskolan. Direkt de kommer hem fortsätter de leka, bara med avbrott för tårta och för att öppna fler paket som kommit med dagens post.

Mie hade en jätte bra födelsedag, men i vanlig mening fortsätter vi som vanligt att fira några dagar till, innan alla som vill kalasa hunnit vara med.

Den tredje saken som gjorde gårdagen så speciell var att pappa äntligen fick goda nyheter, när han besökte läkare. Han har svarat bra på den senaste tidens behandling, tumören i lymfan har krympt. Jag kan inte med ord beskriva hur glad detta gör mig. Nu ska vi genast boka en resa och åka för att hälsa på honom och mamma.

/Jonas

Dela:

Same same but different

Jaha, då var det tredje gången gillt då. Idag blev lilla älsklingen Neo tolv veckor gammal och det var dags för ett besök i studion. Vi har tidigare fotograferat Junie och Mie, när de var exakt lika gamla.

De är så lika, fast ändå inte - eller hur?

/Jonas

Neo 2012

Mie 2011

Junie 2009

Dela:

Vilken spännande dag.

Idag steg vi upp tidigt, Sonja och jag. Spänningen låg i luften och det kändes nästan som det brukar kännas när någon fyller år och du vaknar fylld av förväntan. Det här var dagen då vi skulle få se Pyret för första gången.

Junie och Mie sov fortfarande sött medan vi gjorde oss klara. Vi blev till slut tvungna att väcka dem för att de skulle hinna bli klara tills vi skulle åka.

Vi åkte hela familjen genom ett snötäkt landskap till sjukhuset och väl framme träffade vi mormor, som hade lovat att ta hand om barnen.

Sedan klev Sonja och jag in på specialistmödravården för tredje gången inför ett ultraljud. Så spännande - fast det känns som om det var igår vi var här senast.

Vi blir genast visade till ett rum av en barnmorska och Sonja får lägga sig ner. Minuten efter visar sig sedan Pyret för första gången som en rörlig, svartvit bild på en stor skärm ovanför oss.

Vi  tittar hänförda på det lilla livet som rör sig på skärmen och i Sonjas mage, medan barnmorskan berättar vad vi ser och förklarar vad hon tittar efter. Pyret mår bra och allt ser ut som det ska.

Efteråt möter vi åter upp med mormor och visar henne och tjejerna bilderna vi köpt på ultraljudet. Mormor är sprudlande lycklig - läkare som hon är - över att allt ser bra ut och att barnet är friskt.

Vi kramas och säger hejdå och sedan skjutsar jag och tjejerna Sonja till jobbet. Efteråt åker jag med Junie och Mie och handlar. Vi strosar i lugn och ro och njuter av att få vara tillsammans. Idag var en spännande dag och imorgon åker vi på semester. Just nu känns livet bra underbart.

/Jonas

Dela:

Är pappa snygg?

Sonja och Junie sitter tillsammans vid köksbordet och tittar på när jag gör mat. Sonja vänder sig till Junie.

"Junie, titta pappa är snygg!"

"Nä... pappa är ett apelsinhuve!"

/Jonas

Dela:

Inte mycket tid över.

Det blir inte mycket tid över, om man som jag har tre jobb, en fru och två små döttrar hemma och då är det bloggen som får stryka på foten. Så är det bara och det är jag säker på att alla förstår. 

Men idag kan jag inte låta bli att skriva. Jag har haft en så underbar helg. Min syster Johanna och hennes kille Daniel har varit och hälsat på oss. Dessutom är vår vän Maria också här. Att ha nära och kära i huset är en ynnest som inte bör tas för givet. Jag älskar er alla.

Istället för att skriva mer tänkte jag bjuda på lite bilder från de senaste dagarna.

Johanna, Daniel och Mie sitter och myser i kökssoffan.

Mie i Daniels famn.

Junie blåser såpbubblor tillsammans med Daniel och Johanna.

Daniel blåser såpbubblor och en imponerad Junie tittar på.

Promenad längs Jan-Ersvägen.

Junie har får en ballong när vi åker in till Umeå.

Mie, som vilar på ett svart lakan, utgör ett underbart fototillfälle.

Mie

Jag och Johanna experimenterade med en hotshoe-blixt, en reflexskärm och den nya guldtapeten i sovrummet. Resultatet blev fantastikt enligt mig.

När den provisorika mini-studion ändå stod där, så ropade vi även dit Daniel, som först inte kunde sluta skratta...

... men som sedan blev lugn och fin.

Till och med den normalt kameraskygga Maria övertalades att provsitta framför guldtapeten. Sonja slapp eftersom hon hade en skrikande Mie i bärsele - Junie undanbad sig med ett bestämt "Nej!" och jag var ju tvungen att hålla kameran.

Dela: