"Attitude," Bobby said, "is everything!"

Snakebite

Äntligen är handen så pass bra att jag kan skriva av mig. Jag har väntat nästan två veckor bara på att klara av att sätta mig vid datorn igen. Att hålla i en kamera är det fortfarande inte tal om.

"En orm!"

Jag lyfter blicken från takplattan, som jag precis håller på att spika fast uppe på taket till mamma och pappas sommarstuga och blickar ner mot stigen där min systerJenny befinner sig. Sa hon orm? Jo, hon och Sam står spända och blickar ner i gräset vid sina fötter.

"Vänta - jag kommer!" Jag klättrar snabbt ner från taket och skyndar fram till Jenny och Sam. Jag kan bara tänka mig vilket grymt öde som väntar det stackars djuret om inte jag hinner dit innan mina föräldrar. Det handlar mindre om det faktum att huggormen är fridlyst än om att jag av någon anledning faktiskt gillar ormar.

Jag letar reda på en passande käpp och gör mig beredd på att fånga ormen. Sam och jag förföljer den i det höga gräset. För ett ögonblick är jag rädd att vi ska tappa bort den, där den försöker gömma sig i undervegetationen, men så plötsligt kommer den ut på en öppen yta. Utan att tveka sätter jag varsamt men bestämt käppen tvärs över den precis bakom huvudet. Sedan böjer jag mig ner och lyfter upp den, samtidigt som jag är noga med att hålla fast huvudet mellan tummen och pekfingret. Såja, nu ska den bara fraktas bort också. Det är en stor ö vi befinner oss på. Några kilometer borde räcka tänker jag och börjar gå ner mot stranden till de andra.

"Har du den? Får jag se?" säger Sonja som sitter på terassen nere vid vattnet. "Åh gud vad äcklig. Vad ska du göra med den?"

"Den är ju fin. Ser du sicksack-mönstret? Jag ska bära bort den bara." Jag går ut på bryggan för att se om den finns en hink eller något liknande att lägga den i, eftersom den slingrar som tokig i mitt grepp. Sam kommer springande med en tom 1,5 liters petflaska.

"Här! Sätt den i flaskan!"

Sam har varit för länge i Kina och sett för många buteljerade kobror tänker jag roat och frågar om det inte finns någon hink istället - en flaska verkar svårt. Då det dessvärre inte finns någon hink till hands bestämmer vi oss för att pröva med flaskan. Sam håller flaskan och jag för försiktigt in ormens huvud i flasköppningen och börjar sedan mata in resten av kroppen. När en fjärdedel av ormen försvunnit in i flaskan får den plötsligt för mycket rörelseutrymme.

"Akta, den vänder!" hojtar jag och släpper flaskan. Irriterad ringlar ormen ut på bryggan. Jag sträcker mig efter käppen och fångar den igen innan den hinner slinka ner i vattnet. Den här gången får jag dock ett sämre grepp om ormen och på ett nästan övernaturligt sätt lyckas den vrida huvudet aningen mot mig. Som i ultrarapid ser jag hur den gapar och gifttänderna fälls fram. Sedan sjunker en av gaddarna in i tummen på mig. Jag vrider tillbaka ormen, men skada är redan skedd.

Jag utvärderar snabbt läget där jag står på mina föräldrars brygga i den finska skärgården och sedan tar jag ett av de dummaste besluten i mitt liv. Ett beslut som senare nästan kommer att kosta mig livet. Det finns ingen hink - jag har precis blivit biten - och jag tänker inte pröva med flaskan igen. Det bränner lite i tummen, men eftersom jag läst att ett huggormsbett inte skall vara speciellt mycket farligare än ett getingstick, bestämmer jag mig för att bära bort ormen in i skogen. Sam följer med mig och jag skojar med honom att han får väl bära tillbaka mig om jag kollapsar.

En bra bit in i skogen släpper jag iväg ormen och vi går tillbaka. Jag är noga med att gå lungt för att inte få pulsen att öka. När vi kommer tillbaka till sommarstugan berättar jag att jag blivit ormbiten. Mamma och de andra vill genast skicka iväg mig till en läkare, men jag säger att det inte är någon fara. Jag ska bara vila en stund, sedan kan vi fortsätta jobba hävdar jag.

"Det är inte farligare än ett getingstick och det gör inte ens ont!" säger jag och försöker avdramatisera situationen. Det är ju pinsamt nog att jag som alltid handskats med ormar blivit biten och att sedan göra en stor grej av det gör ju inte saken bättre. Påtryckningarna från mina oroliga nära och kära fortsätter dock och Sam ringer efter ett tag sjukvårdsupplysningen eller något dylikt.

"För en vuxen, frisk man ska det inte vara nån fara, men man ska alltid besöka läkare än då, om man blivit biten!" förklarar han när han avslutar samtalet.

Motvilligt går jag med på att åka. Jag mår fortfarande bra. Jag känner mig bara lite matt - sådär som man alltid gör om man gjort sig illa. Men ok, vi åker, om inte annat bara för att få bekräftat att allt är som det ska vara.

Pappa skjutsar oss de tio minuterna med båt in till fastlandet och Sonja, Junie och Jenny följer med. Mamma vägrar låta mig och Sonja åka ensamma ifall något skulle hända på vägen. Men vad skulle kunna hända? Jag ligger i lugn och ro framme i båten och mediterar en stund. Allt kommer att gå bra. För att vara på den säkra sidan håller jag till och med handen i högläge. Vi tar iland och jag kliver ur båten.

Jag vänder mig till pappa, som är kvar i båten. "Säg till mamma att jag mår bara bra!" säger jag och samtidigt som orden lämnar mina läppar känner jag att så är det inte alls. Jag har plötsligt blivit alldeles hes och ögonen känns konstigt grusiga.

"Dina ögon ser jätte hemska ut Jonas! Hur mår du?" undrar Sonja.

Jag säger att det ändå är lungt och vi tar oss till bilen. Vi sätter fast Junie i babyskyddet och jag sätter mig i baksätet med henne, medan Sonja hoppar in där fram och kör. Strax efter oss följer Jenny efter i mammas bil. Vi svänger ut på vägen och Sonja hör sig för om vägen och jag förklarar hur hon skall köra när hon väl kommit fram till Vasa, som ligger ungefär tre och en halv mil bort.

Efter en liten stund i bilen känner jag en oroväckande förnimmelse i tungan. Känslan är den samma som när man vaknar på natten och har sovit på sin arm - den lite stickande och pirrande upplevelsen när armen börjar komma till liv igen. Det är bara det att den här gången är det ingen bortdomnad arm det handlar om, jag inser att jag börjar tappa lite känsel i tungan. Jag blir tvungen att erkänna för Sonja att jag rent instinktivt sög bort blodet från tummen och spottade efter att jag blev biten. Sonja börjar genast köra fortare och ganska snart har vi tappat bort Jenny i trafiken. 

När vi passerar min hemby Kvevlax känner jag att tungan börjat svälla i munnen på mig. Saliven strömmar till, men jag vågar inte svälja. Tänk om jag har kvar gift i munnen och får ner det i halsen, så att den sväller igen. Jag koncentrerar mig på att hålla mig fokuserad och lugn och försöker räkna ut hur lång tid det är kvar innan vi är framme i Vasa.

I Smedsby stannar vi vid ett rödljus och jag öppnar snabbt rutan och spottar ut all saliv som samlats i munnen. Jag börjar få problem att prata nu, med min svällande tunga och lutar mig plågat bakåt i sätet och blundar. Jag hör hur Sonja frustrerat försöker blinka med helljusen åt bilarna framför för att de skall släppa förbi henne i den tröga traffiken. Tydligen härskar dock Jantelagen lika fullständigt här i Finland som i Sverige. "Den där idioten får väl stå i bilkö som alla vi andra!" kan jag nästan höra från bilen framför i dess demonstrativa sätt att fortsätta mitt i vägbanan.

Väl framme i Vasa har jag gett upp mina försök till att forma normala ord med min klump till tunga. Istället stöter jag fram grutturala grymtningar som vägvisning längs Vasaesplanaden. Jag börjar känna mig allmänt påverkad nu och både ögonen och kroppen känns tunga. Jag kan fortfarande andas obehindrat genom näsan och väljer att fokusera på just den positiva aspekten i kaoset. Sonja verkar efter omständigheterna trots allt tämligen lugn och Junie sover vid min sida. Snart är vi framme - snart - snart - håll dig lugn - andas - maler det i min hjärna.

Jag hinner reflektera över vilken tur det var att jag beskrivit vägen innan, för skylten där man skall vika av till akuten är delvis dold av närliggande träd och jag föreställer mig hur man lätt skulle kunna missa den och bara köra vidare i blindo.

"Nu är vi framme. Jag tar hand om Junie." säger Sonja och sladdar in på en parkeringsruta utanför en bred entré med dubbeldörrar.

Jag börjar känna mig allt dimmigare i huvudet och kroppen känns konstigt frånvarande samtidigt som den är tung. Jag släpar med benen som om jag gick i djup lera och slänger slappt upp den bitna armen på huvudet. Jag stapplar iväg mot ingången och tänker att Sonja kommer nog efter så fort hon fått ut Junie ur bilen. Sedan hör jag fyra skrämmande ord bakom min rygg.

"Det är fel dörr!" ropar Sonja. Jag tittar upp, men kan inte se något annat än de två dörrarna framför mig. "Det står personalingång. Det måste vara hitåt... kan du gå? Du är jätte duktig Jonas. Det måste vara här runt hörnet bara."

Jag grymtar något ohörbart till svar och börjar mödosamt gå vidare. När vi rundar hörnet känner jag hur hoppet börjar falna. Hela gårdplanen är en arbetsplats med grushögar och avspärrningar. Sonja springer in en bit på arbetsplatsen med Junie i bilbarnstolen på armen, för att se om hon ser någon skylt eller dörr någonstans. Plötsligt känner jag hur benen ger vika och jag går ner på knä. Sonja kommer tillbaka och hjälper mig upp.

"Det måste vara där vi var." hon drar i mig och försöker hjälpa mig att gå tillbaka, men det går för snabbt. Jag klarar det inte. Jag försöker säga att jag inte kan gå så fort och på något sätt verkar Sonja förstå, för hon släpper min arm och rusar i förväg. Hon har fått syn på några människor som sitter på en terass en våning upp och fikar. "Hallå! Hjälp oss! Var finns akuten? Hallå?" allt hon får tillbaka är en liten axelryckning som kanske betyder att personerna i fråga inte vet, men mer troligt att de inte kan svenska.

Frustrerad hjälper Sonja mig in genom de enda dörrarna vi hittar, för att på något sätt försöka orientera oss vidare därifrån. Som en blixt från en klar himmel känner jag plötsligt hur min kropp vill göra sig av med allt innehåll genom alla tre möjliga utvägar samtidigt.

"Var finns toa?" är den desperata mening som jag vill få ur mig, men allt som kommer ut är ett grötigt stön och sekunden senare ligger jag raklång på det hårda golvet. Jag lyckas kräla till en papperskorg strax intill och förundras sedan över vilken konstigt syrlig smak maginnehållet - som kommer upp med expressfart - har: vad har jag ätit egentligen. Snabbt försvinner såna triviala tankar då jag märker att tungan fortfarande fyller större delen av munhålan och det som kommer upp egentligen bara sipprar ut i ena mungipan. All min kraft och viljestyrka fokuseras åter till att andas genom näsan och hålla mig lugn. Någonstans i dimman ovanför mig hör jag något som skrämmer mig mer än något annat hittills - Sonja som med panik i rösten ropar på hjälp. Jag hör hur hon rusar runt och letar. Ringer 112. Frågar hur hon ska hitta akuten. Får ingen hjälp. Försvinner med en försäkran om att snart komma tillbaka uppför en trappa.

Jag ligger kvar på golvet. Det blir tyst omkring mig. Magen krampar till igen och jag lyfter blundande upp huvudet över papperskorgen. Jag hör springande steg. Sonja pratar med någon.

"Här. Han ligger här!"

"Håll ut! Allt kommer att bli bra!" hör jag en mansstämma andfått säga med en snabb klapp på min axel innan fotstegen springer vidare förbi mig.

Fler röster kommer in i dimman och starka händer lyfter mig i armarna och ber mig lägga mig. "Nej inte så... andra hållet!" Jag rullas iväg med hög fart på en säng. "Ta honom direkt till chockrummet!" orden svävar oroande kvar ovanför mig. Chockrummet - hur illa är det egentligen? Jag orkar inte öppna ögonen just nu.

Väl framme känns det som man tömmer hela medicinskåpet. Adrenalin, kortison, syrgas, dropp, något mot illamåendet. Jag tappar aldrig medvetandet, men tiden blir konstigt luddig. Hur länge sedan är det jag blev biten vill de veta. En timme? Vad vet jag? Vad är klockan nu? Allt är bara en enda röra. Kroppen gör ont och jag spyr nästan oavbrutet. Efter ett tag börjar man leta efter ormserum, då inget annat verkar hjälpa. Nu är min syster Jenny också här. Mitt i allt kaos känner jag bara hur mycket jag älskar henne, Sonja och Junie. Vet dem det? När sa jag det senast? Ska jag dö? Det går ju inte - Junie är ju bara nyfödd och jag och Sonja hade ju så mycket planer för framtiden. Jag måste klara det här.

Med mina hjältinnors hjälp tar jag mig genom de följande timmarna av kräk, frossa och smärta, tills läget stabiliseras långt in på kvällen.

Vid midnatt ligger jag sedan på hjärtintensiven för bevakning över natten. Jag är ett enda virrvarr av slangar och kablar som är kopplade och fästa vid mig överallt. Jag kan knappt röra mig i sängen. Jag vet att jag borde sova och samla krafter, men jag är rädd. Först nu har det gått upp för mig hur nära döden jag egentligen var. Jag går igenom hela händelseförloppet igen i min hjärna. Från att jag hörde någon ropa "Orm!" uppe på taket tills jag ligger här ensam i natten. Jag är rädd för att somna. Tänk om något händer när jag somnar och jag aldrig vaknar igen. Jag blickar då och då upp på skärmen ovanför mig, där pulsen fortfarande är 95 fast jag ligger still. Jag vågar inte somna - men gör naturligtvis det till slut ändå.

Nu - två veckor senare är min hand äntligen så pass bra igen att jag kan sätta mig vid tangentbordet och skriva av mig det som hände.

Det blev i slutändan fyra dagar på sjukhuset i Vasa och två veckor med armen i mitella - svullen som Popeyes underarmar - och gott om tid att reflektera över det som hänt. Jag vet fortfarande inte varför det hände. Det överenstämmer ju inte riktigt med den räkmacka som jag vanligtvis glider fram på genom livet. Eller så var det just det - ett sätt att påminna mig om vad jag har. Att inte ta något för givet utan uppskatta livet och alla som är en del av det.

Jag har också rannsakat mig själv - antar att det är en ganska naturlig följd i en sån här upplevelse - och frågat om jag lever mitt liv som jag borde. Kan jag känna mig tillfreds när jag lägger mig på kvällen? Är jag den medmänniska jag borde vara? Borde jag ändra på något?

Glädjande nog har jag kommit fram till att jag älskar mitt liv precis som det är. Jag har en egen liten underbar familj som jag älskar över allt på jorden. Jag trivs med mitt arbete och stället där vi bor. Jag har en större familj av syskon, föräldrar, svärföräldrar, svågrar osv som jag också älskar. Jag har många helt fantastiska vänner. Det finns inget jag vill ändra på.

Bara en sak...

Det finns en sak som jag sagt för sällan om som jag vill att alla ni som läser och känner mig tar till era hjärtan just nu.

Jag älskar er alla!

/Jonas

Dela:

Khao Lak e slack

Nu sitter jag pa R.T. Hotel i Khao Lak och skriver. Det ar har som Tony ska bo och jobba fran och med i morgon. Jag och Sonja har tagit in pa ett rum har och har spenderat dagen och eftermiddagen i gar med Tony. (Just nu ar jag sa trott att jag bara borde ga och lagga mig, men tankte bara skriva nagra rader forst - Sonja sover naturligtvis redan)

Vi kom till Khao Lak igar pa kvallen och tillbringade den pa en mysig strand-restaurang med bra mat och live band, som spelade mest Eric Clapton och liknande.

I dag var det Tonys sista semesterdag och han hade bokat in oss pa en djungeltur som avslutning. Vi akte buss en timme in i djungeln till Khao Sok och darifran fortsatte vi med kanot, genom regnskogen. Det var en bade rogivande och spannande upplevelse. Naturen och vyerna var nastintill ofattbart vackra och da och da stannade vi med kanoten, for att varan guide hade fatt syn pa nagon orm eller dylikt som hangde i traden.

Efter kanotturen bytte vi fortskaffningsmedel till elefant. Den har gangen fick vi inte "kora" sjalva utan det var en liten kille fran Tibet som satt framme pa elefantens nacke. Jag och Sonja satt pa en liten tron uppe pa ryggen och gungade fram genom djungeln. Lite langre bak kom Tony pa sin elefant tillsammans med var finlandssvenska guide Michelle.

Det blev en riktigt lyckad dag!

I kvall har vi traffat Toby och TK. Vi visste att de skulle dyka upp i Khao Lak nagon dag och nar vi fick tag i dem visade det sig att det var idag. De hade tagit in pa det finaste hotellet har i Khao Lak, sa nar de ville traffas bestamde Tony, jag och Sonja att vi skulle traffas dar.

Vi at pa en av de sju restaurangerna pa hotellomradet och passade pa att fira Tonys annalkande fodelsedag. Jag pratade med servitoren i smyg, sa nar det var dags for dessert kom de in sjungandes med ljus pa Tonys efterratt. Tony blev alldeles chockad och trodde att de tagit fel pa bord, men sedan blev han jatte glad istallet.

I morgon skills vara vagar at. Tony kommer att skjutsa oss till flygplatsen i Phuket och sedan aker vi vidare till Bankok.

Dags att sova! Kram pa er alla!

/Jonas

Dela:

Mai Pen Rai

Solen varmer i nacken. Vinden smeker over huden. Vagorna skvalpar over fotterna. Sa borjar dagen. Mai pen rai! (Don't worry - be happy)

Idag har vi (jag och Sonja) i pricip bara gatt. Vi har vandrat omkring hela dagen, enbart med avbrott for mat och den dagliga massagen.

Vi borjade med att ga till ett hotell langre soderut i Patong. I gar nar vi gick forbi dar och gick in for att fraga om de hade en karta kom vi ut med annu ett erbjudande, liknande det lotteri som Sonja vann pa igar. Vi fick varsitt presentkort till Starbucks och ett lofte om ett presentkort pa 4000 Bath var om vi akte och tittade pa deras nya hotell langre norrut. Efter att ha testat presentkorten pa Starbucks och fikat  gratis med stora leenden var vi beredda att kolla mer om vad de dar 4000 bathen var for nagot idag.

Det har visat sig att just nu promotas hotell langre norrut valdigt hart och man far massor av erbjudanden. Det hela gar ut pa (som vi forstatt det) att man maste vara gift och ha stadig inkomst for att kunna delta. Sedan kors man till nagot nytt hotell och far en 90 minuters presentation, for att sedan tillbringa dagen dar och slutligen fa ett presentkort eller likanande. Vitsen ar att man ska gilla stallet och boka in sig dar nasta gang man ska till Thailand.

Vi nappade dock inte, eftersom vi inte hade lust att ga och titta pa hotell hela dagen.

Vi vandrade istallet langs stranden hela morgonen.

Pa eftermiddagen begav vi oss pa en riktig langtur, med vaskan laddad med vatten och humoret pa topp. Vi hade inget att gora och hade bestamt oss for att bege oss pa en liten utflykt for att se vad vi kunde finna. Sonja hade sett en bild av elefanter pa en karta och ville ga ditat. Vi gick och gick och hela tiden sade Sonja "Efter nasta kurva ar det!"

Men det var det ju naturligvis inte.

Det tog oss narmare tva timmar att komma till en liten vag som ledde in i djungeln, men val dar hittade vi faktiskt elefanter.  

En jatte trevlig man som skotte om elefanterna tog oss med pa en tur genom djungeln. Forst var det lite laskigt att sitta sa hogt upp pa ett gungande djur, men man blev snabbt van och gungade med som en riktig sultan.

Efterat fick elefanten bada och sedan matade vi honom med bananer, som han verkligen verkade gilla.

I morgon tror jag blir sista dagen i Patong. Pa eftermiddagen aker vi med Tony till Khao Lak om allt gar enligt planerna. Det gor det ju inte alltid, sa vi far se. Mai pen rai!

Kram

/Jonas

Dela:

Yoop yoop!

Yoop yoop... sa later en kvinna en bit nere efter gatan som saljer pancakes. Vi ar inte sakra pa att hon ar helt frisk, men goda banan-pannkakor gor hon i alla fall.

Idag borjade jag och Sonja dagen med att kolla bloggen for att se om nagon hade skrivit nagot at oss. Sedan var den dagen forstord ;-)

Inga hajar, inga apor, inte bada... Det ar ju typ bara det som finns att gora har. Ja ja...

Tony valde att sova lange idag, sa jag och Sonja at frukost sjalva och sedan satte jag mig pa stranden och mediterade, medan Sonja lag och laste en bok i en solstol intill. Efter en timme eller sa gick vi och vackte Tony och betamde att vi skulle ses vid Long Beach nar han var redo.

Jag och Sonja gick en mysig promenad genom djungeln till Long Beach och fixade en solstol at Sonja. Hon bestallde en tallrik med farska frukter och efter en stund kom Tony.

Formaningar eller inte, nu skulle jag och Tony hitta haj - men det gjorde vi naturligvis inte. Dessutom hade jag otur med masken den har gangen och fick saltvatten i nosen hela tiden.

Nar jag och Tony hade snorklat klart och kom upp till Sonja var hon overhettad av att ha legat pa stranden under tiden. Hon hade foljt lakarraden hemifran och undvikit att bada. Det blir ruskigt varmt har nar man inte far bada kan jag saga.

Vi sokte oss till skuggan for att fa lite lunch.

Thailandarna ar inte sa bra pa engelska. Det ar inte bara en gang som det uppstatt missforstand pa grund av spraket. Idag fick vi pa nagot konstigt vis nudelsoppa som smakade saltvatten, istallet for de stekta nudlarna med gronskaer vi bestallt.

Som plaster pa inget-bad-och-dalig-luch-saren gick vi och kopte goda bakverk istallet.

Sedan vande dagen och allt borjade se lite ljusare ut igen. Vi bestamde att det var dags for lite fria aktiviteter och Tony gick for att hitta en hangmatta nagonstans langs stranden och jag och Sonja drev pa mafa in langs gatorna.

Efter ett tag hittade vi igen massage stallet fran igar och gick in. Jag fick en riktigt ordentlig Thai-massage dar tanten bokstavligen gick pa mig. Sonja lag bredvid och myste med en Oil-massage.

Darefter stotte vi pa en lang trappa som sag spannande ut och nar vi hade foljt den en stund forstod vi att vi var pa vag till toppen av berget i mitten av on. Vi gick hela vagen upp i lugn takt och blev berikade med en underbar utikt fran toppen. Dessutom traffade vi en tam orn coh tittade pa nar agarna matade den med chips.

I morgon aker vi harifran, men har i skrivandets stund inte bestamt vart.

Kram, Jonas

Ps. Jag vet att alla formaningar bara ar av valmening och det ar bra att ni bryr er om oss! :-)

Dela:

Boat? Boat? Go Snorkeling? Yes?

Det brukar ju inte alltid ga som vi planerat pa vara resor, men idag gick allt faktisk ganska bra efter planerna. Det enda som uteblev var biljarden, eftersom vi ar for trotta efter en hel dag med aktiviteter.

Vi steg upp i morsse och at frukost nere vid strandern i lugn och ro. Sedan bokade vi en heldags snorkeltur runt oarna. Vi akte klockan tio och kom tillbaka efter fyra, darav morheten.

Turen var riktigt bra. Utrustning och mat ingick i priset och vi fick hela tiden farsk frukt och dricka under dagen. Vi gjorde flera dyk pa olika stallen runt Phi Phi Don, Phi Phi Le och Mai Phai.

Dessutom stannade vi pa nagra andra stallen ocksa, dar vi inte snorklade. Vi tog en paus pa Ao MAya, dar den tidigare namnda filmen med tjejfavoriten Leo spelades in. Vi stannade pa en annan vacker strand intill en liten fiskeby for att ata luch och slutligen stannade vi pa ett stalle for att mata apor. 

Snorklingen var lite varierad och de tva sista stoppen var bast. Det positiva ar att det basta stallet ligger sa pass nara dar vi bor att vi kan ga dit. I morgon blir det hajjakt bland reven dar ute.

Vi stannar alltsa en dag till har. Vi trivs sa bra.

Nar vi kom tillbaka duschade vi och bytte om. Sedan gick vi med sengangar steg till stranden vid Ao Lo Dalam. Vi satte oss utmattade pa en riktigt, riktigt mysig strandrestaurang och sag solen forsvinna bakom bergen. Vi satt och filosoferade om hur bra alla vackra lycktor, som hangde i traden, skulle passa i Harmeets tradgard.

Det tog en stund att fa maten, men nar den val kom var den riktigt val mottagen. Eller ja, nastan... Tony har haft lite otur sedan vi kom. Varje gang vi har atit hittills har han fatt in maten forst nar vi andra har atit klart. Vi har ingen aning om hur det gar till, eftersom han aldrig bestallt nagot konstig eller speciellt anorlunda an oss andra - men det slar aldrig fel. Tony far maten sist! Sa ar det bara.

Anda tills ikvall vill saga. Antligen fick Tony sin mat forst, men vad hjalpte det nar pizzan han bestallt var full av myror. Jag trostade Tony med att en sa god och snall person som han inte KAN ha dalig karma. Jag sa att livet bara testar honom lite och antagligen sparar ihop till en dromvinst at honom om han klarar av motgangarna. Tony tyckte att det lat bra och borjade fantisera om vad han kunde fa.

Vi trivs fortfarande lika bra som de tre musketorerna tillsammans, men de hade det nog inte i narheten sa avslappnat och skont som vi har det.

Kram till alla er dar hemma och tack for alla kommentarer har i bloggen - de uppskattas nar man ar ute och reser sa har.

/Jonas

Dela: