"Attitude," Bobby said, "is everything!"

Dag 4

Fredag 2011-11-25

Idag sov vi ut och tog sedan en lugn och fin promenad, efter frukosten. Vi köpte frimärken till våra vykort i en liten tobaksaffär. Junie har skrivit alla vykort själv, något som jag personligen tycker är väldigt bekvämt. På det viset slipper jag försöka skriva något vettigt på det lilla utrymmet bakpå kortet. Om korten kommer fram eller inte får vi se. Det visade sig nämligen att det inte fanns några brevlådor på flygplatsen, när vi väl kommit dit. Vi blev tvungna att muta en kille som jobbade på flygplatsen och han lovade då att posta dem på vägen hem. Om han gjorde det eller inte får tiden utvisa.

Flygplatsen kom vi för övrigt till i väldigt god tid. Alldeles för god tid skulle det visa sig, för följden blev att vi tog det så lugnt att vi höll på att missa planet.

Planet var fullt och så var även bagageutrymmet ovanför sätena när vi klev ombord. En flygvärdinna propsade på att hon absolut ville ta hand om vårt handbagage, eftersom det inte skulle rymmas där vi satt. Vi tänkte att hon tog det längre fram eller bak, som de brukar, men efter ett tag kom hon tillbaka med ett kvitto och hade tydligen sett till att det åkte med det incheckade bagaget istället. ”You can pick it up in Umea” sa hon och gav Sonja lappen. Vi hade tänkt ha handbagaget när vi mellanlandade i Riga, men nu var det som det var – inte så mycket att göra åt.

I Riga hittade Junie sin vana trogen en ny vän igen. Det roliga var att kvinnan - som bodde i Riga och som jag aldrig uppfattade namnet på – skulle och hälsa på sitt barnbarn utanför Vasa. ”Ett ställe som heter Kvevlax, om ni vet var det är?” sa hon.

Om jag vet. Jag är ju uppvuxen i Kvevlax. Jag frågade vart hon skulle och det visade sig att hon nästan skulle hem till mina föräldrar. Hennes dotter hade köpt ett hus på avfartsvägen före den där mina föräldrar bor. Dessutom var samma dotter tillsammans med lillebror till min gamla fotbollstränare Nicke. Världen är liten.

När vi äntligen kom hem till Umeå fick vi en något mindre roande överraskning. Handbagaget, med alla våra ytterkläder, hade inte kommit fram. (Nu i efterhand har det visat sig att det är kvar i Riga) Så där stod vi med två trötta barn, en iskall bil ute på parkeringen och klädda för ett soligt Barcelona. Brrr.

Sonja sprang och hämtade bilen på långtidsparkeringen och drog upp värmen på max, medan jag drog på barnen alla extra kläder jag kunde hitta i väskan jag hade med mig. På vägen hem satt de inlindade i fårskinnen till sätena. Det var en fröjd att komma hem och göra en riktigt varm brasa i kakelugnen.

/Jonas

Dela:

Dag 1

Tisdag 2011-11-22

Tidigt på tisdag morgon åker vi med hela familjen till Barcelona, för att semestra några dagar. Junie hittar som vanligt nya vänner på planet. Först blir hon kompis med en rysk kvinna, som bjuder på alltför många karameller, en bit ner i gången och sedan med en spansk kille som heter Daniel längre upp. Sedan sitter hon mer än halva resan med honom och dricker Coca-Cola, äter chips och leker tillsammans med honom och hans I-pad. För Mie går resan också bra och vi får åter igen höra vilka fina barn vi har när vi kliver av planet. De skulle bara veta hur de uppför sig hemma ibland ha, ha – men det är ju kul att de kan när de vill.

Vi landar på El Prat Airport utanför Barcelona strax efter lunch. Flygplatsen ligger bara ca 12km sydväst om Barcelona, men både Junie och Mie hinner ändå somna på flygbussen in till stan.

Vi kliver av bussen vid Placa d’Espanya och ser oss förvirrade omkring i vid den stora rondellen. Jaha, vart ska vi nu då. Vi letar fram en karta och försöker avgöra hur väderstrecken ligger och åt vilket håll vi ska gå, för att hitta till vårt hotell. Vi hittar snart till hotellet, som på Calàbria - en tvärgata till den stora Gran Via Corts Catalanes.

Hotellet är ett slags lägenhetshotell och faktiskt helt ok. Det är kanske lite nergånget och kanske inte helt perfekt städat, men det är ett stort rum – med hall, badrum, kök och ett sovrum som är avdelat på mitten med en garderob, så att Sonja och jag sover i ena delen och barnen i den andra. När vi kommer till hotellet sover Junie som en stock. Mie vaknar och passar på att äta, medan vi gör oss klara.

På eftermiddagen följer vi Catalanes upp till Placa Universitat. Vi stannar till på torget, för att konsulterar kartan hur vi ska gå för att komma till La Rambla – som ska vara något sorts turiststråk/shoppinggata. Som en direkt följd av vårt turistaktiga beteende blir vi genast uppvaktade av två glada, men orakade män med hela bohaget på ryggen och en viss doft av alkohol i andedräkten. De visar mer än gärna vägen och till skillnad från hur det fungerade i Indien så visas vi faktiskt rätt den här gången.

La Rambla visar sig vara en bred gågata, omgärdad av träd på båda sidor med smala trafikleder utanför dessa. Själva gågatan är fylld med turister i mitten och stånd med glass, godis, blommor, djur, caféer och en och annan restaurang på sidorna. Där finns också gatuartister, levande statyer, försäljare och ryktesvis även många ficktjuvar. Gatan är väl trevlig att gå, men vi förstår inte riktigt varför den är så hypad i vår Lonely Planet.

Vi frågar Junie vad hon vill äta, nu när vi är på semester och hon svarar ”hamburgare”. Ja, ja, det lär ju kulinariskt, men nu hade vi ju faktiskt frågat. Då fick vi skylla oss själva. Hamburgare för Junie är för övrigt synonymt med Mc Donalds av någon anledning, så vi började spana efter det välkända, gult lysande M:et i gatubilden. Den första restaurangen vi hittade nobbade vi, eftersom hissen var trasig och vi inte hade lust att bära vagnen i alla trappor. När vi upptäckte att hissar tydligen mest finns för att de ska finnas - och att det spelar mindre roll om de fungerar eller inte – bar vi ändå vagnen några restauranger senare.

Störst behållning av La Rambla hade nog ändå Junie den här dagen, då hon upptäckte att det i slutet av gatan - uppe vid Placa de Catalunya – fanns en Hello Kitty affär. En hel affär med BARA Hello Kitty! Lyckan var total för en liten två och en halvt årig tjej vid namn Junie Loveleen Burman.  

/Jonas

Dela:

Barcelona

Nu åker jag och familjen på några efterlängtade dagar till Barcelona. Junie är taggad och har packat en liten ryggsäck själv, med saker hon ska ha med på semestern. Sonja och jag reser också bara med handbagage. Den enda som har packat en riktig resväska är Mie - och den är till största delen fylld med bara barnmat och blöjor.

Planen är att softa och ta det så piano som möjligt under de här dagarna. Ska bli så skönt!

/Jonas

Dela:

Tre nycklar till en lyckad landskapsfotografering

I söndags klättrade jag för andra gången på kort tid upp på Tavelsjöberget innan soluppgång. Den här gången hade jag sällskap av min svåger Michael, medan mina två sötnosar stannade hemma den här gången.

Tempot blev ett helt annat den här gången. Jag tror att det tog mig, Sonja och Junie ungefär 45 minuter att ta oss upp med all packning, den där dimmiga morgonen för tre veckor sedan. När jag nyss flyttat till Tavelsjö och regelbundet klättrade upp helt själv tog stigningen oftast kring 20 minuter, om jag hade ett raskt tempo. I söndags blev det istället ett rusande tempo, där först Micke stövlade iväg och jag hängde på - och försökte svara med så korta meningar som möjligt när han frågade något, allt för att han inte skulle märka hur andfådd jag var - och sedan var det jag som med finskt sisu trampade uppåt när han blev osäker på vägen. Summa summarum så var vi uppe på mindre än en kvart. Sedan var det bara att byta om till torra kläder i den kyliga morgonluften.

Jag ledde Micke till mitt speciella fikaställe, längst ut bland klipporna, där man har utsikt över hela den fantastiska sjön och där solens första strålar smeker kinden medan man dricker sitt kaffe i skydd från vinden av klipporna runt omkring.

Vi fikade en stund och njöt av lugnet, men när solen började krypa över horisonten slängde jag upp mina kameragrejer på ryggen och klättrade iväg till en annan klipputsats, som är som gjord för fotografering. Klippan är relativt slät och jämn och inget skymmer sikten mot sjön från den.

När jag kom fram och monterade kameran på stativ kom jag osökt att tänka på några ord av Scott Kelby, som jag nyligen läst i en av hans böcker om fotografi. Han skriver (fritt översatt) att landskapsfotografering består av tre saker: (1) att ha rätt utrustning och veta hur den används. (2) Att du har gjort din hemläxa och besökt platsen innan, så att du när ljuset är det rätta kan vara på rätt plats vid rätt tid och slutligen (3) att du har massor med tur.

Den tredje punkten spelar större roll än man först kanske tror, men mitt förra besök är ett bra exempel på hur det kan gå. Då steg jag upp vid halv fem, hade all utrustning med mig, kom fram i tid, plockade fram kameran och belönades med vad? Jo, massiv dimma - och inte den skira dimma som är perfekt för tidlösa och romantiska bilder heller, utan en kompakt, mjölkvit, gröt med endast tio meters sikt. Vad väderleksrapporten kvällen innan säger och vad som sker i realiteten dagen efter är bevisligen inte alltid överensstämmande.

Den här gången kunde jag inte säga hur det skulle gå, även om kameran satt på stativet och jag var beredd med fingret på fjärrutlösaren, med alla inställningar klara.

Från norr rullade nämligen mörka moln fram med en oroande hastighet, mot det ställe på horisonten, där solen alldeles strax skulle bryta fram. Vem skulle vinna kapplöpningen? Molnen eller solen - solen eller molnen. Det var helt omöjligt att säga.

Det visade att de mörka, skrämmande molnen inte var så farliga som de såg ut, utan hade vänligheten att lämna en glipa för solen mellan sig själva och horisonten. Solens första strålar når oss med underbar värme, längst upp på berget. Jag fotograferar och Micke sitter bredvid och njuter av naturens skådespel.

Kl. 07:32

Då från ingenstans (eller ja, norr förstås - men helt oväntat menar jag) rullar nya mörka moln upp och den här gången ser de absolut inte oskyldiga ut.

Kl. 07:34

- Det ser ut som nåt Sauron skulle ha skickat från Mordor, påpekar Micke träffade, medan jag ställer om kameran.

Molnen når sjön innan de når oss uppe på berget och vi kastas in i en värld som känns overklig och som ryckt ur en saga eller film.

Kl. 07:37

- Shit, det ser ju photoshoppat ut, fast det händer på riktigt, utbrister jag förbluffat medan titeln på en gammal Dean R Koontz bok av någon anledning snurrar i huvudet på mig. Twilight eyes, twilight eyes...

Kl. 07:38

Allt sker rasande fort och jag fotograferar för brinnande livet medan världen omkring oss blir allt mörkare. Precis när molnen över skön sluter den gryende solen i sina svarta slöjor, når de eftersläpande molnen berget och oss. Vi har hört varningen i form av den tilltagande vinden i träden och känt den i den ökande kylan mot huden, ändå kommer det som en överraskning när himlen öppnar sig över oss och vräker ner snö och regn.

Kl. 07:39

Jag packar ihop kamerautrustningen och vi bestämmer oss för att bege oss av och fika klart hemma vid köksbordet istället.

Knappt har vi hunnit börja stiga ner från berget, över nu farligt hala klippor och trädrötter, innan allt är över och himlen klarnar igen.

Kl. 07:55

När man fotograferar natur och landskap är man verkligen utlämnad till vädergudarnas godtycke. Jag som trodde att landskapsfotografering var tråkigt innan jag flyttade till Tavelsjö - tänk så fel jag hade.

/Jonas

Dela:

Hemligheten

Jag vet att jag utlovade att avslöja en hemlighet redan för länge sedan, men "den som väntar på något gott" och allt det där får släta över det faktum att jag skriver först nu.

Jag har sugit på den här karamellen ett tag, utan att kunna säga något. Redan där antar jag att en del av er redan listat ut vad som komma skall (hoppsan... där kom en till ledtråd i ordvitsen).

Det hela börjar dagen efter att kronprinsessan gift sig (nej, dessvärre kommer hennes höghet inte att ha någon framträdande roll i historien). Jag befinner mig på Arlanda - närmare bestämt vid gaten, för att kliva ombord på planet till London. Precis bakom mig står Sonja, med Junie i famnen. 

Det känns skönt att vara tillsammans alla tre igen. Sonja har varit på Hannas möhippa dagen innan och det var ett kärt återseende, när jag och Junie klev av planet för en stund sedan.

Jag sträcker ner handen i väskan och fiskar upp boardingkorten och ska precis lämna över dem till kvinnan i gaten, då jag sneglar ner och ser att det står något skrivet på ett av dem.

Va nu då? Hittade Sonja verkligen inget annat än boardingkortet att skriva på? Men... Vad? Vad står det egentligen???

"Jonas, du ska bli pappa igen!!!"

- Jag ska bli pappa! utbrister jag chockerat och strålande till den väldigt roade kvinnan mitt emot mig. Sedan börjar jag hoppa runt och skrattande pussa på Sonja och Junie.

När chocken lagt sig en aning senare på planet får jag det här brevet av Sonja:

"Hej min älskade Jonas!

Det är väldigt sällan jag skrivit brev till dig men jag tyckte att det passade bra i dag! Jag ligger nu i Mias gårdshus vid Odenplan i Stockholm, de andra tjejerna sover tungt sedan deras utgång igår natt. Själv valde jag att avvika och gå och lägga mig i samband med att de knallade vidare ut i natten. Jag kände mig lite trött och ville mest av allt att det skulle bli idag söndag så att jag skulle få träffa dig och Junie!!!!

I fredags kväll när vi kom ner till Stockholm umgicks jag, Sara (Eriks tjej), TK (Tobbes tjej), Helen och Johanna. Jag Johanna och Sara pratade ganska mycket om att vi gärna skulle vilja ha barn igen. Både jag och Johanna kände att vi gärna skulle vilja föda om typ en vecka medan Sara gärna ville ha ett till barn men ansåg att det inte riktigt passade då hon ville bli färdig med sin utbildning. Senare under kvällen presenterade Helen vad vi skulle göra under möhippan, hon berättade bl.a. att det bara var 1 gravid tjej som skulle vara med under möhippan och att p.g.a. sin graviditet inte fick åka RIB-boat som var en av punkterna på programmet.

Direkt på morgonen på självaste möhippedagen kom jag på att jag ville göra ett gravtest. Inte för att jag egentligen trodde att jag var gravid utan för att jag hoppades så mycket. Medan TK stod i duschen ropade jag till henne att jag snabbt skulle springa på Seven Eleven.

Jag snokade runt i butiken utan att hitta ett endaste gravtest och besvikelsen började precis lägga sig då jag blickade upp bakom kassan och såg att det bland kondomerna faktiskt hängde några gravtest. I min iver och glädje tog jag ett skutt bakom disken och grabbade tag i ett gravtest. I samma ögonblick som jag fick loss den från kroken från väggen hörde jag hur den unga utländska kvinnan i kassan ropade lite argt på mig ”hallå där, dom där plockar jag ner, du får inte vara här bakom!!!”. Jag sträckte genast händerna i luften som att jag menade ”skjut mig inte men jag kommer ALDRIG släppa detta gravtest!!!”.  Jag höll gravtestet hela tiden synligt i luften ovanför mitt huvud samtidigt som jag sa ”men nu har jag redan tagit det” samtidigt som jag försiktigt gled mot kassan med blicken hela tiden fäst vid kassörskan i hopp om att hennes ilska skulle lägga sig.

Jag betalade hela 80 kronor för gravtestet. Kvinnan i kassan frågade om jag ville ha en påse men jag tackade nej, inte hade jag tid att hon skulle plocka fram en påse, nu skulle jag snabbt hem och kissa på stickan, inte en sekund att förlora!!! Jag skyndade ut från affären och upp efter Upplandsgatan. Jag älgade om en yngre man på gatan, vi hamnade först så att vi gick jämsides vilket kändes obehagligt på ett typiskt svenskt sett då gatan i övrigt var folktom. I min iver att komma tillbaka till gårdshuset upptäckte jag att jag frenetiskt stod och försökte slå in portkoden vid helt fel uppgång, jag stod vid Upplandsgatan 44 och knappade stressat på koddosan istället för vid Mias uppgång på 42:an.

Väl tillbaka i gårdshuset tog jag besittning av toaletten och skyndade mig att kissa på stickan. TK stod utanför och var ivrigt att få komma in och använda spegeln. Till min stora fasa hände INGENTING då jag kissade på den lilla vita graviditetsstickan. Jag har säkert tagit ett 50-tal gravtest i mina dagar. 40 av dom har jag tagit den sista veckan i hopp om att jag äntligen skulle ha blivit gravid!

 Gravtestet reagerade inte, jag fick inte upp ett enda sketet sträck i det lilla provfönstret . I min besvikelse lämnade jag badrummet och berättade för TK att jag tagit ett sketet gravtest som inte ens fungerade. Jag sa att jag kan ju inte köpa ett till, de kostade ju ändå 80 kronor. TK vände sig till mig och sa men det är ju lätt värt det om du är gravid. Vilken klok kvinna tänkte jag direkt! Det var ju alldeles sant, 160 kronor är väl ingenting för att få vet att man är gravid!!!

Jag insåg dock snabbt att jag inte längre hade tid eller möjlighet att springa ner till Seven Eleven och köpa ett nytt test då tiden var inne att vi skulle samlas uppe hos Mia. I och för sig skulle det nog inte märkas så mycket om jag smet ut om bara för en ynka minut men jag visste att Hannas första uppdrag var att ta sig just till Seven Eleven. Hanna hade fått ett paket utdelat till sin på morgonkvisten. Det innehöll bland annat en utrustnings lista samt instruktioner om att hon skulle öppna ett kuvert som fanns i paketet prick klockan 09:30. Kuvertet innehöll en enormt svår rebus. Jag hade fått se rebusen redan kvällen innan och jag fattade nästan ingenting. Rebusen skulle efter korrekt lösning ledan Hanna till just Seven Eleven vid Odenplan. Där skulle Hanna gå in och säga ”I am a honeypaj!!!” till kassörskan. Kassörskan skulle då ge henne nästa kuvert innehållande en ännu svårare rebus som skulle leda henne till Upplandsgatan 42.

Det jag skulle komma till var i alla fall att det skulle kunna bli knas om jag sprang tillbaka till butiken för att köpa ytterligare ett gravtest om Hanna skulle stövla in där!!! Så jag accepterade att det inte skulle bli några fler gravtest.

Precis som jag hade misstänkt så var rebusen snäppet för avancerad så Johanna och Helen var tvungen att gå ut och hämta en smått förvirrad Hanna på gatan. Vi åt sedan en underbart god brunch uppe hos Mia. Brunchen började med att vi fick ett champagneglas med skumpa för att skåla för Hanna. Jag kände att i fall att jag nu skulle vara gravid ville jag inte få i mig någon alkohol. Så jag låtsades dricka ur glaset. Jag silade bara in några få droppar av skumpa i munnen och hoppades ingen skulle upptäcka att ytspänningen på mitt glas knappt förändrades.

Efter frukosten kom jag på den brillianta idén, ”om jag springer nu kanske jag hinner”. Så jag lånade nyckeln till gårdshuset av Tk och sa att jag skulle springa ner och hämta något men att jag strax skulle vara tillbaka. Men istället för att gå till gårdshuset sprang jag hela vägen till Seven Eleven i avsikt att inhandla ett nytt gravtest.

I samma sekund som jag klev in i butiken kom jag på att det säkert inte skulle skada om jag försökte reklamera gravtestet. I och för sig mindes jag att jag tackat nej till kvittot samt att jag inte hade med mig det ofunktionsdugliga testet. Men vem går egentligen tillbaka med ett gravtest som man redan kissat på!? Och den lilla detaljen att jag inte hade kvitto skulle säkert lösa sig, kvinnan i kassan borde ju komma ihåg mig då jag förmodligen var den enda norrlänningen som någonsin varit in i butiken och tjuvrusat in bakom kassan och kidnappat ett gravtest!!!!

Mycket riktigt kom kassörskan ihåg mig och att jag just innan köpt ett gravtest. Jag berättade för henne att det inte fungerat alls. Hon blev genast lite osäker, förmodligen var jag nog den första i världshistorien som försökt att reklamera ett urinindränkt gravtest som jag varken hade med mig eller hade kvitto på.

Kvinnan hade förstås aldrig varit med om dess like. Hon sa att hon var tvungen att ringa till chefen. Åhhh nej tänkte jag det här kommer ju aldrig gå vägen, jag vill ju egentligen bara köpa ett nytt. Jag hade hur som haver ändå tänkt att köpa ett nytt gravtest oavsett om jag skulle kunna reklamer det förra eller inte. Kvinnan kom sedan med den brillianta frågan ”kom du ihåg att slå på testet innan du använde det” i den stunden kände jag att jag hade övertaget. Jag förklarade för henne att testen inte var elektroniska och att jag säkert tagit 100 sådana i mina dagar och att det minsann var det första testet som inte fungerat tillfredsställande. Kassörskan gick då med på att jag skulle få ett nytt test men sa att hon först ville ha det förbrukade testet. I min iver lyckades jag lura at kvinnan testet då jag sa något om att jag behövde testet för att kunna hämta det andra testet. Jag tror inte kvinnan i kassan förstod vad jag menade, för det gjorde jag inte heller själv.

Glad i hågen sprang jag mot Mias uppgång och sedan direkt ut i gårdshuset. Denna gång var jag väldigt försiktig så att inget skulle gå snett då jag använde gravtestet. För det fanns ju en ganska stor chans att det var p.g.a. felaktig hantering som det förra testet ej funktionerat.

Efter att jag kissat på stickan la jag den på förpackningen under spegeln. Denna gång så färgades det lilla indikator fönstret ljusrosa i takt med att urinen sögs upp längs stickan. Först såg det ut att bli negativt. Jag så en liten, liten antydning till streck som jag lika gärna kunnat fantisera dit . Förutom den ynka antydningen till streck så var det ett tydligt kontrollstreck. Jag kände enorm lycka men var livrädd att det var varit mina egna fantasier som skapat det enorma lyckoruset. Hade jag sett fel eller inte? Jag sprang i alla fall upp till Mias lägenhet och grabbade tag i TK. Jag hade ju redan berättat för henne om det första gravtestet så jag borde kunna få en sekond opinion av henne. Jag drog upp henne i trapphuset en våning så att jag skulle kunna prata med henne avskilt. Hon förstod ärligt ingenting. Jag drog snabbt upp teststickan ur min väska och såg då själv att test strecket hade mörknat lite. TK sa att det absolut var ett positivt testresultat. Jag blev så lycklig att jag knappt visste var jag skulle ta vägen!!!!!

 Under resten av dagen smög jag vid flera tillfällen ner handen i min handväska för att rota runt efter gravtestet. Jag smög försiktigt upp det ur förpackningen och tittade sedan storögt ner i väskan för att se om allt bara varit en dröm. Men strecket blev snarare bara tydligare och tydligare ju längre tiden gick. Jag var så lycklig att jag knappt visste var jag skulle ta vägen!!!  Jag ville bara kasta mig runt din hals och skrika at t du skulle bli pappa igen. Jag kände att jag genast ville ringa dig och berätta men bestämde mig ändå för att berätta det då vi skulle mötas dagen efter på Arlanda (alltså idag).

Nu när jag skriver detta brev till dig så ligger jag fortfarande kvar i soffan där jag övernattat i Mias gårdshus på Upplandsgatan i Stockholm.

Jag har fortfarande inte bestämt på vilket sätt jag ska berätta för dig om den goda nyheten. Jag vill att det ska bli minnesvärt, roligt och alldeles underbart!!! Just nu är klockan 09:07 så jag har fortfarande några timmar på mig att fundera. Ditt och Lillans plan landar inte förrän kl14:30 idag. Jag kan knappt vänta!!!!! Jag är så lycklig att jag skulle vilja springa runt här inne och skrika men jag inser snabbt att mina vänner kanske skulle ringa polisen på mig om jag flippade. Jag tror inte heller att de skulle uppskatta en sådan väckning med tanke på att de kom hem så sent i natt fyllda till hjässan med alkohol.

Dela: