"Attitude," Bobby said, "is everything!"

Sommarens projekt

Den här sommaren har vi - till skillnad från den förra - valt att stanna hemma. Dels på grund av att Neo skulle födas, men även för att vi hade att otal saker som var tvungna att fixas på huset. Det är trots allt äldre än vad vi är själva och gudarna ska veta att man själv känner att man skulle behöva en renovering ibland.

Det tre största största projekten har varit:

1. Ta ut en kamin ur vardagsrummet (eftersom vi murat upp en kakelugn istället) och lappa taket där den gamla skorstenen satt.

2. Byta fönster på södersidan av huset.

3. Tilläggsisolera och brädfodra om samma sida av huset.

Så här såg huset ut innan vi satte igång. Brädfodringen var sliten och sprucken och på de otäta fönsterna flagnade färgen.

Sonjas föräldrar har bytt altandörr och vi tog hand om deras gamla, som fortfarande var i mycket gott skick. Den behövde egentligen bara lite färg och kärlek. Här har vi tagit ut fönstret i köket och öppnat väggen för att sätta in en dörr istället.

Dörren (som fortfarande inte fått någon kärlek på den här bilden) är på plats och ett av de nya fönstren.

All brädfodring är riven och de nya fönstren sitter på plats.

Tilläggsisoleringen är på väg upp.

Vindskyddet har kommit på plats och Ingemar (på bilden) börjar sätta upp den nya brädfodringen.

Arbetet med fasaden börjar närma sig sitt slut, men innan dess tar vi en liten paus i renoveringen och har ett mysigt dop i trädgården för Neo.

Fasaden är klar och nu öppnar vi upp taket och tar ner skorstenen. (Tack för all hjälp George. Jag skulle aldrig ha klarat det ensam.)

Och här är det färdiga resultatet: Taget är lagat, stegen är flyttad till den nya skorstenen, altandörren är vitmålad, fönstren har fått spröjs och allt känns bara underbart. Jag vet att skillnaden inte ser ut att vara så stor, men tro mig, det är den.

Ett litet bonusprojekt för att glädja barnen blev det, när jag skulle lappa igen hålet efter friskluftsintaget till den gamla kaminen.

/Jonas

Dela:

Dag 3

Torsdag 2011-11-24

Idag åt vi en mycket behagligare och lugnare frukost på hotellet. Sonja gick i förväg och förberedde frukosten, medan jag lekte med barnen i lekrummet.

Efter frukosten promenerade vi till Mercat de la Boqueria. Det är stans äldsta, pulserande marknad med mycket karaktär. Där finns allt från fiskar i långa rader och kryddor på stora silverfat till färgsprakande fruktstånd och hela grisar i köttdiskar. De sistnämnda berörde Junie, som hade en lång gripande utläggning om hur döda grisar inte säger nöff.

Vi gjorde ett nytt försök att besöka Maria del Mar och den här gången lyckades vi. Jag fick äntligen chansen att hänförd strosa omkring och beundra den fantastiska byggnaden, medan mina tre söta tjejer satt på en kyrkbänk och åt mandariner. (Junie har för övrigt upptäckt att mandariner växer på träd här i Spanien) Efter ett tag kom Junie springandes och gjorde mig sällskap. Hon är så underbar att vara med och speciellt så här när vi är på semester och långt från allt vad dammsugning, tvättning, matlagning, handling och andra vardagliga ”tvång” heter.

Plötsligt genomljöd musik hela kyrkan. Upplevelsen var omtumlande där vi stod mitt i altargången. Ljudet verkade komma från alla håll samtidigt och med oväntad kraft. Snacka om akustik!

Vi fortsatte ner till marinan med en tanke om att ta oss ut på piren till Torre de St. Sebastia, men insåg snart att vi skulle hinna bli för hungriga innan vi nådde fram. Istället gick vi till Maremàgnum och åt lunch.  Efter maten lekte barnen ett tag utanför köpcentret. Mie har börjat gå nu, om man håller henne i händerna och det roligaste i världen just nu tycker hon är om Junie är med. Hon skrattar så hon kiknar när Junie springer iväg bara för att sedan vända och springa tillbaka mot henne igen och ge henne en kram.

Torre de St. Sebastia var ännu högre på nära håll än från andra sidan kajen och jag kände hur det pirrade till i magen, när den glasförsedda hissen började klättra uppåt mot toppen. Från det här höga tornet börjar linbanan som i sin tur leder upp till berget Montjuïc, med dess trädgårdar. Tanken var att Mie och Junie skulle få en paus från storstadspulsen en stund och leka mera fritt i parkerna under eftermiddagen. Jag hade läst att det skulle finnas en lekpark däruppe och det hela kändes som en bra idé. När vi väl klev in i den lilla, gungande korgen högt ovanför marken och jag erinrade mig att jag även att hade läst att den här linbanan var 80 år gammal kändes det plötsligt som en lite sämre idé. Allt gick dock naturligtvis bra och det var både en rolig och nervkittlande upplevelse att dingla fram över hamnen nedanför.

Stigningen upp från Miramar till toppen av berget var ganska rejäl, men väl uppe hittade vi en lekpark där vi först tog en njutbar fruktstund och sedan fick Junie och Mie leka ett tag.

Efteråt ville båda åka vagn, när vi skulle ta oss ner till linbanan igen och efter ett tag somnade de bägge. Sonja och jag passade på att fika tillsammans bara vi två, med fantastisk utsikt över Barcelona.

När vi kom ner med linbanan ville Junie gå och titta på ”gubbarna” i Port Vell. De är flytande statyer i hamnen, som står och blickar upp mot just linbanan. Vi strosade runt marinan och tittade på segelbåtarna och gatumusikanter innan vi satte oss på Rambla de Mar, vid ”gubbarna” och tittade på solnedgången.

Vi gick upp genom gamla stan och hamnade ett tag i lite väl skumma kvarter, innan vi till slut hittade ut till marknaden vid La Rambla igen. Vi köpte frukt till nästa dag och tog oss sedan upp till Av del Portal de l’Ángel, där Sonja och Junie tittade i lite affärer, medan jag och Mie nöjde oss med att titta på alla människor längs gatan.

Som avslutning på dagen gick vi upp till Pg de Gràcia, för att fotografera stenplattorna på trottoaren. Allra helst hade Sonja velat göra en avgjutning, men det gick ju inte. Jag antar att hon har några planer för Barcelona inspirerade stenplattor till vår trädgård.

/Jonas

Dela:

Dag 2

Onsdag 2011-11-23

Junie och Sonja kliver upp tidigt. Jag och Mie ligger kvar och myser i hotellsängen och somnar snart om igen, medan Junie och Sonja tar ett bad.  När alla sedan är vakna och klara äter vi en kaosartad frukost på hotellet. Frukostbuffén var bra, men barnen får inte många rätt den här morgonen.

När vi lugnat ner oss och tagit oss ut från hotellet, utan mer drama, tar vi oss till Placa de Catalunya. Junie hittar en lite kille i samma ålder som hon själv och tillsammans roar de sig med att jaga duvor på torget.

När Junie skrämt klart duvor gick vi ner efter La Rambla i solskenet och köpte glass. Det var egentligen Junie som skulle äta, men det slutade med att vi delade allihop.

Vi förstod att La Rambla, med sina turistfällor, inte skulle erbjuda något prisvärt eller gott till lunch. Istället vek vi av längs en av sidogatorna, för att hitta någon mysig restaurang. Tyvärr tog vi av åt fel håll och hamnade i El Raval, som tydligen är minst lika känt om inte mer för sitt nattliv, prostituerade och en och annan drugdealer, som det är för sina restauranger. För utvalda mammor, som sätter kaffet i halsen just nu, när de läser, vill jag lugna med att vi var där mitt på dagen och vårt enda problem var att hitta en bra restaurang. Till slut ät vi en okej Paella på en okej restaurang.

Efter lunchen fortsatte hela vägen ner för La Rambla till hamnen. Väl där upptäckte vi att gatan fortsatte i form av en snygg gångbro ut till piren. Där ute låg ett köpcenter som hette Maremàgnum . Sonja gillar ju av någon outgrundad anledning köpcenter, så vi gick genom det för att ta oss till L’Aquàrium, som var det egentliga målet. Vi hade förberett Junie på att hon skulle få se riktiga hajar och hon blev inte besviken, när vi gick genom den långa undervattens tunnel i plexiglas, med hajar simmandes både på sidorna och över oss. När hon sedan fick syn på några dykare, som rengjorde ovannämnda glas och de dessutom vinkade åt henne, var hennes dag gjord.

Efter det uppskattade besöket på akvariet gick vi vidare till La Ribera, en del av gamla stan, för att jag ville ta en titt på en känd katalansk, kyrka i typisk gotisk stil. Den skulle enligt guideboken vara något verkligt speciellt. Tyvärr glömde boken nämna att kyrkan tydligen tar siesta mitt på dagen. Den var väldigt stängd, trots att jag kollade från alla väderstreck. Det kunde helt enkelt inte bli något besök i Església de Santa Maria del Mar idag.

Mie och Junie somnade i vagnen när vi gick vidare, så jag och Sonja passade på att fika, bara vi två, innan vi fortsatte genom Barri Gòtic och såg en kille som gjorde jätte såpbubblor, med hjälp av två pinnar och ett snöre.

Till Sonjas stora förtjusning dök vi plötsligt på en shoppinggata som var mycket mer i hennes smak än La Rambla – Av del Portal de l’Àngel. Här fanns alla affär hon gillar och jag visste att idag var det hennes tur. Min kyrka hade varit stängd, men istället hittade hon sin katedral. Jag lät henne hållas, väl medveten om att jag snart skulle få lite kulturell lindring för min själ.

Vi fortsatte gatan upp, som övergick i Pg de Gràcia och såg massor av kända och inspirerade byggnader som Casa Batilló, Casa Amatiler och La Pedera. Vi avslutade med Antoni Gaudis mest kända verk och Barcelonas signum – Sagrada Familia. Jag inser att jag framstår som en riktig kulturnörd, men sanningen att säga gillar jag verkligen sånt här.

Som grädden på moset hade jag tänkt att vi skulle avsluta kvällen med ett besök vid Font Màgica. Jag tänkte att barnen och Sonja skulle bli imponerad av den stora upplysta fontänen jag läst om och att jag samtidigt skulle kunna ta några fantastiska bilder. Efter att ha gått åtskilliga kilometer från ena sidan staden till den andra visade det sig dock att Font Màgica hade tagit siesta hela dagen. Trötta i fötterna stapplade vi hem till hotellet och tänkte att vi får kolla in fontänen manjana istället. En lugn och mysig kväll på hotellet lät ju inte heller fel. Dessvärre hade Junie och Mie bestämt sig för att leka rövare istället för att sova. De hoppade, skrattade och ropade i varsin säng tills de slocknade, men vid det laget var det även dags för mig och Sonja att sova. Kul att barnen har utbyte av varandra i alla fall ;)

/Jonas

Dela:

Tre nycklar till en lyckad landskapsfotografering

I söndags klättrade jag för andra gången på kort tid upp på Tavelsjöberget innan soluppgång. Den här gången hade jag sällskap av min svåger Michael, medan mina två sötnosar stannade hemma den här gången.

Tempot blev ett helt annat den här gången. Jag tror att det tog mig, Sonja och Junie ungefär 45 minuter att ta oss upp med all packning, den där dimmiga morgonen för tre veckor sedan. När jag nyss flyttat till Tavelsjö och regelbundet klättrade upp helt själv tog stigningen oftast kring 20 minuter, om jag hade ett raskt tempo. I söndags blev det istället ett rusande tempo, där först Micke stövlade iväg och jag hängde på - och försökte svara med så korta meningar som möjligt när han frågade något, allt för att han inte skulle märka hur andfådd jag var - och sedan var det jag som med finskt sisu trampade uppåt när han blev osäker på vägen. Summa summarum så var vi uppe på mindre än en kvart. Sedan var det bara att byta om till torra kläder i den kyliga morgonluften.

Jag ledde Micke till mitt speciella fikaställe, längst ut bland klipporna, där man har utsikt över hela den fantastiska sjön och där solens första strålar smeker kinden medan man dricker sitt kaffe i skydd från vinden av klipporna runt omkring.

Vi fikade en stund och njöt av lugnet, men när solen började krypa över horisonten slängde jag upp mina kameragrejer på ryggen och klättrade iväg till en annan klipputsats, som är som gjord för fotografering. Klippan är relativt slät och jämn och inget skymmer sikten mot sjön från den.

När jag kom fram och monterade kameran på stativ kom jag osökt att tänka på några ord av Scott Kelby, som jag nyligen läst i en av hans böcker om fotografi. Han skriver (fritt översatt) att landskapsfotografering består av tre saker: (1) att ha rätt utrustning och veta hur den används. (2) Att du har gjort din hemläxa och besökt platsen innan, så att du när ljuset är det rätta kan vara på rätt plats vid rätt tid och slutligen (3) att du har massor med tur.

Den tredje punkten spelar större roll än man först kanske tror, men mitt förra besök är ett bra exempel på hur det kan gå. Då steg jag upp vid halv fem, hade all utrustning med mig, kom fram i tid, plockade fram kameran och belönades med vad? Jo, massiv dimma - och inte den skira dimma som är perfekt för tidlösa och romantiska bilder heller, utan en kompakt, mjölkvit, gröt med endast tio meters sikt. Vad väderleksrapporten kvällen innan säger och vad som sker i realiteten dagen efter är bevisligen inte alltid överensstämmande.

Den här gången kunde jag inte säga hur det skulle gå, även om kameran satt på stativet och jag var beredd med fingret på fjärrutlösaren, med alla inställningar klara.

Från norr rullade nämligen mörka moln fram med en oroande hastighet, mot det ställe på horisonten, där solen alldeles strax skulle bryta fram. Vem skulle vinna kapplöpningen? Molnen eller solen - solen eller molnen. Det var helt omöjligt att säga.

Det visade att de mörka, skrämmande molnen inte var så farliga som de såg ut, utan hade vänligheten att lämna en glipa för solen mellan sig själva och horisonten. Solens första strålar når oss med underbar värme, längst upp på berget. Jag fotograferar och Micke sitter bredvid och njuter av naturens skådespel.

Kl. 07:32

Då från ingenstans (eller ja, norr förstås - men helt oväntat menar jag) rullar nya mörka moln upp och den här gången ser de absolut inte oskyldiga ut.

Kl. 07:34

- Det ser ut som nåt Sauron skulle ha skickat från Mordor, påpekar Micke träffade, medan jag ställer om kameran.

Molnen når sjön innan de når oss uppe på berget och vi kastas in i en värld som känns overklig och som ryckt ur en saga eller film.

Kl. 07:37

- Shit, det ser ju photoshoppat ut, fast det händer på riktigt, utbrister jag förbluffat medan titeln på en gammal Dean R Koontz bok av någon anledning snurrar i huvudet på mig. Twilight eyes, twilight eyes...

Kl. 07:38

Allt sker rasande fort och jag fotograferar för brinnande livet medan världen omkring oss blir allt mörkare. Precis när molnen över skön sluter den gryende solen i sina svarta slöjor, når de eftersläpande molnen berget och oss. Vi har hört varningen i form av den tilltagande vinden i träden och känt den i den ökande kylan mot huden, ändå kommer det som en överraskning när himlen öppnar sig över oss och vräker ner snö och regn.

Kl. 07:39

Jag packar ihop kamerautrustningen och vi bestämmer oss för att bege oss av och fika klart hemma vid köksbordet istället.

Knappt har vi hunnit börja stiga ner från berget, över nu farligt hala klippor och trädrötter, innan allt är över och himlen klarnar igen.

Kl. 07:55

När man fotograferar natur och landskap är man verkligen utlämnad till vädergudarnas godtycke. Jag som trodde att landskapsfotografering var tråkigt innan jag flyttade till Tavelsjö - tänk så fel jag hade.

/Jonas

Dela:

Laughing Buddha

Idag jobbade Tony som sagt sin sista dag innan sin semester. I morgon har vi planerat att åka till Phi-Phi-öarna och sedan får vi se vad som händer.

Jag och Sonja började dagen på den underbara stranden. Vi gick nån kilometer längs stranden och tog ett dopp då och då för att svalka oss, sedan hyrde vi varsin solstol och låg bara och slappade. Vid halv ett ungefär gick vi tillbaka för att möta upp Tony, som skulle hänga med oss under siestan. Sedan ikväll skulle han jobba lite igen.

Vi åkte först till en monkey-school, efter att Sonja tjatat sig till det. Där inne fick vi först se ett gäng stackars kedjade makaker, som inte alls såg ut att trivas med tillvaron, men sen blev det roligare. Utanför själva stället träffade vi två gibon-bebisar. De var små söta apor som var tama.

Tony och Sonja satt och tittade på och skrattade åt de två små aporna när de busade med varandra och sprang kring bordet där de satt. Jag jobbade med att försöka fota aporna, men det var svårt. De var snabba och det var ganska skuggit under träden där vi var.

Plötsligt hade jag en av aporna klängandes i kameraremmen och fick ge upp fotograferingen och umgås med den lilla krabaten istället.

När vi skulle gå sprang en av aporna ikapp oss och klängde sig fast runt Sonjas ben. Vi skrattade hur mycket som helst och visste inte riktigt hur vi skulle få loss den, men till sist klättrade den ner självmant.

Nu var det hög tid för mig och Tony att bli andliga och meditera som zen-monkeys framför någon Buddha-staty. Vi hade valt ut det bästa stället tyckte vi. Längst uppe på ett berg utanför Phuket-town sitter en 45 meter hög Buddha-staty och blickar högtidligt ut över landskapet. Ja, blickar är väl egentligen fel ord, då den sitter med slutna ögon, men den syns vida omkring - faktiskt ända hit till Karon.

Vi åkte upp för det stora berget för att finna frid i sinnet, men fann i stället massor av turister. Vi beslöt att spara meditationen tills vi befinner oss på någon liten lugn ö istället och lät oss istället imponeras av den enorma statyn och den vackra utsikten.

Speciellt många munkar såg vi inte heller till, men rolig en träffade vi i alla fall. Sonja och Tony stannade för att oja sig över hur söt en lite hundvalp som sprang omkring var och då kom en munk fram. Han lyfte upp hunden rakt framför sig och sedan la han an ett konstigt mullrande skratt, som hade fått själva jultomten att bli grön av avund. Vi visste inte riktigt hur vi skulle reagera, så vi skrattade med lite halvdant och med ett glatt "Kwáp khun khráp" smet vi vidare.

Tony åkte till flygplatsen för att ta emot ett chartergäng och droppade av mig och Sonja i Phuket-town, vid en shopping-galleria. Här var priserna dock ungefär som i sverige, så vi drev mest omkring och passade på att äta en god pannpizza, innan Tony kom och plockade upp oss igen.

Väl tillbaka i Karon planerade vi upp den kommande veckan i stort. Vi siktar på att åka till Phi-Phi imorgon och stanna några dagar. Sedan kommer vi tillbaka till Phuket, för att hämta Tonys grejer innan han ska till Khao Lak. Vi flyttar Tonys hemmane till Khao Lak och sticker sedan till Similan Islands. Där stannar vi också så länge vi känner för och avlutar med en djungelsafari utanför Khao Lak.

Nu är det dags att sova, men sköt om er alla!

/Jonas

Dela: