"Attitude," Bobby said, "is everything!"

Jag älskar dig!

Grattis på födelsedagen min kära fru. Du är den bästa i hela världen. Jag blir så lycklig varje morgon när jag vaknar och ser dig vid min sida. Jag älskar dig idag, i morgon och för alltid.

/Jonas

Dela:

Den förlorade sonen

Den förlorade sonen har äntligen återvänt. Ja, egentligen har han aldrig varit"förlorad" om man vill vara petig. Då skulle man bara säga att han arbetat utomlands några säsonger, men eftersom det inte har samma klang, så låter vi bli att vara småsinta idag och hälsar honom varmt välkommen hem istället.

Igår kom Tony äntligen hem från Thailand rakt in till vårt vardagsrum med en prinsesstårta i ena handen, en påse presenter i den andra och med sitt vanliga underbat glada humör påslaget.

George kom också förbi och fikade och vi satt länge framför en sprakande brasa och pratade. Tony berättade om allt möjligt som hade hänt sedan vi besökte honom i januari och vad han hade för planer nu.

Det känns så bra att ha Tony i närheten igen. Han är som en lillebror för mig. Bara elva år tror jag han var när jag träffade Sonja.

Tack Tony för presenten, den-som-jag-ville-ha-men-som-min-privata-shopping-konsult-Sonja-dömde-ut-som-för-dyr-i-thailand-piké-tröjan-med-en-apa-på. Det var stort av dig att komma ihåg den!

Kram, Jonas

Dela:

Land of Lordi

Fredag 2009-03-13

Jag är på väg från flygplatsen i Vanda in mot centrala Helsingfors. Utanför bussfönstret sveper gråa träd och snötäckta dikesgrenar förbi i mörkret.

Som vanligt är det lite känslomässigt omtumlande att komma till Finland.

Mitt hemland.

Det är här jag växte upp.

Det är här jag formades till den person jag skulle bli idag.

Frågor om hur Finland fungerar idag och varför jag aldrig lärde mig finska ordentligt egentligen bubblar upp i mitt inre. Samtidigt är jag spänd av positiva förväntningar. Jag ska hälsa på min syster Jenny för första gången sedan hon och hennes sambo Sam köpte en lägenhet i Helsingfors.

Jag sitter och spanar ut genom fönstret och försöker få syn på de landmärken, som min syster beskrivit dagen innan, för att veta var jag ska stiga av bussen. Samtidigt försöker jag komma på vilken finlandssvensk dialekt damerna framför mig talar. Det låter som om de är från österbotten, men jag är osäker.

Åh. Det låter alltid så lätt när man får vägbeskrivningar och ännu lättare är det att ge dem – när du ser spårvagnarna och bussen tvärt svänger höger och sen över en viadukt, då ska du trycka på knappen.

Vänta! Här svänger vi ju. Jag hinner inte trycka på knappen, utan den lilla ettriga tanten hinner före. Desto bättre. Om det är fel hållplats slipper jag skämmas för att jag stoppade bussen och sedan vägrar kliva av.

Innan jag kliver av hinner jag reflektera över att den gamla fördomen om att finländare skulle vara så tysta och att bussfärder gör dem totalt mållösa inte stämmer för bussen mellan Vanda och Helsingfors i alla fall. På den här bussen pratar så gott som alla nöjt med varandra.

Jag står nu på Mäkelänkatu och fiskar upp mobiltelefonen ur fickan medan jag tittar mig omkring. Jag ringer min syster och berättar att jag är framme och ber om vidare direktiv. Hon förklarar åt vilket håll jag ska gå och jag kan höra min blivande svåger (?) skratta i bakgrunden då hon ber mig spana efter en affär som heter ”Seksipiste”. Där ska jag svänga upp på Vasagatan.

Jag kommer fram till rätt adress och ringer på porttelefonen. Jenny svarar och släpper in mig. Jag åker upp med den charmigt antika hissen och ska precis ringa på när dörren öppnas. Där står min syster och ler och jag får en stor kram. Min andra syster Johanna är också där med sin pojkvän Daniel och de kommer fram för att delta i kramkalaset. Sam kommer ut från toaletten, där han precis verkar ha blivit klar med installationen av belysningen och jag få ännu en kram.

Efter den obligatoriska husesynen och lite fika är det dags att börja jobba. Jenny har varit sjuk i två veckor och man ligger efter i tidsplanen med både renovering och matlagning. I morgon är det inflyttnings-/examensfest och jag får veta att man bjudit 40 personer. Jag kan inte annat än skratta och tvivlar helt ärligt på att det hela ska gå ihop.

Lördag 2009-03-14

Hela nästa dag går åt till att förbereda till festen och jag går omkring och leker att vi är med i ett tv-program.

”När det är bara tre timmar kvar till festen upptäcker sambon Sam plötsligt att det inte finns pluggar för att sätta upp fästet för tv på väggen. Hur gör man nu? Sam tvingas springa till närmaste affär och köpa, men den stora frågan kvarstår – kommer man verkligen att hinna. Se mer efter pausen!”

Vi blir inte helt färdiga i tid. Sam står i duschen när gästerna börjar komma och i köket är det fullt ös. Men, det gör inget. Det är ju bara vänner som kommer och så snart de fått välkomstbål i handen och fått mingla i väg till vardagsrumsdelen gör det inte så mycket att maten fortfarande är i ugnen.

Det blir en riktigt rolig och lyckad kväll och jag får äntligen träffa alla Sams och Jennys vänner och dessutom Sams trevliga syskon. Vid femtiden på morgonen motas de sista gästerna ut ur lägenheten efter att Sam har gått omkring och andäktigt låtit alla dricka ur bålskopan. En syndernas nattvard skulle man kanske kunna säga.

Söndag 2009-03-15

Nästa dag tar jag samma buss tillbaka till flygplatsen och Jenny, Sam, Johanna, Daniel och en ny bekantskap (för mig dvs.) som heter Tomas vinkar av mig på hållplatsen. Det känns alldeles för tidigt att åka. Jag hade velat stanna längre och umgås (kanske även spela Doom, Sam), men vad ska man göra.

Väl hemma i Umeå genomgår jag de inplanerade fystesterna och läkarkontrollen för att få bli deltidsbrandman. Kanske inte det allra bästa sättet att förbereda sig på, men med lite grundkondition och en äkta finlandssvensk tjurskalle kommer man långt.

Läkaren säger att jag är frisk som en nötkärna och att min kropp är yngre än min ålder. Det enda han tycker är konstigt är att jag verkar uttorkad.

-         Har du druckit dåligt idag, frågar han och jag tänker för mig själv att efter finska mått så drack jag nog ganska dåligt eller klent, men antar att det inte är det han menar. Istället håller jag med om att jag nog fått för lite vätska (läs alkoholfri) i mig det senaste dygnet.

Kram på er alla,

Jonas

•        Tack för en jättebra fest Jenny och Sam
•        Kramar till Johanna och Daniel
•        Lycka till i veckan Sonja
•       Ja, du kom med i bloggen Tomas 

Dela:

En glädjens dag!

Det är läggdags sedan länge för en lite finländare som mig, men innan jag kryper ner i kojans trygga vrå måste jag bara få förkunna ett glädjens budskap i vinternatten! ;)

Sonja har äntligen fått jobb i Umeå!!!

Det betyder att hon inom en snar framtid kommer att slippa veckopendla till Skellefteå och istället bo här hemma i Tavelsjö hela tiden.

Räkmackan är fortfarande färsk mina vänner och smakar hur gott som helst.

Jag är så tacksam och allt känns väldigt uppåt just nu!

Kram kram kram på er alla!

/Jonas

Dela:

Boat? Boat? Go Snorkeling? Yes?

Det brukar ju inte alltid ga som vi planerat pa vara resor, men idag gick allt faktisk ganska bra efter planerna. Det enda som uteblev var biljarden, eftersom vi ar for trotta efter en hel dag med aktiviteter.

Vi steg upp i morsse och at frukost nere vid strandern i lugn och ro. Sedan bokade vi en heldags snorkeltur runt oarna. Vi akte klockan tio och kom tillbaka efter fyra, darav morheten.

Turen var riktigt bra. Utrustning och mat ingick i priset och vi fick hela tiden farsk frukt och dricka under dagen. Vi gjorde flera dyk pa olika stallen runt Phi Phi Don, Phi Phi Le och Mai Phai.

Dessutom stannade vi pa nagra andra stallen ocksa, dar vi inte snorklade. Vi tog en paus pa Ao MAya, dar den tidigare namnda filmen med tjejfavoriten Leo spelades in. Vi stannade pa en annan vacker strand intill en liten fiskeby for att ata luch och slutligen stannade vi pa ett stalle for att mata apor. 

Snorklingen var lite varierad och de tva sista stoppen var bast. Det positiva ar att det basta stallet ligger sa pass nara dar vi bor att vi kan ga dit. I morgon blir det hajjakt bland reven dar ute.

Vi stannar alltsa en dag till har. Vi trivs sa bra.

Nar vi kom tillbaka duschade vi och bytte om. Sedan gick vi med sengangar steg till stranden vid Ao Lo Dalam. Vi satte oss utmattade pa en riktigt, riktigt mysig strandrestaurang och sag solen forsvinna bakom bergen. Vi satt och filosoferade om hur bra alla vackra lycktor, som hangde i traden, skulle passa i Harmeets tradgard.

Det tog en stund att fa maten, men nar den val kom var den riktigt val mottagen. Eller ja, nastan... Tony har haft lite otur sedan vi kom. Varje gang vi har atit hittills har han fatt in maten forst nar vi andra har atit klart. Vi har ingen aning om hur det gar till, eftersom han aldrig bestallt nagot konstig eller speciellt anorlunda an oss andra - men det slar aldrig fel. Tony far maten sist! Sa ar det bara.

Anda tills ikvall vill saga. Antligen fick Tony sin mat forst, men vad hjalpte det nar pizzan han bestallt var full av myror. Jag trostade Tony med att en sa god och snall person som han inte KAN ha dalig karma. Jag sa att livet bara testar honom lite och antagligen sparar ihop till en dromvinst at honom om han klarar av motgangarna. Tony tyckte att det lat bra och borjade fantisera om vad han kunde fa.

Vi trivs fortfarande lika bra som de tre musketorerna tillsammans, men de hade det nog inte i narheten sa avslappnat och skont som vi har det.

Kram till alla er dar hemma och tack for alla kommentarer har i bloggen - de uppskattas nar man ar ute och reser sa har.

/Jonas

Dela: