"Attitude," Bobby said, "is everything!"

Det brinner i knutarna

Nu har äntligen preparandutbildningen börjat. Under två veckor kommer jag att vara på brandstationen inne i stan och utblida mig till deltids brandman.

Det är verkligen intensiva dagar, där vi som deltar får lära oss massor och det är hur kul som helst. Jag hade inte insett hur många roliga leksaker brandmännen har ;)

Antagligen kommer jag oftast bara att krascha av trötthet när jag kommer hem på kvällarna, så ni får ha överseende om det inte blir så många inlägg i bloggen, men jag ska göra mitt bästa här också.

Helgen som gick var en ovanligt trevlig en.

Vi fick besök av vår goda vän Maria och vi har blandat lite husrenovering med uteaktiviteter i det underbara vädret.

På lördagen spännde vi på oss skidorna och åkte en halv mil upp på ett berg i närheten, som heter Torrberget. Där uppe finns en fin stockstuga, som skoterklubben rår om. När vi väl kommit upp köpte vi hamburgare och fika och satte oss sedan och njöt av solen.

Att ha med Sonja i skidspåret är faktiskt lite sött. I varje backe fick jag stå och ropa för att påminna henne om att böja knäna, för att sedan åka efter och plocka upp en och annan tappad stav. Det är tur att jag jobbar med barn, så att jag är van att instruera och hjälpa till.

Efter fikat och en kort överläggning kom vi fram till att Sonja nog inte riktigt var mogen för nedstigningen än. "Kanske om någa år..." Det är rätt brant på sina håll och kan man då varken svänga eller bromsa, kan det bli lite... svårt.

Vi hittade en vänlig själ som kunde köra ner Sonja med skoter och sedan satte jag och Maria av neråt.

Det hade tagit oss femtio minuter att bestiga berget, men ner gick det betydligt snabbare. Trots varsin vurpa (eller kanske tack vare)  i den brantaste backen, var vi nere på tio minuter.

På söndagen fortsatte renoverigen på förmiddagen och till luch åt vi paj  i solenskenet nere vid sjön. Resten av dagen vilade jag och Maria våra ömmande ljumskar, medan Sonja vilade mest för at hon är gravid.

Kram,

Jonas

Dela:

Land of Lordi

Fredag 2009-03-13

Jag är på väg från flygplatsen i Vanda in mot centrala Helsingfors. Utanför bussfönstret sveper gråa träd och snötäckta dikesgrenar förbi i mörkret.

Som vanligt är det lite känslomässigt omtumlande att komma till Finland.

Mitt hemland.

Det är här jag växte upp.

Det är här jag formades till den person jag skulle bli idag.

Frågor om hur Finland fungerar idag och varför jag aldrig lärde mig finska ordentligt egentligen bubblar upp i mitt inre. Samtidigt är jag spänd av positiva förväntningar. Jag ska hälsa på min syster Jenny för första gången sedan hon och hennes sambo Sam köpte en lägenhet i Helsingfors.

Jag sitter och spanar ut genom fönstret och försöker få syn på de landmärken, som min syster beskrivit dagen innan, för att veta var jag ska stiga av bussen. Samtidigt försöker jag komma på vilken finlandssvensk dialekt damerna framför mig talar. Det låter som om de är från österbotten, men jag är osäker.

Åh. Det låter alltid så lätt när man får vägbeskrivningar och ännu lättare är det att ge dem – när du ser spårvagnarna och bussen tvärt svänger höger och sen över en viadukt, då ska du trycka på knappen.

Vänta! Här svänger vi ju. Jag hinner inte trycka på knappen, utan den lilla ettriga tanten hinner före. Desto bättre. Om det är fel hållplats slipper jag skämmas för att jag stoppade bussen och sedan vägrar kliva av.

Innan jag kliver av hinner jag reflektera över att den gamla fördomen om att finländare skulle vara så tysta och att bussfärder gör dem totalt mållösa inte stämmer för bussen mellan Vanda och Helsingfors i alla fall. På den här bussen pratar så gott som alla nöjt med varandra.

Jag står nu på Mäkelänkatu och fiskar upp mobiltelefonen ur fickan medan jag tittar mig omkring. Jag ringer min syster och berättar att jag är framme och ber om vidare direktiv. Hon förklarar åt vilket håll jag ska gå och jag kan höra min blivande svåger (?) skratta i bakgrunden då hon ber mig spana efter en affär som heter ”Seksipiste”. Där ska jag svänga upp på Vasagatan.

Jag kommer fram till rätt adress och ringer på porttelefonen. Jenny svarar och släpper in mig. Jag åker upp med den charmigt antika hissen och ska precis ringa på när dörren öppnas. Där står min syster och ler och jag får en stor kram. Min andra syster Johanna är också där med sin pojkvän Daniel och de kommer fram för att delta i kramkalaset. Sam kommer ut från toaletten, där han precis verkar ha blivit klar med installationen av belysningen och jag få ännu en kram.

Efter den obligatoriska husesynen och lite fika är det dags att börja jobba. Jenny har varit sjuk i två veckor och man ligger efter i tidsplanen med både renovering och matlagning. I morgon är det inflyttnings-/examensfest och jag får veta att man bjudit 40 personer. Jag kan inte annat än skratta och tvivlar helt ärligt på att det hela ska gå ihop.

Lördag 2009-03-14

Hela nästa dag går åt till att förbereda till festen och jag går omkring och leker att vi är med i ett tv-program.

”När det är bara tre timmar kvar till festen upptäcker sambon Sam plötsligt att det inte finns pluggar för att sätta upp fästet för tv på väggen. Hur gör man nu? Sam tvingas springa till närmaste affär och köpa, men den stora frågan kvarstår – kommer man verkligen att hinna. Se mer efter pausen!”

Vi blir inte helt färdiga i tid. Sam står i duschen när gästerna börjar komma och i köket är det fullt ös. Men, det gör inget. Det är ju bara vänner som kommer och så snart de fått välkomstbål i handen och fått mingla i väg till vardagsrumsdelen gör det inte så mycket att maten fortfarande är i ugnen.

Det blir en riktigt rolig och lyckad kväll och jag får äntligen träffa alla Sams och Jennys vänner och dessutom Sams trevliga syskon. Vid femtiden på morgonen motas de sista gästerna ut ur lägenheten efter att Sam har gått omkring och andäktigt låtit alla dricka ur bålskopan. En syndernas nattvard skulle man kanske kunna säga.

Söndag 2009-03-15

Nästa dag tar jag samma buss tillbaka till flygplatsen och Jenny, Sam, Johanna, Daniel och en ny bekantskap (för mig dvs.) som heter Tomas vinkar av mig på hållplatsen. Det känns alldeles för tidigt att åka. Jag hade velat stanna längre och umgås (kanske även spela Doom, Sam), men vad ska man göra.

Väl hemma i Umeå genomgår jag de inplanerade fystesterna och läkarkontrollen för att få bli deltidsbrandman. Kanske inte det allra bästa sättet att förbereda sig på, men med lite grundkondition och en äkta finlandssvensk tjurskalle kommer man långt.

Läkaren säger att jag är frisk som en nötkärna och att min kropp är yngre än min ålder. Det enda han tycker är konstigt är att jag verkar uttorkad.

-         Har du druckit dåligt idag, frågar han och jag tänker för mig själv att efter finska mått så drack jag nog ganska dåligt eller klent, men antar att det inte är det han menar. Istället håller jag med om att jag nog fått för lite vätska (läs alkoholfri) i mig det senaste dygnet.

Kram på er alla,

Jonas

•        Tack för en jättebra fest Jenny och Sam
•        Kramar till Johanna och Daniel
•        Lycka till i veckan Sonja
•       Ja, du kom med i bloggen Tomas 

Dela:

En glädjens dag!

Det är läggdags sedan länge för en lite finländare som mig, men innan jag kryper ner i kojans trygga vrå måste jag bara få förkunna ett glädjens budskap i vinternatten! ;)

Sonja har äntligen fått jobb i Umeå!!!

Det betyder att hon inom en snar framtid kommer att slippa veckopendla till Skellefteå och istället bo här hemma i Tavelsjö hela tiden.

Räkmackan är fortfarande färsk mina vänner och smakar hur gott som helst.

Jag är så tacksam och allt känns väldigt uppåt just nu!

Kram kram kram på er alla!

/Jonas

Dela:

Är du galen?

Alla är vi mer eller mindre galna allihopa, det är bara det att vissa av oss är bättre på att dölja det ;)

Idag har jag inget speciellt att skriva, men jag tänkte bjuda på en "galen" bild.

Kram på er alla!

Dela:

Stilla vatten

Jag mediterar regelbundet nu för tiden och har märkt att jag mår väldigt bra av det.

I helgen satt jag och funderade över vad det är som jag egentligen får ut av att meditera. Jag sökte ett sätt att försöka förklara för Sonja, som är helt anorlunda än mig. Jag kan inte riktigt se henne sitta en halvtimme i lotus-ställning - det är liksom mera jag. Ha ha.

Antagligen behöver jag inte förklara någonting, eftersom min fru är en oerhört smart kvinna och med tanke på att hon låter mig hållas utan att ifrågasätta har hon nog redan förstått allt.

Vad jag kom fram till var i alla fall att man kan likna sinnet med en flod. När vattnet forsar fram kan man inte se flodbädden genom den strida ytan.

Likadant känner jag att det är med vårt eget sinne. När vi hetsar fram i vardagen och låter tankarna fritt styra  i huvudet är det ofta svårt att se klart.

Det är först när vi stillar sinnet och lugnar ner tankarna som vi ser klart, precis som vi skulle kunna se botten tydligt i floden om vi hade lyckats hejda dess framfart.

För mig är meditation det bästa sättet att stilla flödet och även bibehålla fokus resten av dagen.

Sonja och "Liten"

Dagens bild får bli en som inte har så mycket med dagens filosofier att göra - men som ändå hör till just den här dagen, eftersom jag nyss tömde kameran och satte ihop den här bilden i photoshop. Sonja är i Skelleftå och som vanligt saknar jag henne. Puss på dig älskling!

Idag får det också bli en kärleksfull hälsning och ett stort KRYA PÅ DIG till min syster i Helsingfors. Se till att du är på benen tills jag kommer och hälsar på! ;) Kram!

/Jonas

Dela: