"Attitude," Bobby said, "is everything!"

En matsked fotografering, en tesked filosofi och en nypa vardag.

Nu är hon här

Klockan 01:10

Jag med ett ryck och försöker ta mig ut ur den dimmiga känslan som den redan bortglömda drömmen sveper in mig i. Sonja säger något långt borta om att hon har ont. Med ens är jag klarvaken. Sonja sitter brevid mig i sängen och säger att hon har ont i magen.

- Det hade något att göra med golvmattan i tvättstugan, säger Sonja.

-Va? Tvättstugan? Var har du ont? Vad är klockan?

Sonja berättar att hon vaknade vid fem i ett av en dröm som handlade om att kankse byta ut golvmattan i tvättstugan. Om det var en vattenskada eller bara vanlig renovering kommer hon inte ihåg, bara att hon var kissnödig och hade ont när hon vaknade. Efter ett toabesök och efter att ha lagt sig i sängen och somnat om vaknar hon igen bara efter fem minuter.

- Men det är ju värkarna som börjat. It's time. Liten vill ut, säger jag och har svårt att tro på orden som kommer ut ur min mun. Tidigare på dagen har vi ju städat allmänningen och Sonja gick omkring och röjde med en trimmer i diket. Dessutom är hon ju beräknad först om tre dagar. Både hennes mamma och mormor har gått långt över tiden med alla barn. Det kan inte vara dags än. Samtidigt står det ofrånkomligt klart att om man är höggravid och plötsligt får ont med fem minuters mellanrum så är det något på gång.

Vi kommer överens om att ta tid på värkarna och väntar så länge vi kan innan vi ringer till förlossningen. Efter ett tag går jag ut i köket och rycker ner lappen med telefonnumret till förlossningen från kylskåpet. Jag tar ett djupt andetag och försöker låta så lugn och samlad som möjligt när barnmorskan i andra änden svarar. Det är ju jag som ska vara Sonjas stöd nu. Visst är det så det fungerar? Jag hoppas att nervositeten inte lyser genom alltför kraftigt när jag presenterar mig.

- Stanna hemma så länge det går, är det svar jag får. Det är bättre så. Ta en alvedon om ni inte redan gjort det.

Klockan 06:55

Tu-dunk-tu-dunk-tu-dunk-tu-dunk. Jag sitter och tittar på en skärm i ett väntrum på förlossngen. Sonjas och litens puls ritas ut som en hackig linje som för tankarna till alla lögndetektor-test och sjukhus-serier jag sett på tv genom åren. På skärmen ser värkarna bara ut som små söta bergstoppar - som vilket barn som helst hade ritat vilken dag som helst på förskolan - men varje gång kurvan börjar klättra uppåt känner jag hur Sonjas naglar borrar sig in i min hand och jag lutar mig framåt och säger:

- Djupa andetag, vännen. Andas lungt. In genom näsan och ut genom munnen. Såå. Bra! Slappna av när du andas ut. Sååå. Jättebra! Och slappna av!

När som helst väntar jag mig att någon skall kliva fram och fråga vad jag tror att jag håller på med egentligen. Så där ska man ju inte andas kommer de att säga och undra om vi inte har lärt oss någonting under de nio månader vi haft på oss att förbereda oss. Men det händer inte och andningsövningarna verkar faktiskt fungera för Sonja. När värken släpper kan vi ligga och prata som vanligt med varandra och försöker förbereda oss mentalt på det som komma skall.

Att köra in till förlossningen gick bra. Vid sextiden fick Sonja så ont hemma att hon sa att nu får jag ringa och säga att vi kommer in oavsett vad de säger på förlossningen. Under färden in fick jag sakta ner och köra in bilen till sidan av vägen varje gång en värk kom och mellan värkarna körde jag så fort och säkert som jag kunde.

Klockan 14:10

Jag ställer ner kaffekoppen jag nyss hämtat på det lilla bordet i förlossningsrum 2 och går fram till Sonja för att ge henne en kärleksfull kyss i pannan. Jag får ett modigt leende med lite trött eftersmak tillbaka.

- Jag älskar dig!

Sonja har precis fått värkförstärkande dropp och värkarna kommer nu med två minuters mellanrum. Liten ser ut att må bra och har en stadig och kraftig puls. Just nu går det bra med värkarna. Min älskling känner av dem, men behöver inte ens lustgasen för tillfället. Annat var det för några timmar sedan. Då ville hon bli nersövd och om inte det gick så ville hon dö istället.

Sonja är tuff. Sonja är stark. Sonja klarar alltid allt. Det var faktiskt riktigt chockerade att se henne ha så ont. Jag stod vid hennes sida och pratade lugnande, strök henne på pannan, värmde riskuddar, gav henne lustgas, hjälpte henne att andas och kännde mig naturligtvis helt hjälplös över att jag inte kunde göra mer.

Vid elva tiden kom äntligen narkosläkaren och Sonja fick ryggmärgsbedövning.

- Jag är en mes, grät Sonja och lutade sig mot mitt bröst där hon satt och förökte slappna av medan narkosläkaren tvättade rent bak på ryggen.

- Nej Sonja, säg inte så. Du är ingen mes. Du är stark. Du är modig och jag älskar dig! Jag förundrades över att hon ens kunde tänka tanken efter att ha kämpat med den intensiva smärtan i så många timmar utan att ha sovit ordentligt på över ett dygn och efter att ha kräkts upp allt hon lyckats äta till frukost. Jag fösäkrade henne igen om att hon inte var någon mes och bad till och med barnmorskan berätta samma sak för henne.

Men nu ligger vi alltså ganska lungt och pratar om hur lång tid det kan ta för liten att komma ut och hur den kommer att se ut. Tyder pulsen på att det är en kille eller tjej? Att den har mycket hår det vet vi, för det har barnmorkan redan sagt.

Klockan 21:15

"Where we'll go, baby I don't know
Maybe we should just let nature run the show
Where we'll go, baby I don't know
Maybe we should just let nature run the show"

Skivan med India Aire snurrar för jag vet inte hur månte varvet på cd-spelaren snett ovanför sängen. Jag sitter åter och stirrar på CTG-skärmen, nu med betydligt grusigare ögon än för snart tjugo timmar sedan. Varje gång kurvan för värkarna börjar vända uppåt säger jag till Sonja att andas lustgas och varje gång den klingar av tar jag bort masken. Så har vi hållit på i jag vet inte hur lång tid nu. Sonja slumrar mellan varje värk, men det går bra nu. Enda problemet är att liten inte vill komma ut och livmodern börjar bli trött. Ordet "kejsarsnitt", som läkaren som nyss var inne sade, klingar fortfarande mellan de ljusgröna väggarna och börjar inte kännas lika främmande som för bara några timmar sedan. Sonja är så trött nu. Så trött, men fortfarande lika modig. Gud, vad jag älskar henne!

Klockan 22:29

Jag sitter panna mot panna med Sonja och håller henne i handen, kysser henne på pannan, säger att allt ska bli bra - då - barnskrik! En känslostorm stark som en orkan och plötslig som en blixt från en klarblå himmel lämnar mig mållös med tårar i ögonen.

- Vill ni se vad det blev? hör jag kirurgen fråga och sekunden efter dyker hon upp där precis ovanför det gröna skynket. Där är hon. Hon är född! Hjärnan arbetar febrilt med att hitta någon slags balans igen och jag ser omtöcknad hur barnmorkan bär iväg med liten, för att torka av henne. Sedan kommer hon tillbaka och vi får träffa liten för första gången i den här världen. Jag kan fortfarande inte greppa att den här lilla varelsen skulle vara den samma som rört sig i Sonjas alla dessa månader.

- Kom med nu, pappa, säger barnmorkan och börjar gå mot utgången. Det är med blandade känslor jag sliter mig från Sonja och snubblar runt någon konstig apparatur med massa slagar och sladdar, för att följa efter den blåa rocken som bär iväg vårt barn. Det känns svårt att lämna Sonja där på operationsbordet efter att alltid ha stått vid hennes sida och speciellt efter att tillsammans ha kämpat så mycket de senaste tjugoen timmarna. Det känns som ett svek. Samtidigt har jag egentligen aldrig något val. Sonja har massor av professionell personal runt sig och verkar skakig men ok - den lilla däremot såg så liten och skör ut och någon djup, djurisk instinkt sliter i mig och säger att jag måste skydda det lilla barnet.

Där inne i nästa rum under en värmelampa möts jag och liten på riktigt för första gången. Hon skriker och vrider sig på bordet där hon ligger och då händer det. Plötsligt greppar hon tag om mitt finger med förvånadsväd kraft och sedan håller hon fast. Gråtande böjer jag mig ner och kysser henne på den lena magen och lovar att allt ska bli bra.

Vi får gå in till mamma en stund till efter att liten undersökts och innan Sonja ska sys. Sedan förs jag tillbaka till förlossningsrummet, där jag och liten sedan sitter nära, nära i en fåtölj och jag kan inte slita blicken från henne. Min dotter ligger i min famn alldeles lugn. Det känns som om jag är med i någon av mina egna drömmar. När jag sedan äntligen hör ljudet av rullande sänghjul, utanför i korridoren, lutar jag mig ner över liten och säger:

- Lyssna liten! Nu tror jag att mamma kommer!

Barnmorskan och en sköterska rullar in med Sonja genom dörren och när jag lägger vår dotter på hennes bröst och liten börjar amma för allra första gången vet jag att allt är och kommer att bli bra. Bara bra!