"Attitude," Bobby said, "is everything!"

Social kompetens

Idag har vi varit på öpnna förskolan. Vilket underbart påfund.

Det var otroligt kul att se hur Junie riktigt verkade njuta av att vara med på sångstunden och få träffa massor av andra barn i någorlunda samma ålder.

Jag fascineras fortfarande av vilken stark personlighet ett så litet barn redan har och till pappas stora glädje är Junie en väldigt glad och social tjej.

Junie fick också måla med vattenfärg för första gången i sitt liv. Det såg mest ut som om hon spelade trummor med penslarna, men en målning blev det i alla fall.

En gång i veckan är det öppen förskola och vi kommer att vara där - garanterat!

/Jonas

Dela:

Heureka

Där satt den. Äntligen lyckades jag lösa en inre konflikt som har skuggat mig i flera dagar nu.

Den här gången var jag beredd när den smög sig på och kunde överrumpla den istället, precis när den skulle till att hugga klorna i mig. Sen analyserade jag sönder stackarn och nu är den lika borta som mjölktänderna på en pensionär.

Vad jag pratar om? Jo, den senaste tiden har jag funnit att jag blivit irriterad och upprörd mot min vilja. Sonja har jobbat över 30 timmar övertid de senaste 3 veckorna och det började krypa under skinnet på mig.

Dels blev det jobbigt att alltid vara själv med lillan, trots att hon naturligtvis bara är helt underbar. Bara vetskapen av att även om jag är uppe med Junie på natten och inte får sova, så ska jag klara hela dagen efter själv också (och nästa natt och nästa dag osv.) har gjort att jag känt mig trött.

Att jag sedan aldrig träffa Sonja och kunna prata och vara med henne under samma tidsperiod har bara gjort saken värre. 

Jag har hela tiden vetat att det inte finns någon att skylla på och att bara jag ser till att tänka positivt så kan jag se att situationen inte alls är så mörk som jag fått för mig. Men när klockan är 04:30 på morgonen och Junie skriker i högan sky för att den dumma pappan inte kan amma, då flyger de positiva tankarna retfullt precis utom räckhåll.

Idag när jag äntligen hade en lugn stund och tankarna började samla sig i det trygga jämnmod som jag är van vid, slog det mig.

Mina inre intressen är i konflikt med varandra. Jag har ofrivilligt, men samtidigt dock helt själv, gjort mitt välbefinnande beroende av andra människor omkring mig. Min sinnesro kunde bara bli fullständig om jag lyckades ändra på andra människor.

Till exempel så kunde jag bara känna mig riktigt glad om Sonja kom hem den tid hon hade sagt från jobbet och om Junie inte höll mig vaken halva natten. När de två sötnosarna inte levde upp till de mål jag omedvetet hade satt upp för dem blev jag besviken och frustrerad.

Konstigt. Det lät ju som precis motsatsen mot vad jag brukar förespråka - att den enda person i världen vi har möjlighet att ändra på är oss själva.

Så å ena sidan ville jag älska dem förhållningslöst och å andra sidan ville jag att de skulle vara som jag ville - däri låg konflikten.

Naturligtvis skulle jag kunna bjuda på tusen olika förklaringar - om andra saker som hänt i mitt liv som fick mig att tappa balansen, än att Sonja jobbar mycket och att jag har sömnbrist - men det skulle bara tjäna ett falskt syfte att jag kände mig misslyckad i den stunden jag kom på mig själv med att leva tvärtemot hur jag lär.

Nej istället är det bara att erkänna - konstatera att det är mänskligt och ödmjukt bekänna mina begränsningar - och sedan göra något åt det.

För alla er som har orkat läsa så här långt kan jag berätta vad jag gjorde. Jag påminde mig själv om att sinnesfrid är en inre process som har absolut ingenting att göra med vad som händer på utsidan. 

För när jag väjer att lita på att jag har tillräckligt med kraft och kärlek inom mig för att välja att känna lugnet, blir jag plötsligt fri från alla mentala bojor till hur andra måste bete sig för att jag ska må bra.

Så skönt. Lättnaden är underbar.

Dessutom finns det en till bonus förutom att jag själv mår bra. Ju mer jag älskar de två viktigaste personerna i mitt liv för dem de verkligen är - istället för dem jag försöker få dem att bli - desto tydligare kan jag se att mitt eget välbefinnande sist och slutligen bara är mitt eget ansvar. När jag tar det ansvaret leder det i sin tur till att jag plötsligt har mycket mer glädje och kärlek att dela med mig av till alla.

Det här blev ett långt inlägg (och kanske även svårt att hänga med i, vad vet jag?) men det var viktigt för mig att få skriva det. Jag vill tillägna det till min vackra, ambitiösa och duktiga fru och till min fantastiska dotter (även om hon inte kan läsa det här än). Jag älskar er av hela mitt hjärta och lovar att alltid göra mitt bästa för att vara den man och pappa som ni faktiskt förtjänar.

/Jonas

Dela:

Återuppladdning

Livet bjuder mig för omväxlingens skull på en del prövningar just nu. Jag försöker se det som att det är meningen att jag ska lära mig något. Ur varje svår situation som vi går vinnande ur har vi blivit starkare och klokare.

Jag har också lärt mig att när något händer, som till en början gör mig upprörd, så har jag sedan en mycket större möjlighet att reflektera över mina egna projektioner på omvärlden och ser även klarare negativa tankemönster, som tidigare varit dolda för mig.

Eller kanske inte dolda, men av bekvämlighetsskäl har jag inte behövt konfrontera dem, eftersom allt ändå går så bra. Räkmackan ni vet.

Jag har också fått en möjlighet att jobba med att förlåta mig själv och andra, för att hitta tillbaka till lugnet och balansen inom mig själv igen och det är jag faktiskt tacksam för.

Saker som vi tror att vi inte vill uppleva och som till en början känns väldigt svåra att klara av är samtidigt ofta de utmaningarna i livet som vi lär oss mest av. Vi har liksom inget annat val än att lösa uppgiften eller ge upp och se oss själva som offer för en ond värld.

Jag tror på en god värld full av kärlek och något offer är jag då rakt inte - så ha en bra dag allihopa - här ska (precis som Tony sade) kvällen ägnas åt själslig återuppladdning.

/Jonas

Dela:

Lyckas egen smed

Jag tror att det finns två sorters lycka. Jag kallar dem för yttre- och inre lycka.

Yttre lycka är den vi kan känna genom att uppleva något vi längtat efter eller få något som vi strävat efter - som en efterlängtad kväll på en fin restaurang eller en alldeles ny och fin bil.

Den inre lyckan är den som vi alla har någonstans inom oss, som inte har något att göra med vad som händer i världen runt omkring oss.

Den inre lyckan är något som jag - och många med mig - i det långa loppet strävar efter, men problemet är att vi ofta förväxlar den med den yttre lyckan eller inte inser att de är olika. För till saken hör att den yttre lyckan aldrig är beständig. När jag väl fått någon av de miljarder saker jag vill ha av det som världen har att erbjuda, så börjar genast ett nytt begär för något annat växa inom mig.

Jag antar att det är därför som så många religioner och filosofer lär att vi inte ska ha några begär. Istället förespråkas att vi genom meditation och olika reningsprocesser ska frigöra oss från våra jordliga begär efter materiella ting - som sex, jobb och karriärer.

Det är säkert bra att inte låta sig själv bli en slav under sina begär, men jag tror inte att verkligheten måste vara så svart eller vit. Jag tror istället att vi kan kombinera yttre- och inre lycka i våra liv.

Yttre lycka behöver absolut inte vara farlig, bara vi inser att den är flyktig. Då slipper vi bli besvikna och undra vad vi gjorde för fel när den klingar av. Då kan vi njuta av den så länge den varar, istället för att få ångest när gourmémiddagen på restaurangen är över och den splitternya bilen plötsligt bara är den gamla skrothögen du kör till jobbet.

Dessutom kan jag fortfarande uppskatta att jag har en bil (även om den inte är ny) och känna tacksamhet för att jag fick uppleva den underbara kvällen på restaurangen med min fru - långt efter att det första lyckoruset har tonat ut.

Inre lycka kan vi känna när vi bestämmer oss för att alltid göra vårt bästa för att tänka positivt och vågar lita på att den kärlek, som bor längst in i kärnan  av oss alla aldrig kan ta slut.

Det fina med inre lycka är att den lättast uppnås genom att ge. (Yttre lycka handlar om att få.) När vi ger av den kärlek som finns inom oss minskar den inte, istället växer den. Den person vi visar omtanke, vänlighet och kärlek blir lyckligare, samtidigt som vi själva känner oss lyckliga av att ge och att någon tar emot det vi har att ge.

Så ut och fånga lyckan - både den yttre och den inre - så stannar jag här så länge och gör mitt bästa för att göra min familj lycklig.

Och du...

Känner du att det här inlägget gav dig något... gissa vem som blir lycklig då!?!

Kram,

Jonas  

Dela:

Att lyssna inåt

Längst inne i mitt inre - kanske i hjärtat, vem vet - finns en röst som alltid förmedlar samma tydliga budskap, bara jag stannar upp och lyssnar.

Den säger att vad som än händer i livet kan jag alltid välja hur jag vill se på min omvärld. Vill jag se på världen och mina medmänniskor med kärlek eller låter jag mig själv förblindas av rädsla?

Jag gör mitt bästa för att lyssna till den rösten, men det är inte alltid så lätt. Ibland händer det saker som får mig att tvivla på den sanning mitt inre förmedlar. Det förefaller så mycket lättare att bara lägga skulden på omgivningen och kritisera andra för vad jag tycker att de gjort mot mig. I vissa fall känns det till och med som om jag faktiskt har rätt att vara arg eller besviken.

Men vem är det egentligen som skadas av att bära dessa negativa tankar? Och vem är det som faktiskt äger både tanken och känslan som gnager inombords? Jo jag! Alltid jag!

Så jag släpper det och försöker se varje dag som en ny möjlighet att utmanas och utvecklas istället. Jag lyckas inte jämt, men jag tror att det viktigaste är att jag åtminstone börjar dagen med en inställning av att den kommer att bli den bästa.

Ingen av oss är ett offer för vår värld. Vi har alltid ett val och vi är likaså alltid själva ansvariga för vår egen upplevelse av livet.

Jag har insett att de negativa tankar som ibland får fäste i mitt (och säkert även ditt) huvud inte bara dyker upp av sig själva utan förvarning. Snarare verkar det så att det börjar med en grinig tanke, som snart får sällskap av en till sur tanke och sedan är det negativa surret igång

Då skulle det skenbart kännas mycket bättre om jag fick skylla mina negativa känslor på någon annan. Någon eller något utanför mig själv som orsakat min smärta.

Men sanningen är att det aldrig är någon annan än jag som tänker de tankar som får mig att må dåligt. Ingen - vem det än är - kan bestämma vad jag tänker. Sist och slutligen så är det faktiskt bara jag som kan ta ansvar för mina tankar.

Det fina är att när jag väl upptäcker att jag fastnat i ett negativt tankemönster så kan jag göra något åt det. Ibland är det lätt, ibland är det svårare och ibland kan man behöva lite hjälp från nära och kära, men det går alltid att vända det negativa till något positivt istället.

Jag vill tillägna dagens inlägg till Harmeet och George för att ni alltid funnits där när det verkligen behövts.

Kram,

Jonas 

Dela: