"Attitude," Bobby said, "is everything!"

Inget vardagsrum.

Jag håller på att göra om ute och har för tillfället flyttat in studion i huset, vilket innebär att vi inte har något vardagsrum just nu. Det kan ju ses som besvärande, men som tur är så är jag välsignad med en mycket stöttande och förstående fru.

Fördelen med att ha studion inne, även om den ockuperar ett helt rum, är att det blir mer fotografering även av familjen. Steget är mycket kortare, när man slipper ta på sig skor och jacka och gå över gårdsplanen.

Jag tillägnar det här inlägget till min kära fru, som alltid står ut med mina upptåg. Kram på dig! Du är bäst!

/Jonas

Dela:

Hallå!?!

Jag behövde en bild till kontaktsidan på FotaDig.nu och har funderat ett tag på hur den ska se ut.

Jag hade bestämt mig för att det skulle vara ett barn på bilden, eftersom ett glatt barn får även den mest hårdnackade att dra på mungiporna lite grann.

Hemma hos svärföräldrarna hade jag spanat in en gammal telefon som skulle fungera bra som rekvisita. Precis som jag fått lov att låna den fick jag dock en likadan telefon av en granne, som tänkt slänga sin. (Tack Jerker)

Jag putsade upp telefonen och sedan fick min sprudlande, glada dotter ställa upp som modell igen.

Jag är riktigt nöjd med resultatet! Vad tycker ni?

/Jonas

Dela:

Ett riktigt hundjobb!

På min hemsida (www.fotadig.nu) har jag inte marknadsfört mig själv som djurfotograf. Jag har istället inriktat mig på människor och speciella tillfällen i deras liv. Trots det får jag ändå ständigt förfrågningar om att fotografera något älskat husdjur i min studio.

Nu har jag haft premiär även i den genren och med väldigt lyckat resultat.

Min första icke mänskliga gäst i studion blev en ivrig Bichon Havainais - vid namn Mimmi - som kom tillsammans med husse, matte och massor av hundgodis.

Jag tog ett gäng bilder med och utan rekvisita och bilden nedan är en av mina och ägarnas favoriter. Vilka bilder Mimmi gillade bäst vet jag inte, men trivdes gjorde hon.

Att  fotografera husdjur var en ny och rolig upplevelse, som det lär bli mer av i framtiden.

/Jonas

Dela:

Fest i dagarna tre

Det är så jag tror att den lilla tjejen som sover tungt i sin spjälsäng känner för de senaste dagarna.

I tisdags var vi med hela vår lilla familj på öppna förskolan. Jag har tidigare berättat om hur mycket Junie tycker om att gå dit. Själv tycker jag att det är lite jobbigt att komma sig iväg tidigt på morgonen, (jag har ju trots allt varit föräldraledig sedan januari nu och kommit in i en ganska lugn lunk) men jag vet samtidigt att det fullständigt är värt det. Belöningen kommer på en gång när Junie knappt har tid att klä av sig och sedan tultar iväg från hallen för att hitta de andra barnen och när hon skrattande och viftande med armarna deltar i sångstunden vet jag att inga tidiga mornar i världen är ett för högt pris att betala.

Senare på dagen åker vi för att hälsa på en god vän, som är hemma för tillfället. Linda bor och jobbar i USA, men kommer då och då hem och hälsar på till Sverige. Just idag har vi kommit överens om att träffas hemma hos hennes föräldrar.

Junie blir skräckblandat förtjust i fåren ute på gården och lyckas modigt - och med koncentrerad min - mata dem med knäckebröd.

Innan vi åker hinner vi också hälsa på hästarna.

Igår tog jag och lillan sovmorgon, medan mamma åkte till jobbet. Efter lunch satte vi oss i bilden och åkte in till stan.

Junie fick följa med mig till en av mina favoritaffärer - Swefo - för att kolla om de lyckats gräva fram en adapter till min radiosändare, för att jag skall kunna fästa den på min hotshoe-blixt. Det hade de tyvärr inte, men jag behövde inte gå tomhänt därifrån. Jag hittade en bra hållare till reflexskärmen jag köpte i Chicago.

Junie trivdes bra i affären och skrattade och "pratade" med personalen. Det bådar ju gott med tanke på att det knappast var sista gången hon befinner sig i en fotoaffär med mig.

Vi tog en fika med en glatt överraskad mamma på hennes jobb, innan vi åkte för att hälsa på kollegorna på mitt gamla jobb.

Innan jag tog anställningen här i Tavelsjö jobbade jag på en förskola inne i stan och har fortfarande många vänner kvar där. 

Junie lekte i en sandlåda för första gången i sitt liv, medan jag pratade med gamla kollegor och barn som fortfarande gick kvar på förskolan. Många av de barn jag jobbade med har redan börjat skolan och de som var kvar var förvånansvärt stora. Tiden går verkligen fort.

Idag var vi inbjudna till en mysig dag i skogen med mitt nuvarande jobb.

Det var som vanligt jätte roligt att se alla barnen och jag fick massor av kramar, när jag, Sonja och Junie traskade in i gläntan där de precis höll på att göra upp eld.

När kramkalaset var över var det istället Junie som blev centrum för allt intresse från barnen. Hon fick så mycket uppmärksamhet att jag är säker på att det räcker veckan ut.

Vi stekte pannkakor över öppen eld på en Murika och åt tillsammans vid ett vindskydd, som finns mitt i skogen. Efter maten ville barnen brottas med mig och efter en lång kamp lyckades de ta mina handskar, min mössa och till slut fälla mig i snön. Lyckliga deklarerade de sig som vinnare, när jag översållade med brottare blev tvungen att medge mig besegrad.

Sonja åkte till jobbet, men jag och Junie stannade resten av dagen, tills det var dags för de andra barnen att bege sig tillbaka till förskolan.

/Jonas  

Dela:

Länge sedan

För första gången på tio månader har jag och Sonja varit iväg och gjort något helt på egen hand.

I julklapp fick vi ett presentkort till den fina italienska restaurangen Invito, i Umeå. Igår kväll var det dags att utnyttja detta. Medan mormor satt barnvakt till Junie avnjöt Sonja och jag en underbar kväll med riktigt god mat inne i stan.

Naturligtvis var det svårt att låta bli att prata lite om just den lilla sötnosen hemma, men vi tog samtidigt hand om både varann och tiden under kvällen.

Väl hemma fick vi stolta lyssna till mormors redogörelse för hur bra allt hade gått medan vi var borta.

Det är med tacksamhet och glädje jag konstaterar att vår dotter är både trygg och lycklig och att hon har en underbar mormor.

/Jonas

Dela: