"Attitude," Bobby said, "is everything!"

Hemligheten

Jag vet att jag utlovade att avslöja en hemlighet redan för länge sedan, men "den som väntar på något gott" och allt det där får släta över det faktum att jag skriver först nu.

Jag har sugit på den här karamellen ett tag, utan att kunna säga något. Redan där antar jag att en del av er redan listat ut vad som komma skall (hoppsan... där kom en till ledtråd i ordvitsen).

Det hela börjar dagen efter att kronprinsessan gift sig (nej, dessvärre kommer hennes höghet inte att ha någon framträdande roll i historien). Jag befinner mig på Arlanda - närmare bestämt vid gaten, för att kliva ombord på planet till London. Precis bakom mig står Sonja, med Junie i famnen. 

Det känns skönt att vara tillsammans alla tre igen. Sonja har varit på Hannas möhippa dagen innan och det var ett kärt återseende, när jag och Junie klev av planet för en stund sedan.

Jag sträcker ner handen i väskan och fiskar upp boardingkorten och ska precis lämna över dem till kvinnan i gaten, då jag sneglar ner och ser att det står något skrivet på ett av dem.

Va nu då? Hittade Sonja verkligen inget annat än boardingkortet att skriva på? Men... Vad? Vad står det egentligen???

"Jonas, du ska bli pappa igen!!!"

- Jag ska bli pappa! utbrister jag chockerat och strålande till den väldigt roade kvinnan mitt emot mig. Sedan börjar jag hoppa runt och skrattande pussa på Sonja och Junie.

När chocken lagt sig en aning senare på planet får jag det här brevet av Sonja:

"Hej min älskade Jonas!

Det är väldigt sällan jag skrivit brev till dig men jag tyckte att det passade bra i dag! Jag ligger nu i Mias gårdshus vid Odenplan i Stockholm, de andra tjejerna sover tungt sedan deras utgång igår natt. Själv valde jag att avvika och gå och lägga mig i samband med att de knallade vidare ut i natten. Jag kände mig lite trött och ville mest av allt att det skulle bli idag söndag så att jag skulle få träffa dig och Junie!!!!

I fredags kväll när vi kom ner till Stockholm umgicks jag, Sara (Eriks tjej), TK (Tobbes tjej), Helen och Johanna. Jag Johanna och Sara pratade ganska mycket om att vi gärna skulle vilja ha barn igen. Både jag och Johanna kände att vi gärna skulle vilja föda om typ en vecka medan Sara gärna ville ha ett till barn men ansåg att det inte riktigt passade då hon ville bli färdig med sin utbildning. Senare under kvällen presenterade Helen vad vi skulle göra under möhippan, hon berättade bl.a. att det bara var 1 gravid tjej som skulle vara med under möhippan och att p.g.a. sin graviditet inte fick åka RIB-boat som var en av punkterna på programmet.

Direkt på morgonen på självaste möhippedagen kom jag på att jag ville göra ett gravtest. Inte för att jag egentligen trodde att jag var gravid utan för att jag hoppades så mycket. Medan TK stod i duschen ropade jag till henne att jag snabbt skulle springa på Seven Eleven.

Jag snokade runt i butiken utan att hitta ett endaste gravtest och besvikelsen började precis lägga sig då jag blickade upp bakom kassan och såg att det bland kondomerna faktiskt hängde några gravtest. I min iver och glädje tog jag ett skutt bakom disken och grabbade tag i ett gravtest. I samma ögonblick som jag fick loss den från kroken från väggen hörde jag hur den unga utländska kvinnan i kassan ropade lite argt på mig ”hallå där, dom där plockar jag ner, du får inte vara här bakom!!!”. Jag sträckte genast händerna i luften som att jag menade ”skjut mig inte men jag kommer ALDRIG släppa detta gravtest!!!”.  Jag höll gravtestet hela tiden synligt i luften ovanför mitt huvud samtidigt som jag sa ”men nu har jag redan tagit det” samtidigt som jag försiktigt gled mot kassan med blicken hela tiden fäst vid kassörskan i hopp om att hennes ilska skulle lägga sig.

Jag betalade hela 80 kronor för gravtestet. Kvinnan i kassan frågade om jag ville ha en påse men jag tackade nej, inte hade jag tid att hon skulle plocka fram en påse, nu skulle jag snabbt hem och kissa på stickan, inte en sekund att förlora!!! Jag skyndade ut från affären och upp efter Upplandsgatan. Jag älgade om en yngre man på gatan, vi hamnade först så att vi gick jämsides vilket kändes obehagligt på ett typiskt svenskt sett då gatan i övrigt var folktom. I min iver att komma tillbaka till gårdshuset upptäckte jag att jag frenetiskt stod och försökte slå in portkoden vid helt fel uppgång, jag stod vid Upplandsgatan 44 och knappade stressat på koddosan istället för vid Mias uppgång på 42:an.

Väl tillbaka i gårdshuset tog jag besittning av toaletten och skyndade mig att kissa på stickan. TK stod utanför och var ivrigt att få komma in och använda spegeln. Till min stora fasa hände INGENTING då jag kissade på den lilla vita graviditetsstickan. Jag har säkert tagit ett 50-tal gravtest i mina dagar. 40 av dom har jag tagit den sista veckan i hopp om att jag äntligen skulle ha blivit gravid!

 Gravtestet reagerade inte, jag fick inte upp ett enda sketet sträck i det lilla provfönstret . I min besvikelse lämnade jag badrummet och berättade för TK att jag tagit ett sketet gravtest som inte ens fungerade. Jag sa att jag kan ju inte köpa ett till, de kostade ju ändå 80 kronor. TK vände sig till mig och sa men det är ju lätt värt det om du är gravid. Vilken klok kvinna tänkte jag direkt! Det var ju alldeles sant, 160 kronor är väl ingenting för att få vet att man är gravid!!!

Jag insåg dock snabbt att jag inte längre hade tid eller möjlighet att springa ner till Seven Eleven och köpa ett nytt test då tiden var inne att vi skulle samlas uppe hos Mia. I och för sig skulle det nog inte märkas så mycket om jag smet ut om bara för en ynka minut men jag visste att Hannas första uppdrag var att ta sig just till Seven Eleven. Hanna hade fått ett paket utdelat till sin på morgonkvisten. Det innehöll bland annat en utrustnings lista samt instruktioner om att hon skulle öppna ett kuvert som fanns i paketet prick klockan 09:30. Kuvertet innehöll en enormt svår rebus. Jag hade fått se rebusen redan kvällen innan och jag fattade nästan ingenting. Rebusen skulle efter korrekt lösning ledan Hanna till just Seven Eleven vid Odenplan. Där skulle Hanna gå in och säga ”I am a honeypaj!!!” till kassörskan. Kassörskan skulle då ge henne nästa kuvert innehållande en ännu svårare rebus som skulle leda henne till Upplandsgatan 42.

Det jag skulle komma till var i alla fall att det skulle kunna bli knas om jag sprang tillbaka till butiken för att köpa ytterligare ett gravtest om Hanna skulle stövla in där!!! Så jag accepterade att det inte skulle bli några fler gravtest.

Precis som jag hade misstänkt så var rebusen snäppet för avancerad så Johanna och Helen var tvungen att gå ut och hämta en smått förvirrad Hanna på gatan. Vi åt sedan en underbart god brunch uppe hos Mia. Brunchen började med att vi fick ett champagneglas med skumpa för att skåla för Hanna. Jag kände att i fall att jag nu skulle vara gravid ville jag inte få i mig någon alkohol. Så jag låtsades dricka ur glaset. Jag silade bara in några få droppar av skumpa i munnen och hoppades ingen skulle upptäcka att ytspänningen på mitt glas knappt förändrades.

Efter frukosten kom jag på den brillianta idén, ”om jag springer nu kanske jag hinner”. Så jag lånade nyckeln till gårdshuset av Tk och sa att jag skulle springa ner och hämta något men att jag strax skulle vara tillbaka. Men istället för att gå till gårdshuset sprang jag hela vägen till Seven Eleven i avsikt att inhandla ett nytt gravtest.

I samma sekund som jag klev in i butiken kom jag på att det säkert inte skulle skada om jag försökte reklamera gravtestet. I och för sig mindes jag att jag tackat nej till kvittot samt att jag inte hade med mig det ofunktionsdugliga testet. Men vem går egentligen tillbaka med ett gravtest som man redan kissat på!? Och den lilla detaljen att jag inte hade kvitto skulle säkert lösa sig, kvinnan i kassan borde ju komma ihåg mig då jag förmodligen var den enda norrlänningen som någonsin varit in i butiken och tjuvrusat in bakom kassan och kidnappat ett gravtest!!!!

Mycket riktigt kom kassörskan ihåg mig och att jag just innan köpt ett gravtest. Jag berättade för henne att det inte fungerat alls. Hon blev genast lite osäker, förmodligen var jag nog den första i världshistorien som försökt att reklamera ett urinindränkt gravtest som jag varken hade med mig eller hade kvitto på.

Kvinnan hade förstås aldrig varit med om dess like. Hon sa att hon var tvungen att ringa till chefen. Åhhh nej tänkte jag det här kommer ju aldrig gå vägen, jag vill ju egentligen bara köpa ett nytt. Jag hade hur som haver ändå tänkt att köpa ett nytt gravtest oavsett om jag skulle kunna reklamer det förra eller inte. Kvinnan kom sedan med den brillianta frågan ”kom du ihåg att slå på testet innan du använde det” i den stunden kände jag att jag hade övertaget. Jag förklarade för henne att testen inte var elektroniska och att jag säkert tagit 100 sådana i mina dagar och att det minsann var det första testet som inte fungerat tillfredsställande. Kassörskan gick då med på att jag skulle få ett nytt test men sa att hon först ville ha det förbrukade testet. I min iver lyckades jag lura at kvinnan testet då jag sa något om att jag behövde testet för att kunna hämta det andra testet. Jag tror inte kvinnan i kassan förstod vad jag menade, för det gjorde jag inte heller själv.

Glad i hågen sprang jag mot Mias uppgång och sedan direkt ut i gårdshuset. Denna gång var jag väldigt försiktig så att inget skulle gå snett då jag använde gravtestet. För det fanns ju en ganska stor chans att det var p.g.a. felaktig hantering som det förra testet ej funktionerat.

Efter att jag kissat på stickan la jag den på förpackningen under spegeln. Denna gång så färgades det lilla indikator fönstret ljusrosa i takt med att urinen sögs upp längs stickan. Först såg det ut att bli negativt. Jag så en liten, liten antydning till streck som jag lika gärna kunnat fantisera dit . Förutom den ynka antydningen till streck så var det ett tydligt kontrollstreck. Jag kände enorm lycka men var livrädd att det var varit mina egna fantasier som skapat det enorma lyckoruset. Hade jag sett fel eller inte? Jag sprang i alla fall upp till Mias lägenhet och grabbade tag i TK. Jag hade ju redan berättat för henne om det första gravtestet så jag borde kunna få en sekond opinion av henne. Jag drog upp henne i trapphuset en våning så att jag skulle kunna prata med henne avskilt. Hon förstod ärligt ingenting. Jag drog snabbt upp teststickan ur min väska och såg då själv att test strecket hade mörknat lite. TK sa att det absolut var ett positivt testresultat. Jag blev så lycklig att jag knappt visste var jag skulle ta vägen!!!!!

 Under resten av dagen smög jag vid flera tillfällen ner handen i min handväska för att rota runt efter gravtestet. Jag smög försiktigt upp det ur förpackningen och tittade sedan storögt ner i väskan för att se om allt bara varit en dröm. Men strecket blev snarare bara tydligare och tydligare ju längre tiden gick. Jag var så lycklig att jag knappt visste var jag skulle ta vägen!!!  Jag ville bara kasta mig runt din hals och skrika at t du skulle bli pappa igen. Jag kände att jag genast ville ringa dig och berätta men bestämde mig ändå för att berätta det då vi skulle mötas dagen efter på Arlanda (alltså idag).

Nu när jag skriver detta brev till dig så ligger jag fortfarande kvar i soffan där jag övernattat i Mias gårdshus på Upplandsgatan i Stockholm.

Jag har fortfarande inte bestämt på vilket sätt jag ska berätta för dig om den goda nyheten. Jag vill att det ska bli minnesvärt, roligt och alldeles underbart!!! Just nu är klockan 09:07 så jag har fortfarande några timmar på mig att fundera. Ditt och Lillans plan landar inte förrän kl14:30 idag. Jag kan knappt vänta!!!!! Jag är så lycklig att jag skulle vilja springa runt här inne och skrika men jag inser snabbt att mina vänner kanske skulle ringa polisen på mig om jag flippade. Jag tror inte heller att de skulle uppskatta en sådan väckning med tanke på att de kom hem så sent i natt fyllda till hjässan med alkohol.

Dela:

Here I come!

Förskolan, here I come!

Idag gjorde lilla-stor-tjejen sin första inskolningsdag på förskolan. Så här glad såg hon ut på morgonen innan hon skulle gå och lika glad, men lite lugnare när hon kom hem.

Jag tror att det kommer att gå riktigt bra för Junie att börja förskolan. Hon är glad, framåt och tycker om andra barn. Dessutom kan hon behöva lite konkurrens om att stå i centrum, med tanke på att hon är första barnbarnet på båda sidor och alltid fått hänga med mig och Sonja på allt.

Med ett stolt fadershjärta ser jag framemot en ny epok i min dotters liv - med bara lite nervositet som krydda ;)

/Jonas

Ps. Jag vet att jag utlovade avslöjandet av en hemlighet. Håll ut! Den kommer!

Dela:

Tio år

För exakt tio år sedan klev jag in genom dörren till en lägenhet i centrala Umeå. Vid tillfället hade jag ingen aning om hur avgörande mitt beslut, att följa med mina kollegor från nattklubben på efterfest, skulle bli.

Det första jag såg när jag - med en 22 årings naturliga självsäkerhet om att äga världen - gled in i vardagsrummet, var en vacker tjej med långt mörkt hår och intensivt gröna ögon, som oblygt slukade mig med blicken. Om jag trodde att jag ägde världen den här kvällen så såg de här brinnande gröna ögonen ut att ha bestämt sig för att erövra hela universum.

Lika snabbt som jag sugits in i dimman där tid och rum upphör av den fascinerande, unga kvinnans blick, slets jag dock skoningslöst in i verkligheten igen av ett väsande:

"Henne rör du inte!"

Jag kan känna värmen från andedräkten när min farligt labile kompis och tillika dörrvakt viskar i mitt öra. Det visar sig att han redan sedan tidigare fastat för den blick jag nyss fick uppleva och lever i den fasta övertygelsen om att den här tjejen är off limits för alla andra än just han.

Som den lojale vän jag är respekterar jag de aningen hotfulla orden och fortsätter festa utan att visa något intresse för den spännande skönheten.

Rätt snabbt visar det sig dock svårt, då den för mig fortfarande namnlösa vackra damen börjar tåflörta med mig. Jag håller dock minen och försöker att inte uppmuntra de inte helt oangenäma uppvaktningarna i golvnivå.

Till slut löser det hela sig på ett lite oväntat sätt, genom att min vän, likt en uppretad tupp, hamnar i luven på en annan tupp - som börjat visa obekvämt stort intresse för samma höna. När de två testosteronstinna hannarna begett sig ut på gården för att göra upp - och sedan nekats återträde av värden, med motiveringen av att de är för aggressiva - sätter Mrs grönöga in sin stöt.

Det visar sig att hon heter Sonja och är den mest spännande och livsglada tjej jag någonsin träffat.

Efter den festen, som inte slutade innan solen hunnit börja stiga igen, länkades våra vägar samman. Först stappligt, som när ett litet barn lär sig gå, men sedan hela tiden stadigare och säkrare - hela tiden med en fullständig övertygelse om att lyckas.

Och lyckats har vi. Idag står vi tillsammans som ett gift par med en underbar dotter vid vår sida och jag kan ärligt säga från botten av mitt hjärta, varje morgon när jag vaknar,

"Jag älskar dig, Sonja!"

/Jonas

Ps. Nästa gång ska jag berätta en hemlighet

Dela: