"Attitude," Bobby said, "is everything!"

Här bor vi

Ikväll bjöd jag över mormor och morfar på middag och lagom tills Sonja kom hem från jobbet, drog jag ner värmen på plattorna till två väldoftande, indiska grytor.

Efter en välsmakande och trevlig middag, ursäktade jag mig och drog på mig jackan och skorna, medan de andra förberedde kaffe för de vuxna och välling för den minsta.

Under några dagar nu har jag kastat lystna blickar ut genom fönstret och sett hur vackert ljuset faller över sjön, precis när Bolibompa börjar. Och när Junie nu hade sällskap av ett helt gäng - som kunde roa sig åt hur hon studsar energiskt i soffan till öppningsvinjetten - passade jag på att smita ut med kameran över axeln.

Här bor vi och jag kan inte tänka mig något mer underbart och vackert!

/Jonas

Dela:

Tummen upp

Sonja

- Är du nervös?

- Lite... du då?

- Näe, det känns bra.

Sonja och jag sitter i fiket, i den nybyggda delen av lasarettet. Jag dricker en kaffe och mumsar på en cheesecake, som är underbar i smaken, men lite för seg i konsistensen. Antagligen har den stått framme som det söta lockbete den är (snart var) bredvid kassan. Men det gör inget, allt känns bra ändå. Jag känner mig uppåt och spänd, för snart ska vi få se Grynet för första gången.

Vi kommer in ett aningen mörkt rum och Sonja klättrar upp och lägger sig på sängen intill ultraljudsapparaturen.

- Kan du flytta lite närmare mig, undrar kvinnan som satt sig vid skärmen och Sonja makar lydigt på sig.

Lite kräm smetas över den runda magen och sedan är den bara där på skärmen framför oss. På ett ögonblick är hela omvärlden som bortblåst, rummet vi befinner oss i verkar tona bort i någon slags dimma och allt som existerar är bilden framför oss - och på den ett litet liv med små, små fötter, händer och ett bultande hjärta. Fantastiskt!

Bebisen ligger upp och ner med raka ben.

I en kvart får vi följa Grynets aktivitet i Sonjas mage och sköterskan trollar fram alla möjliga vinklar av det lilla livet. Vi räknar tår och fingrar, vi tittar på hjärtklaffar och njurar, men mest av allt bara njuter vi och känner glädjen över att barnet ser livligt och friskt ut.

Ser ni den lilla handen i mitten av bilden?

Efteråt på parkeringen går vi tillsammans och pratar om hur framtiden ska se ut, nu när vi snart har två barn. Vilken lycka. Junie ska bli storasyster. Så spännande.

Sonja går för att checka ut vid parkeringsautomaten och  under tiden låser jag upp bilen, sätter mig och ska precis granska bilderna från ultraljudet bara en sista gång innan vi åker.

- Kliv ut ur bilen, hör jag Sonja ropa. Vi har punktering!

- Du skojar!?! Snabbt kliver jag ut från förarsätet och går runt till bakdäcket där Sonja står.

Mycket riktigt, däcket är alldeles platt.

Vi byter däck på parkeringen och även om det går snabbt, så hinner Sonja bli lite stressad, eftersom hon är sen till jobbet. Jag känner dock att jag inte kan bli upprörd vad som än händer just nu och när vi sätter oss i ber jag Sonja titta en gång till på bilderna.

På en av bilderna gör bebisen "tummen upp" och påminner oss redan innan den är född att det alltid går att se livet från den ljusa sidan.

Thumbs up!

/Jonas

Dela:

Berg och byggen

Jag stapplar in i badrummet och famlar efter lysknappen. Lampan ovanför spegeln tänds och ett starkt vitt sken bränner bränner ut hela min värld, innan ögonen långsamt anpassar sig.

Sonja snubblar in bakom mig.

- Jag är som en nyfödd hundvalp, som inte kan se, gnyr hon och ger mig en morgonvarm kram. Vilket äventyr vi ska på, fortsätter hon sedan.

-Mmmpf... svarar jag och undrar lite trögt hur jag egentligen tänkte när jag kom på den här idén dagen innan. Vilken människa, vid sina sinnes fulla bruk, får för sig att klättra upp på ett berg halv fem på morgonen - på lördagsmorgonen dessutom. Ja, ja, nu är det ju liks ändå försent, så det är bara till att gnugga gruset ur ögonen och packa matsäcken, som ska bli vår frukost.

Strax innan fem vaknar Junie och vill ha sin välling. Döm om hennes förvåning när hon istället får kliva upp och klä på sig. Vad håller pappa och mamma på med egentligen, ser hon ut att undra, men låter överraskad nog bli att protestera.

Vägen uppför berget blir tuff. På magen bär jag Junie i Baby-björn och på ryggen konkar jag min kamerautrustning och stativ. Målet med äventyret är en välsmakande frukost och några underbara fotografier av Tavelsjön i höstskrud, från toppen av berget.

Sonja går före på stigen som ringlar upp mellan klipporna.

- Går jag för långsamt? Jag är så rädd att ni ska köra om mig - det är inte så lätt när man är gravid, säger hon och sneglar över axeln.

- Ingen fara, svarar jag och tänker stilla att risken inte ens existerar. Jag är så tungt packad att jag tvivlar på att ens min gamla militärmästare Puhakka hade kunnat få mig att gå fortare.

Väl uppe avnjuter vi en av målsättningarna i avsaknaden av den andra. Frukosten smakar nämligen lika bra som den alltid gör efter en ansträngande promenad i naturen, men utsikten lyser med sin frånvaro. Eller lyser är egentligen helt fel ord, för i den riktning  där jag nu hade tänkt att vi skulle se solen stiga över horisonten  ser vi nu bara en kompakt dimma. Fel dag för landskapsfotografering helt enkelt.

Vi har en trevlig stund uppe på Tavelsjöberget och klättrar sedan ner igen.

Vid tio-tiden får den tidiga morgonen effekten av två sött sovande damer och medan jag sitter på sängkanten och tittar på deras fridfulla ansikten hör jag plötsligt hur det börja slamra på baksidan av huset. Jag förstår genast vad det är och går ut för att möta upp med morfar och hans bror Edvard.

Snälla som de är, har de i veckan börjat hjälpa oss att bygga ett förråd vid sidan av huset. Vi arbetar tillsammans ute i solskenet (som nu retsamt värmer mig på kinden som att be om ursäkt för sin frånvaro tidigare på morgonen) och bröderna kivas som bara bröder kan, men bygget blir bra.

Efter ett tag vaknar Sonja och medan hon gör sig klar för jobbet, gör jag lunch till oss och byggarna. Senare under dagen bjuder jag dem även på bullfika, men när det är dags för middag och bordet redan är dukat, vägrar de att komma in.

- Vi ska bara göra det här först, låter det.

Det visar sig att "det här" tar tid. Det har redan börjat skymma innan gubbarna ger sig. Edvard vill dock fortfarande inte ha någon mat. Han tillhör tydligen ett släkte som bara äter en gång om dagen. morfar George lyckas jag dock få in till matbordet och servera uppvärmda rester av middagen.

George och Edvard har gjort ett fantastiskt arbetet och jag vet inte riktigt hur jag ska tacka dem, men något tack måste de få. Jag får ta och tänka till.

/Jonas

Dela:

Vilken höst

Idag på förmiddagen myste vi tillsammans hemma alla tre, Sonja, Junie och jag. Efter lunch var Sonja tvungen att åka och jobba och jag beslöt att jag och Junie skulle försöka återuppleva den underbara utflykten, som vi gjorde i tisdags.

Jag packade cykelkärran med fika och hjälpte en ivrig dotter upp i sätet och sedan gav vi oss av. Vi hade en underbar dag nere vid sjön ända tills jag upptäckte att jag likt en jätte hade satt mig rakt över en motorväg i miniatyr, för myror. Ouppmärksam som jag var lade jag inte märke till de små stackarna innan de hade skickat sina modigaste förhandlare ända upp för ryggen till min nacke - och väl där gett mig ett par intensivt brännande bett. Först då förstod jag piken om att min tunga rumpa faktiskt krossade ett stort antal av deras små, gula vänner, genom att sitta mitt i deras stig.

Med brännande nacke och en panisk känsla om att få fler minnesbetor på traven flyttade jag mig snabbt. Jackan åkte snabbt av och med en ökande känsla av lättnad konstaterade jag att de inte lyckats sända några spanare innanför jackan ännu, allt medan jag sopade bort de ettrigt gula sändebuden från utsidan.

Jag övertygade Junie om att vi borde åka och handla frukost på Matboa istället och väl där hämtade jag ett underbart svalt paket fil, som fick kyla min sårade nacke under resten av handlingen.

När smärtan avtagit något och vi kommit hem och packat upp, ringde vi mormor för att se vad hon och morfar gjorde idag. De var lediga och bjöd över oss på en kopp kaffe till sin trädgård.

Det blev dock inget kaffe. Orsaken varför är oklar, men för Junies del var det antagligen lika bra - ettåringar ska nog inte dricka kaffe egentligen. För min egen del klagar jag inte heller, för istället för kaffe lyckades jag få med mig ett antal plantor från mormors trädgård. De bor nu istället alldeles ypperligt i vår trädgård hemma.

Här kommer några bilder från dagen. Tyvärr inga myrbilder, då jag inte hade något macro-objektiv, men väl bilder på en närgången hund och en underbar dotter.

/Jonas

Dela:

Närkontakt av femte graden

Tisdag kväll.

"Buff"

Stöten mot mitt öra som vilar mot Sonjas mage är vag, men samtidigt bortom all tvekan. Jag har precis fått min första kontakt med det lilla livet - som går under arbetsnamnet "Grynet" - i min frus mage.

"Bump"

En spark till på nästan samma ställe. Känslor av förvåning och spänning sköljs över av ett sprudlande glädjerus. Jag hade absolut inte väntat mig att känna något än. Jag ville bara lyssna och se om jag hörde något, medan jag pratade med den lilla.

Den fantastiska resan som kallas livet fortsätter.

/Jonas

Dela: