"Attitude," Bobby said, "is everything!"

I väntans tider

Den här gången är vi tre som väntar. Junie är bara 1 år och fyra månader, men på något konstigt vis verkar hon ha en egen förståelse om vad som är på gång.

Hon är alltid intresserad om vi möter någon med ett spädbarn och frågar man henne var bebisen är, så lyfter hon på Sonjas tröja, pekar på magen och säger:

-Dä!

Det roliga är att hon brukar lyfta på min tröja också, men då säger hon:

-Botta!

Oavsett hur mycket eller lite hon egentligen förstår, av Sonjas graviditet, så tycker jag att det med lättnad jag kan konstatera att hon åtminstone kan se att inte JAG är gravid. Annars hade jag nog snört på mig löparskorna just nu istället för att skriva blogg.

/Jonas 

Dela:

Underbara familjen

Jag har haft en riktigt härlig helg. Något som jag gått och väntat på hela månaden har äntligen hänt - fyra av de viktigaste personerna i mitt liv har hälsat på.

Jag älskar alla de här människorna, som är min familj. Det var underbart att se hur lycklig lillan var hela helgen, tillsammans med sin farmor, farfar, faster och Daniel.

Den här bilden kommer att sparas med glädje i familjealbumet hemma hos mig, Sonja och Junie.

Tack alla ni underbara för en fin helg!

Kram,

Jonas

Dela:

Tre nycklar till en lyckad landskapsfotografering

I söndags klättrade jag för andra gången på kort tid upp på Tavelsjöberget innan soluppgång. Den här gången hade jag sällskap av min svåger Michael, medan mina två sötnosar stannade hemma den här gången.

Tempot blev ett helt annat den här gången. Jag tror att det tog mig, Sonja och Junie ungefär 45 minuter att ta oss upp med all packning, den där dimmiga morgonen för tre veckor sedan. När jag nyss flyttat till Tavelsjö och regelbundet klättrade upp helt själv tog stigningen oftast kring 20 minuter, om jag hade ett raskt tempo. I söndags blev det istället ett rusande tempo, där först Micke stövlade iväg och jag hängde på - och försökte svara med så korta meningar som möjligt när han frågade något, allt för att han inte skulle märka hur andfådd jag var - och sedan var det jag som med finskt sisu trampade uppåt när han blev osäker på vägen. Summa summarum så var vi uppe på mindre än en kvart. Sedan var det bara att byta om till torra kläder i den kyliga morgonluften.

Jag ledde Micke till mitt speciella fikaställe, längst ut bland klipporna, där man har utsikt över hela den fantastiska sjön och där solens första strålar smeker kinden medan man dricker sitt kaffe i skydd från vinden av klipporna runt omkring.

Vi fikade en stund och njöt av lugnet, men när solen började krypa över horisonten slängde jag upp mina kameragrejer på ryggen och klättrade iväg till en annan klipputsats, som är som gjord för fotografering. Klippan är relativt slät och jämn och inget skymmer sikten mot sjön från den.

När jag kom fram och monterade kameran på stativ kom jag osökt att tänka på några ord av Scott Kelby, som jag nyligen läst i en av hans böcker om fotografi. Han skriver (fritt översatt) att landskapsfotografering består av tre saker: (1) att ha rätt utrustning och veta hur den används. (2) Att du har gjort din hemläxa och besökt platsen innan, så att du när ljuset är det rätta kan vara på rätt plats vid rätt tid och slutligen (3) att du har massor med tur.

Den tredje punkten spelar större roll än man först kanske tror, men mitt förra besök är ett bra exempel på hur det kan gå. Då steg jag upp vid halv fem, hade all utrustning med mig, kom fram i tid, plockade fram kameran och belönades med vad? Jo, massiv dimma - och inte den skira dimma som är perfekt för tidlösa och romantiska bilder heller, utan en kompakt, mjölkvit, gröt med endast tio meters sikt. Vad väderleksrapporten kvällen innan säger och vad som sker i realiteten dagen efter är bevisligen inte alltid överensstämmande.

Den här gången kunde jag inte säga hur det skulle gå, även om kameran satt på stativet och jag var beredd med fingret på fjärrutlösaren, med alla inställningar klara.

Från norr rullade nämligen mörka moln fram med en oroande hastighet, mot det ställe på horisonten, där solen alldeles strax skulle bryta fram. Vem skulle vinna kapplöpningen? Molnen eller solen - solen eller molnen. Det var helt omöjligt att säga.

Det visade att de mörka, skrämmande molnen inte var så farliga som de såg ut, utan hade vänligheten att lämna en glipa för solen mellan sig själva och horisonten. Solens första strålar når oss med underbar värme, längst upp på berget. Jag fotograferar och Micke sitter bredvid och njuter av naturens skådespel.

Kl. 07:32

Då från ingenstans (eller ja, norr förstås - men helt oväntat menar jag) rullar nya mörka moln upp och den här gången ser de absolut inte oskyldiga ut.

Kl. 07:34

- Det ser ut som nåt Sauron skulle ha skickat från Mordor, påpekar Micke träffade, medan jag ställer om kameran.

Molnen når sjön innan de når oss uppe på berget och vi kastas in i en värld som känns overklig och som ryckt ur en saga eller film.

Kl. 07:37

- Shit, det ser ju photoshoppat ut, fast det händer på riktigt, utbrister jag förbluffat medan titeln på en gammal Dean R Koontz bok av någon anledning snurrar i huvudet på mig. Twilight eyes, twilight eyes...

Kl. 07:38

Allt sker rasande fort och jag fotograferar för brinnande livet medan världen omkring oss blir allt mörkare. Precis när molnen över skön sluter den gryende solen i sina svarta slöjor, når de eftersläpande molnen berget och oss. Vi har hört varningen i form av den tilltagande vinden i träden och känt den i den ökande kylan mot huden, ändå kommer det som en överraskning när himlen öppnar sig över oss och vräker ner snö och regn.

Kl. 07:39

Jag packar ihop kamerautrustningen och vi bestämmer oss för att bege oss av och fika klart hemma vid köksbordet istället.

Knappt har vi hunnit börja stiga ner från berget, över nu farligt hala klippor och trädrötter, innan allt är över och himlen klarnar igen.

Kl. 07:55

När man fotograferar natur och landskap är man verkligen utlämnad till vädergudarnas godtycke. Jag som trodde att landskapsfotografering var tråkigt innan jag flyttade till Tavelsjö - tänk så fel jag hade.

/Jonas

Dela: