"Attitude," Bobby said, "is everything!"

Vad är egentligen en tandläkare?

Junie fick för en tid sedan en kallelse till sitt första tandläkarbesök. Vi har pratat en del om att hon ska få gå och kolla sina tänder hos tandläkaren, på kvällarna när vi borstat tänderna. Och igår var det så dags. Den stora dagen var inne och Junie såg lite fundersam ut, där hon satt och åt frukost.

"Mamma, har tandläkarn mun?" säger hon efter ett tag.

"Ja, det har han eller hon, Junie."

"Men mamma, har tandläkarn armar?"

"Aaa, det också."

"Ben?"

"Ja!"

"Fotar och en mun som han kan prata med?"

"Ja, Junie, tandläkaren är en kille eller en tjej som ska kolla på dina tänder och hon eller han har armar och ben och mun och allt annat som vi har."

Nöjd med svaret fortsätter Junie att äta sin frukost. Tydligen är det inte så lätt att veta vad en tandläkare är om man aldrig sett någon. Bäst att kolla upp vad mamma och pappa vet om den här tandläkarn innan man ska dit, verkar hon ha tänkt.

Hur det gick? Det gick strålande.

Jag följde med henne till folktandvården vid Ridvägen. Junie var taggad, fokuserad och väldigt samarbetsvillig, när hon väl fick komma in och träffa en tandsköterska.

Efteråt valde hon stolt ut en rosa tandborste och en liten ring med en blomma på, ur lådan med leksaker. Sedan pratade hon oavbrutet - när vi gick från tandläkaren till mammas jobb - om hur duktig hon var och hur hon skulle visa ringen för mamma och Mie.

/Jonas

Dela:

Allt på en gång

Jag tror att vädergudarna tänkte lite så här:

"Nu har det gnällt och klagat halva oktober, hela november och snart halva december på att de inte får någon snö. Vad tror ni de säger om vi ger dem all snö på en gång!?! Alla som är för, sträck upp en hand... ok, då gör vi så!"

/Jonas

Dela:

Åh, så skönt

En lång promenad tillsammans med barnen ute. Solen som värmer landskapet. Den nyfallna snön, som ligger vit och ren på marken. Det är balsam för själen.

/Jonas

Dela:

Är pappa snygg?

Sonja och Junie sitter tillsammans vid köksbordet och tittar på när jag gör mat. Sonja vänder sig till Junie.

"Junie, titta pappa är snygg!"

"Nä... pappa är ett apelsinhuve!"

/Jonas

Dela:

Dag 4

Fredag 2011-11-25

Idag sov vi ut och tog sedan en lugn och fin promenad, efter frukosten. Vi köpte frimärken till våra vykort i en liten tobaksaffär. Junie har skrivit alla vykort själv, något som jag personligen tycker är väldigt bekvämt. På det viset slipper jag försöka skriva något vettigt på det lilla utrymmet bakpå kortet. Om korten kommer fram eller inte får vi se. Det visade sig nämligen att det inte fanns några brevlådor på flygplatsen, när vi väl kommit dit. Vi blev tvungna att muta en kille som jobbade på flygplatsen och han lovade då att posta dem på vägen hem. Om han gjorde det eller inte får tiden utvisa.

Flygplatsen kom vi för övrigt till i väldigt god tid. Alldeles för god tid skulle det visa sig, för följden blev att vi tog det så lugnt att vi höll på att missa planet.

Planet var fullt och så var även bagageutrymmet ovanför sätena när vi klev ombord. En flygvärdinna propsade på att hon absolut ville ta hand om vårt handbagage, eftersom det inte skulle rymmas där vi satt. Vi tänkte att hon tog det längre fram eller bak, som de brukar, men efter ett tag kom hon tillbaka med ett kvitto och hade tydligen sett till att det åkte med det incheckade bagaget istället. ”You can pick it up in Umea” sa hon och gav Sonja lappen. Vi hade tänkt ha handbagaget när vi mellanlandade i Riga, men nu var det som det var – inte så mycket att göra åt.

I Riga hittade Junie sin vana trogen en ny vän igen. Det roliga var att kvinnan - som bodde i Riga och som jag aldrig uppfattade namnet på – skulle och hälsa på sitt barnbarn utanför Vasa. ”Ett ställe som heter Kvevlax, om ni vet var det är?” sa hon.

Om jag vet. Jag är ju uppvuxen i Kvevlax. Jag frågade vart hon skulle och det visade sig att hon nästan skulle hem till mina föräldrar. Hennes dotter hade köpt ett hus på avfartsvägen före den där mina föräldrar bor. Dessutom var samma dotter tillsammans med lillebror till min gamla fotbollstränare Nicke. Världen är liten.

När vi äntligen kom hem till Umeå fick vi en något mindre roande överraskning. Handbagaget, med alla våra ytterkläder, hade inte kommit fram. (Nu i efterhand har det visat sig att det är kvar i Riga) Så där stod vi med två trötta barn, en iskall bil ute på parkeringen och klädda för ett soligt Barcelona. Brrr.

Sonja sprang och hämtade bilen på långtidsparkeringen och drog upp värmen på max, medan jag drog på barnen alla extra kläder jag kunde hitta i väskan jag hade med mig. På vägen hem satt de inlindade i fårskinnen till sätena. Det var en fröjd att komma hem och göra en riktigt varm brasa i kakelugnen.

/Jonas

Dela: