"Attitude," Bobby said, "is everything!"

Fantastiska Neo.

Nu är han som sagt här, lillebror och äntligen har vi bestämt oss för vad han ska heta. Han kommer att heta Neo!

Jag tänkte bjuda på en, enligt mig, helt underbar bild som jag tog idag. Jag satte upp en väldigt enkel studio i sovrummet, med hjälp av en Speedlite, några stativ och en del tyger. Jag fick idéen redan tidigare - tack vare Kurt och Agneta, som kommenterade på mitt inlägg http://www.fotosidan.se/blogs/koivusblogg/here-we-go-again.htm 

Sedan har idéen fått mogna i mitt medvetande fram till idag, när det var dags att ta bilden. Sonja förstod inte alls vad vi höll på med och trodde nog aldrig att det skulle bli bra, men jag är nästan säker på att hon kommer att älska bilden, när hon vaknar imorgon och får se den.

Vad tycker ni?

/Jonas

Dela:

Världens bästa midsommarpresent.

"Jag kan inte" skriker Sonja och hela hennes kropp spänns, likt en stålfjäder, av smärta.

"Jo, du kan. Du kan", säger jag så varmt, kärleksfullt och peppande jag kan. Jag känner hur varm hon är och den behagliga doften av hennes nytvättade hår blandar sig med lukten av svett och lustgas. Jag böjer mig fram och pratar mjukt direkt i hennes öra."Kom bara ihåg att andas Sonja. Lååånga andetag. Koncentrera dig på andningen och försök slappna av när du andas ut."

Sonja blundar och svarar inte, men så tar hon några långa, djupa andetag och jag riktigt känner hur hon sjunker ner i sängen. Vi befinner på förlossningsavdelningen i Umeå och jag förundras över det faktum att det känns som om det var nyss vi var här senast, även om det är nästan ett och ett halvt år sedan. Jag sneglar upp mot klockan på väggen och ser att den är snart tre på eftermiddagen. Allt började för nästan tolv timmar sedan.

"Jonas, ska du inte komma ner och sova?" Jag vaknar med ett ryck och inser att jag har somnat i Junies säng, när jag gått upp för att trösta henne efter att hon vaknat av någon dröm.

"Jo, jag kommer", svarar jag halvkvävt - rädd för att väcka sötnosen som sover bredvid mig. Jag makar mig försiktigt ur sängen och tittar hela tiden på Junie, som mumlar lite i sömnen. Jag går ner för trapporna till nedre våningen och sneglar in på klockan på spisen, när jag passerar köket. Kvart i fyra på morgonen.

"Jag blev rädd när du var borta", säger Sonja, när jag kryper ner i sängen bredvid henne.

"Jag somnade i Junies rum", försvarar jag mig, fast jag vet att Sonja egentligen inte menar vad hon säger.

"Jag fick värkar vid tre", berättar Sonja och jag får veta att det är ungefär tio minuter mellan värkarna. "Vi sover lite till", säger hon sedan och blundar. Men jag kan inte somna. Jag ligger där och funderar om jag inte borde kliva upp i alla fall och se så att allt är packat, förbereda frukost, kolla telefonnumret till förlossningen, ringa mormor och morfar och...

"Nu kommer en till värk", säger Sonja, innan jag hinner tänka mer och jag inser att nu är det inte långt mellan värkarna. Tre minuter sedan förra. Jag kliver genast ur sängen och sätter igång med allt som ska göras.

En halv timme senare sitter vi i bilen på väg mot Umeå. George kör och jag sitter bak tillsammans med Sonja och hjälper henne att andas och slappna av så mycket som möjligt vid varje värk. "Kommer du ihåg att vi var tvungna att stanna bilen vid varje värk första gången vi åkte?" frågar jag Sonja och hon skrattar och säger att det var bara för att jag körde så dåligt.

Jag tänker snabbt på Junie och Mie och hoppas att de går bra när de vaknar och märker att vi är borta, men inser sedan att det kommer att gå bra -mormor är ju där.

Fem på morgonen kommer vi fram till förlossningen och George släpper av oss utanför och önskar oss lycka till. Vi går in och trycker på den lilla ringklockan till höger om dörren och genast dyker en undersköterska upp och öppnar.

Vi förs till ett litet rum, där vi får vänta tills en barnmorska kommer. Det visar sig vara Anette, som var med på Mies förlossning. Sonja är öppen fyra cm och värkarna kommer med tre minuters mellanrum, så vi får genast bege oss till det rum där vi ska tillbringa de kommande timmarna.

Sonja är ganska påverkad av smärtan, men kan till skillnad från de tidigare gångerna ändå vara uppe och stå. Vid varje värk masserar jag Sonja och viskar i hennes öra att komma ihåg att andas och slappna av så mycket hon kan. Slappna av - jag känner mig som värsta skurken som med lugn röst ber henne slappna av, just som hon är som mest plågad av smärta, men Sonja säger att jag gör det bra och att hon inte skulle vilja att jag gjorde något annorlunda.

Sonja får lustgas och blir ganska dimmig emellanåt. Vi vet att det enda som har hjälpt vid de tidigare förlossningarna är ryggmärgsbedövning och pratar med Anette om det. Hon lovar att beställa bedövningen innan hon kliver av sitt skift vid sju.

Vid skiftbytet får vi en ny barnmorska som heter Sandra. Vi har träffat henne som snabbast tidigare, vid en av de andra förlossningarna, när hon gav Sonja en spruta. Hon är jätte trevlig och jag reflekterar återigen över vilken fantastisk arbetskår barnmorskorna utgör. Vad skulle vi göra utan dem?

Sonja får sin epidural strax efter sju på morgonen och vid åtta tiden har den gett effekt. Nu är Sonja uppe ur sängen igen och vi står och dansar - gungande - till India Arie, som spelar på vår medhavda iPad. Mellan värkarna pratar vi och ser till att hålla humöret uppe. Sonja beskriver tillståndet som "drägligt" och lyckas få i sig en del blåbärssoppa och saft. Tidigare under morgonen mådde hon för illa. Nu mår hon så pass bra att hon till och med nappar på erbjudandet om en milkshake, när undersköterskan Pernilla frågar.

Så går timmarna. Vi lever tre minuter åt gången och samarbetar under varje värk som kommer, men det går fortfarande mycket bättre än någon gång tidigare. Vid halv elva är Sonja öppen sju cm, men barnet ligger fortfarande ganska högt upp. 

En kvart senare sätter sig Sonja plötsligt på sängkanten och säger: "Åh, jag blev så trött, Jonas", sedan sover hon sittandes innan jag ens hinner svara. Hon vaknar till när nästa värk kommer, men när den är över hjälps vi åt att lägga henne, halvsittandes, i sängen. "Jag ska bara vila en stund", säger hon och blundar.

När hon somnat smyger jag iväg och frågar barnmorskan om det går bra att Sonja sover ett tag. Precis som jag trodde går det utmärkt och Sandra tycker bara att det är bra om Sonja vilar och laddar lite energi inför det som komma skall. 

Sonja vaknar till lite vid varje värk och jag hjälper till och masserar, men hon öppnar aldrig ögonen. Så fort värken är över sover hon som en stock igen.

Hon sover i nästan 45 minuter innan hon vaknar och kliver upp. När hon stiger upp och börjar röra sig lite blir värkarna genast mycket starkare igen. Sonja blir tydligt påverkad av kraften i värkarna, men barnet i magen verkar fortfarande må bra, precis som innan. Mängden smärtstillande ökas med hjälp av droppet och lustgasen ökas lite samtidigt och snart mår Sonja bättre igen. Men hon fryser och jag slår på en manick, som påminner mig om infravärmen på en uteservering, i taket. Jag skrattar åt Sonja, när hon efter att ha dragit i sig lite för mycket lustgas, vänder ansiktet upp mot värmen och säger: "Jag står bakom majbrasan och röker." Sedan blåser hon (som för övrigt aldrig varit rökare) vant iväg lite simulerad rök upp mot taket.

När jag retar henne för de tokiga saker hon säger utmanar hon mig att pröva lustgasen. "Gör det! Gör det! Gör det!", hetsar hon tills jag ger efter och tar andningsmasken från henne. Jag säger inga lustiga saker, men ruset får mig att känna det som om jag snurrat för många varv i en gunga. Rummet spinner runt och allt blir lite dimmigt, samtidigt som jag känner mig lätt illamående.

Klockan närmar sig två och snart kommer nästa barnmorska att kliva på sitt pass. Sonja börjar känna att det räcker nu och vill att lillebror ska komma ut någon gång. Tillsammans med Sandra funderar vi på om det inte är lika bra att ta hål på hinnorna, eftersom vattnet fortfarande inte har gått. Hon vill dock prata med den nya barnmorskan, innan vi tar något beslut.

Barnmorskan som kommer heter Åsa och det visar sig att vi träffat även henne tidigare. Sonja har aldrig sett någon av dem förr, men det beror på det enkla faktum att hon blundat sig genom de två tidigare förlossningarna.

Beslutet att ta hål på hinnorna tas och fostervatten i mängder strömmar ut. Sedan blir allt plötsligt väldigt intensivt. Sonja får massor med tips om hur hon ska stå och sitta för att barnet ska komma ner ordentligt. Både Åsa och Sandra är med och alla tre peppar vi, masserar och hjälper Sonja nu sista biten av förlossningsarbetet.

Sonja har jätte ont och vill ha några sprutor, som hon fick förra gången som bedövning, men det får hon inte. Jag känner på mig att barnmorskorna vet vad de gör med det beslutet, även om de aldrig riktigt hinner förklara varför. Sonja borrar in naglarna i min arm och skriker rakt ut. Åsa ber henne fokusera och använda kraften till att krysta ut barnet istället, men jag tror inte att Sonja riktigt hör henne. Jag lutar mig nära Sonja och pratar stödjande med henne och förmedlar det som barnmorskorna säger. Åsa lutar sig också fram och säger: "Sonja, titta på mig!"

"Nej, jag kan inte", kvider Sonja till svar och vrider bort huvudet, samtidigt som hon blundar hårt.

"Jo, det kan du. Titta på mig!", säger Åsa med en plötsligt väldigt bestämd ton och Sonjas ögon flyger upp som två rullgardiner. "När nästa värk kommer vill jag att du krummar ihop dig som en ostkrok och drar upp knäna mot dig och sätter hakan i bröstet. Sedan vill jag att du säger: 'Jag kan!' och så tar du i! Förstår du?"

Jag upprepar allt för Sonja igen och försäkrar henne om att hon kommer att klara det. Sonja vilar fram tills värken kommer och sedan fyller hon lungorna med luft. Sedan pressar  hon och jag kan nästan känna hur ont det gör. Det bränner till i ögonen och jag hör hur min röst blir lite ostadig när jag försöker berätta för Sonja hur fantastik hon är och att jag älskar henne, sedan strömmar tårarna ner för mina kinder. Jag är så otroligt stolt över henne, samtidigt som jag tycker så synd om henne - och allt blandas med en storm av adrenalin, rädsla, förväntning och spänning inombords. Ingenting förutom absolut här och nu existerar. 

"Det är inte mycket kvar nu. Kanske fem värkar skulle jag tro", hör jag någon av barnmorskorna säga, men jag vet inte vem. Jag kan se att Sonja inte tror dem. Hon tror nog att de bara försöker få henne att inte tappa hoppet, men jag förstår att de har rätt - jag kan redan se lite mörkt hår - så jag försöker övertyga Sonja om att snart, snart är det klart. Snart är det över. Snart är barnet här och smärtan är över.

Sonja gör ett fullständigt enastående arbete och visar på prov på krafter och sisu jag knappt kan greppa. Vilken hjältinna. Vilken kämpe. Åter igen sköljs jag över av känslor av kärlek och stolthet över denna fantastiska kvinna som i nästintill desperation blottar tänderna och ens skrikande, ens morrande, bara fortsätter och fortsätter att kämpa.

Några värkar senare är han ute. Jag känner hur tårarna strömmar ner för kinderna igen, när de lyfter upp det lilla barnet och lägger honom på Sonjas bröst. Underbart! Jag är så glad för Sonjas skull. Det här är första gången hon får ligga med sitt nyfödda barn på bröstet, som en varm och blöt bekräftelse på den otroliga prestation hon nyss utfört.

Jag älskar dem båda för alltid. 

Lillebror föddes klockan 15:13 på midsommardagen. Han vägde 4290 g och var 50 cm lång. Både mamma och bebisen mår bara bra idag och vi är så glada att han är här!

/Jonas

Dela:

Fest i dagarna tre.

Vår kära dotter har fyllt tre år i veckan som gick. Jag har ingen aning om hur det är möjligt - någon måste ha fifflat med tiden eller så kanske vi hamnat i nåt kosmiskt maskhål, vad vet jag - men hon säger själv att hon är tre år nu och då får jag väl tro henne.

Som så ofta när det kommer till firande av något i den här familjen verkar det omöjligt att inskränka festligheterna till bara en dag. Den här gången har vi firat i tre dagar - ja, fyra egentligen om man räknar med fikat med Maria och Ola, nu på eftermiddagen idag. 

Vi började redan dagen innan Junies födelsedag, eftersom Micke och Jenny inte hade möjlighet att komma någon annan gång. Vi hade en mysig stund i trädgården, när alla hunnit hem från sina jobb.

På torsdag (när Junie fyllde år på riktigt) började jag jobba tidigt, så det blev att ställa väckarklockan på okristlig tid för att hinna upp och gratulera det sömniga födelsedags barnet. Av farmor och farfar fick hon nytt Duplo-lego och av oss fick hon en alldeles egen studsmatta. Den riktiga och levande kaninen hon hade önskat lyste dock med sin frånvaro, men som tur var verkade den fullständigt bortglömd av jubilaren.

På eftermiddagen hade vi kalas tillsammans med mormor och morfar ute i trädgården. 

På kvällen hade vi en mycket nöjd dotter, som värmde våra hjärtan när det var dags att gå och lägga sig, genom att säga:

"Tack mamma! Tack så mycket för födelsedagen. Tack för den fina tårtan!"

På lördag fick Junie så ha sitt efterlängtade barnkalas. Hade hon fått bestämma hade gästerna antagligen varit fler än på vårat bröllop, men det fick hon inte. Dessvärre fick hon finna sig i att de besynnerliga föräldrarna hade kommit på den förkastliga idén att "om man fyller tre år, så får man bjuda tre kompisar."

Ja, ja, inget annat att göra då. 

Några dagar tidigare cyklade Junie målmedvetet runt till tre vänner, på sin trehjuling, med inbjudningskort i en Kånken ryggsäck. Nu dök de upp en efter den andra. Först kom Elis, sedan Alicia och till sist Anton. 

Junie fick jätte fina presenter och sedan var det dags att fika. Efter fikat lekte de fyra vännerna ända tills de (och jag) var helt slut och det var dags att äta middag.

En klassisk fiskedamm hann vi också med under kalaset, men Junie skrattade på kvällen och konstaterade att; "Det var ju inga fiskar mamma! Det var påsar!"

/Jonas 

Dela:

Here we go again.

Snart är det dags igen - för tredje gången.

Sonja är beräknad till den sista juni, men förvarnade mig igår kväll om att nu är det nog inte så långt kvar. Hon kände på sig att bebisen börjar längta ut. 

Vem vet? Inte du! Vem vet? Inte jag! Tiden får utvisa om hon hade rätt eller inte.

/Jonas

Dela: