"Attitude," Bobby said, "is everything!"

Avslutningen.

Vi åt frukost på båten innan vi kom fram till Helsingfors vid tio. Allt började bra och barnen gillade verkligen att åka båt, men rätt snart blev det smärtsamt tydligt att inte allt stod rätt till. Barnen tacklade av för snabbt. Mie klagade på att hon var trött och Junie på att hon mådde illa - dessutom kändes alla mer eller mindre febervarma. 

Vi körde av båten och Sonja och jag försökte fundera ut hur vi skulle göra nu, allt medan barnen grinade och skrek i bilen. Att åka hem till Jenny och Sam kändes inte längre som något bra alternativ. De hade ju Lumi och Nell, som garanterat skulle bli sjuka av den smittohärd vi utgjorde. Tänk om vi bar på rs-virus och smitta Nell, nej det fick inte ske.

Att åka till Åbo för att hälsa på Johanna och Daniel funkade inte heller. Barnen skulle inte orka med bilresan dit och dessutom skulle det bli svårt med sovplatser för alla oss. 

Att åka till mina föräldrar utanför Vasa var helt uteslutet, med tanke på att pappa redan var sjuk. 

Vi bestämde oss för att ta in på hotell, låta barnen vila och hoppas på att de blev bättre och inte sämre.

Vi körde runt i Helsingfors en stund och letade hotell. Jag stannade i bilen med barnen, medan Sonja sprang i på hotell Marski och kollade efter rum och priser. Efter ett tag - som kändes som en evighet med skrikande barn - kom hon ut igen och berättade att hon hittat ett rum på Scandic Grand Marina, nere vid hamnen. Vi åkte dit och fick lyckligt nog en parkeringsplats precis utanför huvudingången till hotellet.

När vi hade checkat in och installerat oss i rummet, som var stort och fint, började Sonja plötsligt skrika. Hon hoppade runt i rummet, med vidöppna ögon och viftande händer och skrek. Jag tänkte osökt på någon tecknad film med en stereotypisk dam, som lir rädd för en mus och hoppar upp på en stol och skriker. Nu var det dock ingen mus, men väl en silverfisk, som hade kommit kilande över golvet.

Jag lugnade Sonja och förklarade småleende att hon inte är så bra föredöme för barnen om hon reagerar så där på ett litet ofarligt kryp - men till saken hör att Sonja har fått för sig att silverfiskar har en hemlig agenda mot just henne, där de alltid försöker hoppa på henne när de ser henne.

Jag skickade iväg Sonja ner till receptionen och stannade själv med barnen i rummet. Jag förklarade för Junie och Mie vad det var, som mamma hade sett och att det var helt ofarligt. 

Efter att vi hade bytt rum gick vi ner till restaurangen och åt lunch. Eller rättare sagt - jag och Sonja åt lunch. Junie och Mie verkade inte ha någon matlust och Neo sov.

Sedan blev det sängläge för hela familjen. Barnen var helt slut och sov och vilade i princip ända fram tills det började vara dags för middag.

Som tur var hade Mie hunnit piggna till lite vid den här tiden och hade inget emot att gå, så vi packade ner en sovande Neo och en blek Junie i vagnen och begav oss ut på stan. 

Mie var på gott humör och hittade hela tiden saker att peka på och prata om. Hon såg antagligen sin chans nu, när storasyster för en gångs skull var tyst.

Efter middagen orkade även Junie kliva ur vagnen en stund och vi njöt av det fina vädret tillsammans, på vägen tillbaka till hotellet.

Hon kroknade dock rätt snabbt och ville krypa ner i vagnen igen. Hon var inte lika blek som innan, men tydligt medtagen ändå. På vägen hem hittade vi turligt nog ett till "piratskepp" och Junie kikade upp ur vagnen, för att vara med på ett kort med mamma och Mie.

Jag kände att jag väldigt gärna ville träffa min syster och hennes familj, trots allt och efter att vi hade fått barnen i säng så ringde jag henne. Planen var att vi skulle hälsa på dem nästa dag och bara leka ute, för att minska risken att sprida smittan vidare, men det förutsatte ju naturligtvis att barnen mådde bättre och dessutom skulle vi inte hinna träffa Sam då.

Efter att ha pratat en stund med min syster bestämde vi att jag skulle komma ut till Sibbo redan i kväll och hälsa på ändå. Sonja tyckte att det var ok, så jag hoppade i bilen och körde de 40 minuterna, som det tar från Helsingfors till Sibbo.

Jag kom fram och möttes av en överentusiastisk Frank - som är en hund - och en glad, men samtidigt beklagande syster. Sam satt med Nell i famnen i vardagsrummet och jag satte mig i soffan intill och tittade på det lilla livet.

Min mor hade redan hunnit hälsa (när hon hörde att jag var på väg till Sibbo) att jag inte fick hålla i barnet och smitta henne med något, så jag fick nöja mig med att krama Jenny och Sam. Sedan gav jag dem de obligatoriska muruna och lite andra små presenter, som jag och S0nja köpt i USA. 

Jag tror att jag hann sitta i soffan kring fem minuter innan Sonja ringde första gången och sa att Junie mådde sämre. 

Sam fixade te och dukade fram kex, medan Jenny gick för att amma Nell. Innan  min syster hann tillbaka ringde Sonja och sa att Junie hade spytt ner hela sängen och att jag måste fixa nya sängkläder när jag kom tillbaka till hotellet. Knappt hade jag hunnit börja förklara för Sam vad som pågick innan Sonja ringde igen och berättade att nu hade Junie spytt ner nästa säng också och att alla barnen var vakna och grät.

Det var bara för mig att hoppa in i bilen och köra tillbaka till Helsingfors.

Vi fixade natten tillsammans, men bestämde att nu fick det vara nog. Hit men inte längre. Vi hade inte råd att stanna på hotell i Helsingfors resten av veckan, i hopp om att barnen skulle bli bättre och vi kunde inte hälsa på någon så länge de var sjuka. Vi bokade båten över till Helsingfors redan nästa dag.

Dagen efter gick upp och ner. Ena stunden var barnen uppe och lekte, för att i nästa ligga helt utslagna i vagnen eller i en famn. 

Vi åt lunch i en liten galleria centralt i Helsingfors. Sonja och jag åt varsin sallad, medan Mie och Junie delade på en panini. Neo fick barnmat och lite sallad. 

Efter lunch var det dags för Mie och Neo att sova, vilket de fick göra i vagnen. Sonja passade på att få en sminkning på Face Stockholm, medan vi väntade på att det skulle bli dags att bege sig till hamnen och båten tillbaka. Junie gjorde henne sällskap, medan jag tog vagnen med de sovande barnen och satte mig på ett café i närheten.

Sminkningen tog en timme och Junie stannade hela tiden hos Sonja. När mamma var klar hade Junie till sin lycka sån tur att tjejen, som hade sminkat Sonja, hade tid att måla hennes naglar. Stolt som få visade hon upp sina nymålade naglar, med glitterlack, när jag kom tillbaka från caféet.

Dagen fortsatte sedan ungefär som tidigare; barnen orkade vara uppe en stund åt gången, för att sedan vilja bli burna eller krypa ner i vagnen igen.

Vi tog oss tillbaka till hotellet och packade in allt och alla i bilen och körde runt kvarteret till färjan. När vi kom fram fick vi genast köra ombord, fast det var länge kvar tills båten skulle kasta loss. Det uppskattades väldigt mycket och vi kunde i lugn och ro ta oss från bildäck upp till hytterna.

Den här gången fick vi en ännu finare hytt, på nionde våningen och allra längst fram i fören av båten. Vi hade en fantastisk utsikt över Helsingfors när vi la ut från hamnen.

Barnen lekte en liten stund i lekrummet, men sedan blev det en tidig kväll. Eftersom barnen somnade tidigt tänkte jag och Sonja ta tillvara på tiden under kvällen och dela på champagnen som ingick i hytten, men innan vi hann korka flaskan vaknade Neo och var hungrig. Jag sprang iväg för att värma välling åt honom i andra änden av båten och när jag kom tillbaka sov både han och Sonja.

Jag gav Neo vällingen och väckte sedan Sonja och frågade om vi skulle öppna champagnen nu. Hon svarade glatt "ja" och vände sig sedan om och somnade på nytt. Sedan sov hon som en stock.

Jag ställde undan champagnen, hällde upp en kall cola istället och tog några smörgåskex. Jag lutade mig tillbaka och tittade på en film, innan även jag somnade för natten.

På morgonen kom vi fram till Stockholm och satte siktet ställt på Umeå. Vi hann en bit förbi Solna innan Mie började kräkas i bilen. Vi svängde av vid Infra City och fick låna toa på Scandic, för att tvätta av den stackars gråtande tjejen. Personalen på hotellet var jätte söta och gav Sonja två handdukar vi kunde ha i bilen, ifall Mie skulle kräkas igen och Mie själv fick ett litet pussel.

Strax innan Sundsvall var det dags igen, men den här gången hade Mie inte så mycket kvar i magen, som skulle upp. Trots det blev det att stanna vid en mack och byta kläder igen.

Det kan låta som en mardrömsresa, men de tolv timmarna i bil från Stockholm till Umeå gick faktiskt ganska smärtfritt i alla fall. Barnen klagade aldrig, trots att de var sjuka och trötta och Sonja hann till och med tröstshoppa lite möbler på vägen hem, via Blocket. I Övik blev vi tvungna att stanna och hyra ett släp, för att få hem allt hon ville ha.

Nu är vi hemma i Tavelsjö igen och barnen har frisknat till, även om de fortfarande är slitna efter resan och alla sjukdomar.

Vi laddar om och ser nu fram emot att få träffa alla vi inte hann med om mindre än en månad istället. Då ska nämligen min yngsta syster Johanna gifta sig med sin älskade Daniel (till Junies stora förtret - det är ju trots allt hennes "Danil").

/Jonas

Dela:

Fortsättningen.

När jag och Ante kom hem på kvällen satt Sonja och Hanna i soffan och pratade, med Neo sovandes mellan sig. Tilde sov förstås i sitt rum och Junie och Mie hade de bäddat ner i en gästsäng i kontoret.

Vi stannade en stund och pratade, sedan hjälptes jag och Sonja åt att bära ner barnen till gästlägenheten.

Dagen efter mådde våra barn bättre igen och vi bestämde oss för att åka till Junibacken på förmiddagen. 

Det var vi inte ensamma om. Det var fullt med folk på Junibacken. Barn och turister överallt. Jag är ju van från mitt jobb med många barn och hög ljudvolym, men Ante verkade lite blek om nosen ett tag och vi satte oss tillsammans på en fönsterbräda ett tag med Neo, medan de andra rusade runt.

Junie var nog den som hade allra störst behållning av besöket på Junibacken, även om alla barnen verkade trivas. När vi frågade henne på kvällen - innan hon skulle krypa i säng - vad som hade varit bäst på Junibacken, svarade hon med eftertryck "allt!" Hon tyckte om tåget, muminhuset, pippis hus, teatern, Mamma Mu, piratskeppet - ja, allt!

Jag var också imponerad av de vackert och inspirerande uppbyggda miljöerna. Förstrött funderade jag över varför man inte kan bygga förskolor mer på det här sättet - jag menar de är ju ändå till för barnen först och främst. Varför ska kommunerna snåla så mycket och hellre låta personalen stå och måla och fixa själva på kvällstid, om något ska göras, istället för att anlita folk som faktiskt har utbildning för sånt? 

Efter en god lunch på Junibacken och efter att ha åkt det redan tidigare nämnda sagotåget (som för övrigt var långt över förväntningarna) drog vi vidare.

Junie hittade till sin lycka ett "piratskepp" utanför Junibacken och dessutom kunde vi se slottet där kungen och drottningen bor. Det blir nog inte mycket mer spännande för en snart fyraårig tjej.

Medan de yngsta barnen sov och Junie lekte i en park, passade vi vuxna på att äta en glass  i solen.

När vi kom hem åt vi en god middag och myste ett tag uppe hos Ante och Hanna. Alla var trötta efter dagen och ingen var speciellt svårsövd, för att uttrycka det milt.

På söndag var alla fortfarande ganska trötta, även om det inte direkt syns på den här bilden - där Tilde och Mie dansar tillsammans. Sonja stannade uppe i lägenheten och gjorde barnen klara för dagen, medan jag gick ner till gästlägenheten och städade. 

När jag var klar med städningen och kom upp igen var barnen lite griniga och Junie och Mie hamnade lätt i konflikter, så vi bestämde oss för att gå ut. Sonja hade definitivt vaknat på fel sida idag och var vresig och stressad. Hon ville gärna åka och klippa sig på förmiddagen, innan vi skulle åka, men städningen och packningen tog sin lilla tid. 

Det var soligt och fint ute, men blåste kallt. Som tur var låg sandlådan, ute på gården, precis i lä. Jag tog hand om barnen tillsammans med Ante och Hanna, medan Sonja stuvade in allt i bilen. 

Vi satt på bänkarna runt sandlådan och funderade på hur vi skulle göra. Vi insåg att det snart skulle vara lunchdags för barnen och att de sedan skulle vilja sova och att allt detta skulle krocka med Sonjas planer om att åka in till Solna och klippa sig. Vi kom fram till lösningen att Sonja skulle få lite egen kvalitetstid och åka själv, medan vi andra stannade med barnen på gården.

Sonja lovade att vara på bättre humör när hon kom tillbaka och åkte sedan iväg. Ante och jag ordnade lunch åt barnen, medan Hanna vaktade dem i sandlådan och sedan åt vi tillsammans ute.

Efter lunch kom Sonja tillbaka med nyklippt, vackert hår och ett ofantligt mycket bättre humör. Vi lekte ett tag till ute - och Neo fick för första gången i sitt liv krypa omkring på en gräsmatta - innan det var dags för oss att åka.

Vi åkte till hamnen och väntade på att köra ombord på färjan till Helsingfors. Barnen klagade över att de var trötta och inte mådde bra, men vi lyckades ändå hålla stämningen i bilen rätt bra.

Väl ombord på båten vaknade tjejerna till liv och levde verkligen rövare. De var som två vilda yrväder som var överallt och ingenstans på samma gång. Vi lyckades få i dem middag och gjorde ett besök i taxfree, innan de fick leka av sig i lekrummet. Lägligt nog kom en från personalen och delade ut små häften med klistermärken - precis när jag tyckte att det började bli läggdags - och jag fick tjejerna att gå med på att det var en avslutning-på-dagen-present. 

Vi hade en stor fin hytt, längst fram i fören på båten, med fin utsikt över Stockholms skärgård i kvällssolen. 

Nu såg vi fram emot att komma fram till Helsingfors nästa morgon och äntligen få träffa Jenny, Sam, Lumi och deras nyfödda lilla Nell. Men hur det gick får jag berätta om en annan dag, för nu ser jag att det åter igen blivit läggdags även för pappan i familjen.

/Jonas

Dela:

Det blir inte alltid som man tänkt sig.

Första maj åkte vi med hela familjen på en semester, som vi hade tänkt skulle vara ändå till på kommande söndag, men det blir inte alltid som man tänkt sig. Vi fick avbryta resan, när vi kommit ungefär halvvägs och åka hem igen - men nu hastar jag händelserna i förväg. Låt oss börja från början istället.

Efter att ha firat Valborg tillsammans med familjen Thorén packade vi bilen full med grejer och barn och begav oss söderut. Jag körde hela vägen ner till Sundsvall utan större incidenter. Barnen och Sonja sov eller tittade på film mest hela vägen och trafiken flöt på smärtfritt. 

Vi kom fram till vår vän Maria, som stod vid spisen och lagade middag åt oss. Efter att vi hade fått barnen i säng blev det ost, vin och film för oss vuxna. Sonja gjorde som hon brukar och somnade innan filmen var slut, men jag och Maria såg klart innan det var läggdags.

På morgonen myste vi i soffan och tittade på tv, medan Sonja sov en stund extra. Hon har varit bortrest mycket med jobbet den senaste tiden och arbetat väldigt hårt, så hon behövde nog tiden att ta igen sig lite.

Efter en god frukost begav vi oss ut på en promenad och gick till en lekpark i närheten, där barnen (förutom Neo som sov) fick leka fram till lunch. 

Vi åt kaffemarinerade korvar (kaffet kokade över och rann över i stekpannan) och makaroner tillsammans, innan det var dags att kramas och säga hej då för den här gången.

Vi styrde fortsättningsvis kosan söderut och kom på eftermiddagen fram till Stockholm och hem till Ante, Hanna och Tilde. Vi åt middag tillsammans med Hanna och Tilde. Ante var bortrest med jobbet, så honom fick vi vänta en dag till på att träffa.

Junie, Mie och Neo tyckte väldigt mycket om Tildes fina rum och lekte med så gott som alla leksaker som fanns att leka med, innan det var dags att bege sig till gästlägenheten nere på gården, för att sova. Röran efter lek och middag lämnade vi smått skamset åt en gravid Hanna, som insisterade på att det var precis så hon ville ha det. 

Samma Hanna ursäktade sig sedan gång på gång över att gästlägenheten inte levde upp till hennes förväntningar och befarade antagligen att den inte heller skulle tillfredsställa den kräsna familjen Burman, men där tog hon fel. Vi var mycket nöjda med den rymliga lägenheten och kände oss snabbt som hemma.

På natten får Junie plötsligt hög feber och börjar kräkas. Då känns det plötsligt ännu bättre att vi bor i en egen lägenhet och slipper väcka Hanna och Tilde.

Det finns ingen dusch i gästlägenheten, så på morgonen går vi upp till Ante och Hannas lägenhet och gör oss klara. Junie är fortfarande väldigt sliten efter natten och Sonja har arbete med sig, som hon vill göra, så vi bestämmer att de två får stanna i lägenheten - medan jag hittar på något tillsammans med Mie och Neo.

Jag ringer till polaren Per och vi bestämmer att vi ska träffas över en lunch nere på stan. Sedan ringer jag Ann-Britt och Dan för att se vad de gör och om de möjligtvis vill ha besök, men det visar sig att de är i Prag för tillfället. Vi pratar i alla fall en stund på telefon och Dan berättar om Niklas som nu köpt lägenhet tillsammans med tjejen.

Jag packar in Mie och Neo i bilen och kör in mot centralen, för att träffa Per. Jag är ouppmärksam på vägvalet när jag kommer in till stan och finner mig - efter att ha fått Neo att somna om med hjälp av en napp - plötsligt på centralbron på väg över vattnet istället för framme vid centralen. Jag åker över till söder och vänder och kommer fram precis i tid till att träffa Per. 

Per svarar dock inte på telefon, när jag ringer, men jag tänker att han säkert fastnat i nått möte på jobbet och tar en skön promenad med barnen i solskenet medan vi väntar. Efter en timme bestämmer jag dock att nu får det vara nog. Både jag och barnen är långt förbi vår vanliga lunchtid och bestämmer oss för att äta - med eller utan polaren Per. 

Knappt har vi hunnit sätta oss och få in vår beställning, så ringer Per. Han har mycket riktigt fastnat i både ett och två möten, men skyndar sig nu ner till oss, för att delta i lunchandet. 

Vi äter och surrar en stund och bestämmer att vi måste se till att ses i sommar - sedan måste Per skynda tillbaka till jobbet igen.

Vi åker tillbaka till Sonja och Junie och hinner hem före Hanna och Tilde. Tilde blir lite konfunderad över att vi redan är i lägenheten när hon kommer hem och hänger helst med sin mamma, istället för att leka med kusinerna, innan maten. 

Till middagen kommer Ante hem och vi har en väldigt trevlig stund tillsammans.

Efter maten ser Ante lurig ut och säger: "Jag har en överraskning åt dig Jonas!"

Jag blir totalt överrumplad och tänker att vi kanske ska gå ut och ta en öl eller nåt, men istället visar det sig att Ante har köpt biljetter till Bruce Springsteen, som spelar på Friends Arena på kvällen. Han säger att jag nog borde göra mig klar, för vi måste gå snart.

Sprallig och förväntansfull som en lite tonåring byter jag kläder och skor och gör mig klar för att gå. Vi promenerar till arenan och kommer fram i så pass god tid att vi hinner ta en öl innan konserten börjar.

Inför publik på 55000 drar han så igång - The Boss, med sitt välkända E Street band. Under tre timmar öser han på med energi - och något som känns som en genuin glädje över att stå på scen och spela sin musik - utan en enda paus. Inte illa för en man som är över sextio år. Hela upplevelsen är magisk och tiden bara flyger iväg. 

Jag går fortfarande idag och nynnar på vissa av hans låtar, mer än en vecka senare.

Här blir jag dessvärre tvungen att avsluta skrivandet för ikväll. Hur gärna jag än skulle skriva om vad som hände sen och dela med mig av fler bilder från resan, så kvarstår dock det faktum att som småbarns förälder kommer jag att bli väckt lika tidigt som vanligt i morgon. Utan pardon och utan hänsyn till att pappa ibland önskade att kvällarna var längre.

God natt på er. Jag återkommer.

/Jonas

Dela:

Sportlov

Den här veckan har vi haft sportlov. Jag är ju fortfarande föräldraledig och eftersom Junie går allmän förskola så har barnen fått vara lediga hela veckan.

Måndagen började vi med att åka till Paradisbadet i Övik. Sonja hade tagit ledigt hela dagen, för att vi skulle kunna åka hela familjen.

Tavelsjö församling hade hyrt en buss och ordnat med inträde till badet. Tidigt på morgonen stod ett stort gäng och huttrande väntade på bussen på parkeringen utanför församlingsgården. Det var kyligt, men stämningen var god. Både barn och vuxna var förväntansfulla och ivriga på att komma iväg.

När bussen väl åkte var den så gott som full. Junie fick sitta själv, eftersom vi var ojämna till antalet, men det hade hon inget emot. Hon hittade en lite äldre kille, som hette Axel, att sitta med. Jag tror hon hann bli lite småkär innan resan var över.

Väl framme på Paradisbadet badade vi ända fram till lunch. Neo tyckte att det var jätte roligt i barnbassängen. Han skrattade och skvätte och ville hela tiden resa sig upp, då det var mycket lättare att hålla balansen i vattnet.

Junie och Mie trivdes egentligen också bäst i barnbassängen, men några gånger lurade jag och Sonja med dem för att åka någon av vattenrutschkanorna. Det är fortfarande lite oklart vem som hade störst behållning av dem, men gissningsvis var det nog trots allt skribenten själv.

Mie och Junie tyckte att den här lilla kanan, i barnbadet, var bäst.

Efter lunch somnade Neo, medan Junie och Mie fortsatte att bada. Vid tretiden gick så bussen åter mot Tavelsjö och dåsiga - efter en hel dag på badet - kunde vi slappna och luta oss tillbaka i sätena och konstatera att det varit en underbar dag.

På tisdag jobbade Sonja och åkte sedan till Vilhelmina, tillsammans med George, för att hämta en soffa hon köpt på blocket. Jag och barnen hade en lugn och mysig dag hemma, där vi storstädade deras rum på förmiddagen och skottade snö på eftermiddagen. 

På onsdag var det dags för bio på församlingsgården. Barnen visste att de skulle få se Alfons och äta popcorn, så de var ivriga att komma iväg.

Väl framme var det inte så många andra biobesökare så här på den första visningen på morgonen och tjejerna fick första parkett. 

Efter bion fikade vi hela familjen och barnen fick leka en stund innan det var dags att bege sig hemåt.

På torsdag vädjade Junie om att få baka och eftersom vi ändå var lediga gick det bra. Hon och Sonja hjälptes åt att plocka fram allt som behövdes och sedan bakade Junie helt själv. 

På eftermiddagen, när Sonja hade åkt till jobbet och alla barnen hade vilat efter lunch, klädde vi på oss och gick ut. Junie hade med sig kakorna hon hade bakat i en burk, för att gå och bjuda alla sina vänner. Tyvärr var inte så många hemma, men några fick hon i alla glädja. 

Idag är det internationella kvinnodagen och jag hade som plan att uppmärksamma det lite extra i morse. Planerna gick dock i stöpet. Hela natten har jag sprungit mellan olika gråtande barn och tröstat och nattat. Jag tror att jag varit uppe kring åtta gånger i natt, men allt blir lite dimmigt efter ett tag och det blir svårt att hålla koll. 

När morgonen kom och jag tänkt gå upp och göra frukost på sängen åt Sonja, sov jag istället som en medvetslös. Jag vakande strax innan åtta och då var Sonja och alla barnen redan uppe. 

Jag berättade för Sonja om mina planer och beklagade att jag försovit mig, men hon var lika glad och lycklig för det - hon hade ju faktiskt sovit gott hela natten och hade inget emot att kliva upp med våra sötnosar.

Sedan bevisade de tre tjejerna i familjen (ännu en gång) att kvinnor kan genom att, dagen till ära, riva ut det gamla laminatgolvet i köket.

Jag är imponerad av det sätt som Sonja ofta lyckas involvera barnen på riktigt. Fast de är så unga så bidrar de faktiskt med glädje till renoveringen. De är jätte duktiga och jag är stolt att Sonja låter dem vara med.

Idag har också den här killen lärt sig krypa. Nu tar han sig själv runt hela undervåningen och verkar fruktansvärt nöjd med sina nya färdigheter. 

/Jonas

Dela:

Back in business

Det har varit långt mellan uppdateringar här på bloggen nu ett tag, vilket har flera orsaker. Dels har jag haft mycket att göra (som vanligt, med tre barn och tre jobb), dels har det hänt många sorgliga saker i min närhet och sist men inte minst har räkmackan varit på glid.

Allt detta i en kombination med en personlig princip om att inte sprida elände, genom att skriva om det, har resulterat i en tom blogg. Det kan möjligen låta skenheligt att bara skriva om positiva saker och när livet leker, men det är ett aktivt val jag försöker efterleva. Det har egentligen inget som helst att göra med att jag vill måla upp en falsk, romantiserad eller bara glättig bild av mitt liv, som andra avundas eller förundras över. Det är bara det att det finns så många andra här i världen som gnäller och gnölar, med bravur.

Jag väljer att bidra med positiva tankar istället. Jag är övertygad om att det är mycket mer konstruktivt att använda min energi för att jobba för saker jag tror på och som jag vill ska hända än att kämpa emot det jag inte vill. Det jag lägger min energi på har nämligen en tendens att växa i mitt liv.

Nog om det. (Men fundera gärna på det och tyck till om du läser det här).

 Så, varför skriver jag nu då? Något bra måste ju ha hänt, som jag vill berätta om. Alla goda ting är tre, säger ett välkänt, gammalt ordspråk och på gårdagen stämmer det ypperligt. I och för sig var det mer än enbart tre bra saker som hände igår - jag kan direkt komma på en drös andra, som får mig att le när jag tänker på dem - men det är fortfarande tre som sticker ut och vill få honnör.

Först den kanske mest triviala, men som stor inverkan på livet i övrigt. Jag har efter över fyra år äntligen hittat tillbaka till Renyi i Umeå, där jag tränade innan vi köpte hus och flyttade till Tavelsjö. Jag har försökt motivera mig själv att hålla mig i form med andra träningsformer, som styrketräning, löpning, yoga och så vidare, men inget biter sig fast. Allt känns bara drygt och jobbigt. Visst, det känns naturligtvis bra efteråt, men jag är så gott som aldrig sugen på att sätta igång.

Jag och Sonja har pratat om att vi båda borde komma igång att träna regelbundet igen, eftersom det ger så mycket för välbefinnandet och hälsan. Det var dock först i samspråk med en grannfamilj, som Sonja kom fram till en smart lösning. Hon och Andrea föreslog att jag och Fredrik kunde börja träna tillsammans på kampsportsklubben, där jag tränade innan, så kan de hitta på något tillsammans någon annan dag i veckan.

Efter lite mild övertalning och manipulation fick jag så Fredrik att följa med på ett nybörjarpass i MMA och jag tror faktiskt att han gillade de, även om han var mör efteråt. Jag fick i alla fall blodad tand (om än inte bokstavligt ha ha) och var där igen igår, för att brottas och kämpa mot andra svettiga män. (Fredrik har varit sjuk och kunde inte följa med igår).

Den andra roliga saken som hände igår var att vår fina dotter Mie fyllde två år. Ja, jag antar att för många framstår även detta som en trivial och vardaglig sak - barn )och vuxna för den delen) fyller ju år hela tiden, men jag tror inte riktigt att ni förstår ;) Det här är ju MIN lilla dotter förstår ni. Samma lilla tjej som bara var ett blått litet knyte när hon kom till världen för två år sedan och som fick mig att gråta av lycka när hon äntligen skrek för första gången.

Hur som helst ska jag inte botanisera vidare i den delen just nu. Alla vet hur speciella just deras barn är, eller hur?

Mie fyllde i alla fall år igår. På morgonen smög resten av familjen omkring i köket och fixade i ordning tårtan och alla paketen. Sonja och jag påminde, med jämna mellanrum, Junie om att hon bara fick viska - för att Mie inte skulle vakna. Det är inte lätt att vara tre år och exalterade i kombination med talförbud. Vi smög uppför trappan till övervåningen och tände ljusen, på tårtan, för att sedan stämma upp i "skönsång" och "ja må hon leva!"

 Med pompa och ståt klev vi in i barnrummet med tårta, paket och kamera i högsta hugg - bara för att mötas av en Mie som sover stenhårt. Vi sjunger sången till slut och hurrar traditionsenligt högt och kraftfullt efteråt. Ingen reaktion. Vi sjunger "ja må hon leva" en gång till och sedan även "vad är det för en dag?", men Mie bara sover. Inte förrän vi börjar peta på henne vaknar hon.

(Efteråt påpekar Junie att hon faktiskt hade rätt och vi fel - det fanns ingen orsak att vara tyst i köket innan.)

Mie öppnar alla sina paket, både de hon fått av oss och de som kommit på posten. Sedan leker hon och Junie tillsammans med de nya sakerna hela morgonen, ända tills det är dags att gå till förskolan. Direkt de kommer hem fortsätter de leka, bara med avbrott för tårta och för att öppna fler paket som kommit med dagens post.

Mie hade en jätte bra födelsedag, men i vanlig mening fortsätter vi som vanligt att fira några dagar till, innan alla som vill kalasa hunnit vara med.

Den tredje saken som gjorde gårdagen så speciell var att pappa äntligen fick goda nyheter, när han besökte läkare. Han har svarat bra på den senaste tidens behandling, tumören i lymfan har krympt. Jag kan inte med ord beskriva hur glad detta gör mig. Nu ska vi genast boka en resa och åka för att hälsa på honom och mamma.

/Jonas

Dela: