"Attitude," Bobby said, "is everything!"

Ett mirakel.

Timmen är sen. Sonja har somnat redan för länge sedan och ligger bredvid mig i soffan.

Jag försöker koncentrera mig på en film, jag börjat se på tv, men finner mig själv ideligen driva bort och in i fantasier om framtiden.

Min hand vilar varm på Sonjas runda mage och jag kan känna hur det rör sig där inne. Ett liv som växer, strävar, utvecklas och som på det mest naturliga - men samtidigt fullständigt obegripliga - vis snart kommer att ta sin plats i världen.

Det börjar närma sig. Det känns som om den här graviditeten har gått mycket snabbare än de två tidigare. Ja, det är lätt för mig att säga - jag vet - men jag tror faktiskt att min sovande skönhet skulle hålla med.

Hur som helst känns slutet av juni inte så avlägset längre. Jag kan för mitt inre redan se oss kliva in på förlossningen.

Vem är det som rör sig där inne? Var kommer det lilla, men ack så envetet starka livet ifrån? Inga biologilektioner i världen kan tillfredsställa den förundran jag känner just nu över miraklet som kallas livet.

/Jonas

Dela:

Det snöar för att jag ska lära mig saker.

Inatt har det kommit fantastiskt mycket snö. Det gick nästan inte att få upp ytterdörren imorse, för att ta sig ut. Jag har bokstavligen skottat hela dagen och är mör, som efter ett gympass, i hela kroppen.

Någon kanske undrar varför det snöar så mycket. Det är lätt att låta tankarna glida iväg i den riktningen ackomangerade av lite  gnäll och frustration - speciellt om man som jag bor i norrland. 

Jag har kommit på varför. Det är för att jag ska lära mig nya saker.

Varje gång jag snörar på mig kängorna inför ett två timmars skottningspass i snöyran tar jag också på mig hörlurarna och startar någon lärorik ljudbok, som sällskap. Jag lär mig massor där bland snöflingorna och snålblåsten. Dessutom blir snöskottningen så mycket njutbarare på det viset. 

Och är det inte det som livet handlar om? Att njuta i stunden?

/Jonas

Dela: