Det här är mitt första inlägg med en bild på en kamera i inlägget, förmodligen det sista också. För min del handlar det inte så mycket om vilken kamera jag använder, åtminstone inte när jag jobbar. Jag har hittat min utrustning och den fungerar fantastiskt bra för det jag gör dagligdags.
Men det här är något helt annat, jag har varit sugen på något annat under en längre tid eftersom jag har velat ha en enklare kamera med mig som sällskap. Jag har bara haft ett fåtal modesta krav, den ska vara någorlunda liten och smidig och enkel i handhavandet. Det finns en del som passar in på dessa krav, dock är det inte alltför många som har fast brännvidd motsvarande 35mm i småbildsformatet och som dessutom är snabb och skarp.
Under julledigheten så såg jag att Cyberphoto hade ett specialerbjudande på den här, så jag unnade mig en sen julklapp, och jag ångrar mig inte en sekund. Innan ni går på om att det kommer en X100s snart så vill jag bara säga att det spelar ingen roll för min del. Det verkar också bli en väldigt bra och kul kamera.
Min nya X100 kommer jag använda tills den inte orkar längre. Den kommer att agera som en slags ventil för min del, jag använder den på ett rätt kravlöst sätt där varken jag eller kameran ställer några speciella krav på varandra. Det kan låta konstigt, men det känns väldigt frigörande. Jag vet mycket väl att den ibland har problem med autofokus och jag har så klart också upptäckt detta. Men, eftersom den inte har någon livsavgörande roll på något vis för det bildmaterial som jag skapar med den så gör det bara det hela till en extra krydda i min tillvaro.
Någon sa någon gång att den bästa kameran är den man har med sig. Visst iPhone i all ära, men den är alldeles för simpel och tråkig. Mitt mål med denna är att så ofta som möjligt ha den med mig så att jag kan ta bilder när de mer spontana tillfällena dyker upp.
Det enda jag kan ångra är varför jag väntade så här länge med att införskaffa den.
Har du en X100 och hur upplever du den? Skippa allt det som du tycker är tråkigt, för jag känner redan till det mesta, och fokusera i stället på det som du tycker är bra/roligt. Om det nu är någon fler som tänker som jag, och det hoppas jag att det finns. :)
/Patrik
Nu när olympiaden är över och alla deltagare har packat ihop och åkt hem så var det dags för ännu en tripp till landet med det vita rostbrödet, korvarna och de vita bönorna i tomatsås. Det har blivit en och annan resa för mig och Linus Pröjtz under åren. På de här resorna så får vi se väldigt unika och sällsynta bilar som är i princip omöjliga att få tag på här hemma. Vi får även tillfälle att träffa en hel del trevligt och intressant folk.
Men eftersom de här knäcken blir utspridda över en längre period så kan jag dessvärre inte visa något förrän det har blivit publicerat. Men ta en titt på det här gamla inlägget om du vill se ett par AC Cobras, en Jaguar Eventer och en Land Rover Defender. För i det här inlägget blir det inget bilrelaterat över huvud taget. :)
Men jag kan säga så mycket som att det kommer att bli lite grönt, guld, grått, vitt och även lite babyblått. Vi gjorde sju bilar på fyra dagar vilket kan låta som att vi hade ordentligt med tid, men verkligheten ser ofta annorlunda ut.
Jag blev lite förtjust i en dryck som kallas Bitter Shandy, det är en del Bitter och en del Shandy.. Eller inte, det är hälften hälften av öl och någon sorts citrus lemonad. Prova det om du har möjlighet någon gång, det var väldigt läskande.
/Patrik
Med facit i hand när alla Carrera Cup-bilar hade passerat mållinjen och jag hade sorterat en del av alla bilder så var jag hungrig efter mer. Se tidigare inlägg här: del 1 och del 2. 24h racet startade strax efter att CC-bilarna gått i mål. Senare under kvällen tog jag fram min fasta 35:a och började tänka svartvitt, min plan var bilder av mer dokumentär art. Jag begav mig ner i depån för att få en glimt av detta väl inoljade maskineri och jag blev mäkta imponerad. Jag har aldrig någonsin sett så många människor, varav rätt många var totalt malplacerade, i en depå. Många var inbjudna gäster/partners och en del har nog aldrig varit på en racerbilstävling tidigare och än mindre i en depå. För den som aldrig varit i en depå så kan jag säga att man måste ha koll på var bilarna är och var man själv befinner sig mitt i allt detta.
Racerbilarna har en knapp på ratten och om man håller in den så håller bilen automatiskt 60km/h, vilket är max tillåten hastighet i depån. Förarna vill så snabbt som möjligt ta sig till sin ruta där tankning, däckbyte samt förarbyte sker. De är totalt fokuserade på sin uppgift och det kan inte vara helt lätt att hitta sin ruta när det är ett muller av folk i hela depågatan. Speciellt om exempelvis en Lexus LFA precis har glidit in i grannrutan och det är runt femtio individer framför, bakom, bredvid, över samt under bilen. Trångt var ordet.
Men enligt tysk ordning fanns det funktionärer som sprang omkring med visselpipor vilka användes frekvent för att försöka skapa ordning i detta kaos.
Jag har plåtat racing i sex år och måste erkänna att jag fick lite puls, det var grymt kul. Jag har full förståelse för alla gästernas entusiasm och att de i princip klev på varandra för att få en skymt av bilarna när de kom in. Jag letade dessutom efter Edvard Sandström, som kör för Need for Speed Team Schubert. Vi tar in Edvard till Teknikens Värld ibland som extra hjälp, i somras var han med och brände gummi på Knutstorp Ring när vi genomförde bankalaset. Jag hittade depåboxen men ingen Edvard, det kan bero på att varje depåbox delades av två-tre team och att mina trötta ögon gjorde att allting såg likadant ut. :)
Som tur var kom mina kära kollegor Johan Meisner och Max Ganholt till min undsättning, de skulle upp väldigt tidigt dagen efter så vi packade ihop.
Jag hoppas att jag får anledning att åka tillbaka, för det var en smått surrealistisk och häftig upplevelse som jag varmt rekommenderar. Även de som inte är speciellt intresserade av motorsport borde kunna få ut något av det här evenemanget.
En sista sak som jag dock inte rekommenderar är att boka flygbiljett hem sent på natten efter att ha varit i gång i sisådär 16-17 timmar i sträck, det blir lätt fel då. Men det är en helt annan historia. :)
Ett litet urval av bilder som jag gillar.
På återseende!
/Patrik
Är tyvärr nedlagt sen en tid tillbaka, jag hann göra några olika knäck till den tidningen och det var alltid spännande eftersom det var något helt annat. Om du inte känner till tidningen så kan jag berätta lite kort att innehållet bestod av och handlade om brotts- och rättsfall, rättsväsendets metoder, kriminologiforskning, brottsoffer och kriminella. Det var en spännande produkt som bjöd in till ibland rätt obehaglig läsning. Redaktionen bakom gjorde ett bra jobb och grävde fram både dåtida och nutida fall som man försökte gå på djupet med.
Dessvärre så las den på hyllan efter ca tre år, jag är osäker på orsaken till varför den las ner för det finns nog fortfarande ett rätt stort intresse för den här sortens journalistik. I alla fall så tyckte jag alltid att det var spännande när jag blev ombedd att fotografera till den här tidningen för det var ett litet avbrott där man fick tänka på ett annat sätt och jag fick chansen att träffa och se helt andra livsöden än vad jag är van vid att se.
Det fanns några olika fasta sektioner i tidningen som förekom i varje nummer och de var mallade på lite olika sätt, det fanns yrkesporträtt likväl som porträtt på en person med kriminellt förflutet med mera. Dessa gjordes antingen tillsammans med journalisten som skrev reportaget eller så fick jag åka och träffa personen i fråga själv, det var lite olika. När det handlade om någon med kriminellt förflutet så var tanken ofta att man inte fick visa hur personen såg ut, speciellt om den hade skyddad identitet. Det kunde handla om en person som hade försökt att ta sig ur ett gäng.
Det positiva i det hela när det gått så här långt är att intervjuobjektet har bestämt sig för att försöka ta den ljusa vägen ut ur den ofta negativa spiral de har hamnat eller försatt sig själv i. Förändring är ofta bra och om det resulterar i att man kan ta sig ur vad det nu än må vara man har hamnat i så kan det förhoppningsvis komma något positivt ur detta. Risken för återfall är dessvärre alltid överhängande. Det krävs enorm viljestyrka för att bryta ett sånt här mönster, jag tror inte att det går att föreställa sig riktigt. Tänk dig själv, gå från tryggheten med dina "vänner" som gör vad som helst för dig och aldrig någonsin skulle backa till att vara helt ensam och helt plötsligt aldrig riktigt veta om den som står bakom din rygg är vän eller fiende. Det är en vardag som är väldigt främmande för dig och mig, men inte för de här människorna, och detta för att de har kommit till någon slags insikt och vill förändra sina liv.
Upplägget kan vara så att jag och journalisten åker till en stad någonstans i Sverige för att träffa den här personen. Det är inte heller säkert att personen dyker upp, känner de sig hotade på något sätt så kan det bli så att vi får åka hem tomhänta. Nu har det som tur var inte inträffat någon av de gånger jag har varit med, men det har hänt.
I januari 2010 skulle jag och en journalist träffa en kille som hade hoppat av och nu bodde på helt annan ort. Vi hade bestämt träff på ett ställe i en mellanstor Svensk stad och när vi kom dit var han inte där så vi slog oss ner och väntade. Efter en stund dök han upp och då visade det sig att han hade varit här innan och rekat efter utvägar om något skulle hända. Vi gick och åt lunch alla tre och det var även där som själva intervjun skedde, för min del så fick jag ingen känsla för stället och vi bestämde att vi skulle ta bilderna efteråt. Så när vi hade ätit klart och journalisten hade fått sitt så var det min tur. Jag var så klart lite pirrig för att jag aldrig tidigare hade gjort något liknande jobb och jag var även lite nervös eftersom jag var ensam med den här killen som alldeles nyss hade berättat självupplevda historier som man bara läser om i böcker eller ser om i filmer.
Men jag var lite väl fördomsfull, det här var en kille som innerst inne var som vilken annan kille som helst. Han ville få rätsida på sitt liv och göra rätt för sig och jag hoppas verkligen att han har lyckats.
Min ide var att hitta en miljö som kunde matcha hans förflutna där man kunde få en känsla av utsatthet, vilket inte var helt lätt, men han var väldigt behjälplig och tillmötesgående och det hela var över på ungefär en halvtimme.
Några av bilderna hittar du här nedan.
En annan spännande grej var att jag bestämde mig för att skicka in några bilder till Canon Professional Network där det finns en sektion som heter Editor´s Choice där en gästande bildredaktör från någon tidskrift eller bildbyrå gör ett personligt urval från alla inskickade bilder. Just den omgången var temat Bildjournalistik och hon som valde ut bilderna heter Daphné Anglès och arbetar på The New York Times. Jag blev mäkta överraskad när jag någon månad senare gick in på sidan och såg att en av mina favoritbilder hade blivit utvald, jag tycker att många av de övriga bilderna höll väldigt hög kvalitet. Klicka på bilderna under Showcase till höger på sidan.
Vi ses!
/Patrik
