keepers of light

Cyanotypier porträtt i blått

Så här innan arbetsåret på skolan drar igång så har varit hemma och förberett mig. Jag  gjorde några cyanotypier från negativ som jag inte kopierat förut. Exponerat i skuggan mellan  1 och två timmar. Porträtten är inspirerade av Julia Margret Camerons porträtt på 1860 talet. Dom var visserligen inte blå. Men det är kul och väldigt oförutsägbart med cyanotypien. Det går att tona dem och så men jag tänkte låta dessa vara som de är.

 Att fotografera så som jag gjort är ett experiment. Jag använder mig av en enkel lins och den ger ljustyrka 22 och brännvidden ligger strax över 300 mm kan jag tänka. Exponeringarna ligger på mella 4 - 6 sekunder påå 100 asa film. Linsens diffusa teckning och exponeringstiden skapar ett märkligt skimmer.  Till bilderna växer texter fram och på sikt får man se vad det blir av det. Har många projekt som rullar på och  då är det skönt med långsamheten.

Pappret som jag använt mig av är ett lessebopapper från 40 - 50 tal. Det är tunt och hårt och har vackra kanter. Jag framkallar mina cyanotypier i en 1% ättikslösning, jag tycker att det blir en vackrare ton skala på det sättet, sam tidigt  på verkar det papperet kring bilden i varierande grad. Det här är en enkel teknik och lätt att lära sig. 

I dag har fotoskolan börjat på skolan och de närmaste veckorna så fylls det på med massor av nya elever. Bonden skördar och snart vänds fältens gulmatta runt och blir en del av den svarta uppländska leran. Och den klassiska analoga fotografin för en långsam tillvaro på ön...

Dela:

I yngve frejs fotspår....

Besökte kulturhuset förra veckan och tittade på Slas utställningen. Det var en fin upplevelse och hans skildringar av den Svenska Landsbygden ligger mig varmt om hjärtat.

Nu så börjar löven gulna på Björken i Backen utanför köksfönstret. Snart så börjar en ny termin på skolan och verksamheten rullar i gång. Har suttit och gått igenom en del  bilder som jag har samlat på mig. Här lite bilder från det tidiga åttiotalet då jag bodde i en liten avkrok där vägen slutade och var tvåspårig med en grusvall i mitten. Här hade  tiden stannat en smula liksom dröjt sig kvar en smula, en liten oas. Här ute rådde byggnadsförbud  på grund av närheten till F 16 med sin flygningar. Planen kom och gick på sina spaningsturer ut över Östersjön 3 - 4 ggr om dagen eldsflammorna slog ut från motorerna, samtalen avstannade i en naturlig paus.Dryga milen in till Uppsala, Fridhem och Rosendal hette fastigheterna vid denna världens ände. 

Augustifika med Erik och kusiner..Snart fylls det gamla köket av en eftertänksam doft av Greve Hamilton, Strax ska vi gå över till Rosendal och hjälpa Kalle att spika panel .

Kalle hade ett litet hönseri  och hade bott där sedan tidigt femtiotal, han kom från Järlåsa. En man av sin tid, det gick lite långsamt och varje dag var ett nytt äventyr, vid 70 år så finner tiden ett annat tempo.

Augustiregnet väntas ut med ryggarna mot väggen, lite funderingar och insikten om att det inte blir långsamt. I bakgrunden skymtar Aina som jag lovat att inte fotografera. Jag sa alltid till innan jag tog mina bilder,

Här döljer Aina ansiktet med vetskapen om att jag fotograferar, en underbar människa född i en tid som hon var kvar i, 

Några år senare så har Karlssons kor rymt och vi håller dem i från trädgårdarna tills bonden kommer. Bilder , fragment av minnen, tiden som hejdat sig ett tag. 

Sernaste kursen i Gummitryck döpte jag kärleksfullt till I phone kursen, tiden i Fridhem var lugn ....

Gå och se Slas utställningen och läs gärna hans böcker om du inte gjort det. 

mvh

Lasse

Dela:

BG är borta!!Den dokumentära fotografin är inte kommersiell!!!!!

BG, Bengt Göran Carlsson, 1938 -2011 , nu är han borta . Jag kom till Örebro 1986 0ch eftersom jag alltid haft kameran med mig så träffades vi snabbt. Han var en outtömmelig källa av fotohistoria och delade med sig av sitt kontaktnät. Jag kom att arbeta på  Fotograficenrums Galleri och där var han allerstedes närvarande. Han hade varit elev hos  Chtister Strömholm samtidigt som Anders Petersen. BG skickade sina bilder till tiofotos bilbyrå och klarade sitt uppehälle på det. Hans bilder som jag tror att vi alla sett från äldreomsorgen  togs på hans sjukdomsvistelres. BG var alltid noga med att  de människor eller anhöriga som han fotograferat beviljade publicering av bilderna. I dag så svindlar fotografin och verkligheten förbi. Jag bad honom flera gånger att hälsa på mig på Biskops arnö och möta mina elever, Nej jag kan inte undervisa sa han. Så fick jag honom hit till slut på genomresa det tog fem minuter så tog han över klassrummet. Och mina elever sa efteråt, fler sådana föreläsare??? Vad gör man ?BG vägrade att ta betalt för detta, vadå jag hälsar på dig! Hans kritik på elevernas bilder var oftast hård men otroligt kärleksfulla- Sista året som jag suttit här vid datorn så  är det  omtumlande på många sätt.Den digitala fotografin har skapat många nya fotografer och också att inte förglömma skapat nya möjligheter till dessa stora färgblaffor som möter en på gallerierna. Men var är historien berättandet???- den röda tråden-

Vart tog det vägen, ska vi krypa runt i gräset/snåren och betrakta allt i makro, Jo det är fint på många sätt men vart tog människan vägen, detta som skriker " jag är inte ensam"!!!!Är vi inte det mer än någonsin??. Jag och Bg åkte tåg till stockholm flera gånger tillsammans ,efter några minuter hade han fått i  gång hela kupe`n att samtala med varandra, och sen åkte Kameran upp och det var ett fint medgivande.Det handlade alltid om en dialog ett samtal om oss som var här och nu. Fotografin för mig har alltid handlat om delaktighet. och en röst för det som är demokrati !!  Vad gör vi med den möjligheten, när vi undviker att skildra den verklighet som vi lever i!! Vart tog engagemanget vägen !! Tack BG för att jag fick vara med om dig och framförallt möta dig!!

Bengt Göran Carlsson är för mig en av de "stora"svenska fotograferna , jag delade labb med honom en tid och det var en upplevelse. Hans bilder som låg på torkhyllorna fick mig mer än en gång  att  fundera på vad jag  hade i labbet att göra!! Han stödde mig i allt det dokumentära fotograferandet och kopierandet av gamla negativ efter döda" fotografer" Verkligheten måste alltid berättas. För hos som inte hade något ursprung, en rättighet att  göra vår röst hörd ,har kameran varit ett verktyg... Nu  är tiden annorlunda ,nu har det kommersiella omfamnat oss med sina  med sina " appar" .Och jag saknar en röst som bakom mig ropar  "skildra människan. " Fina BG tack för det fina och insikten om fotografin som gett oss i en möjlighet att över leva i en värld som är mer och mer omännsklig och som behöver närvarande ögon  som berättar.

Dela:

november

Lång höst med stora förändringar i min livsmiljö.Två av minna grannar flyttar med pension. Glädjer mig dock åt ett växande intresse för mörkrummet igen. Men svårt att få sammanhängande tid i fotolabbet med eleverna. Nog har den digitala tekniken förändrat fotografin. Nu blir man mer som en kuf när man håller sig till det digitala. Har fotat en del färgnegg under hösten.Jag har inte tagit så mycket färgnegativ förr utan det har varit svart/vitt och Dia. Har fått enmassa rullar i tolvbilders och 24 bilders. Och en hel del kemi. Jag skruvade av överdelen på joboprocessorn  och satte temperaturen på 38 1/2 grader. Vattenbad   underlättar. Det gick bra och sedan har jag framkallat lite, Jag fotade med min ryska panoramakamera horiont 2002.

Det jag har fotat är mest under de ljusa stunderna på ön. Jag jobbar en hel del under dagarna och det blir inomhus. På fredagar har jag bild och form med  eleverna

Det är inte så mycket tid på schemat. Vi pysslar mest och samtalar.Några jobbar med ansiktsmasker i gips och några tecknar, en elevgör gummitryck. Men det är snabba timmar.

Landskapet på och runt ön som ligger i mälaren är fantastiskt om man gillar lövskog.Tystnaden är för det mesta  rådande  att på vintern höra isen sjunga. får tillvaron att stå stilla. Visst kan jag sakna stadens brus men har vant mg vid långsamheten här. Tycker dock inte att sitta framför datorn är lika givande som att vara i mörkrummet. Och frågan är hur  länge man kan hålla igång  med det analoga då materialtillgången minskar och användandet av de olika kemikaliena blir svårare att försvara. Och det är förståeligt. Jag har samlat på mig en massa fotopapper och kemi under åren,från vänner som lagt ner sina fotolabb och gått över till det analoga. Det har kommit material från många håll och mcket har skickats vidare till eleverna. Nu åldras fotopapperenoch kräver hårdare och hårdare negativ för att komma till sin rätt. Bildtonerna har förändrats o.s.vdet blir till en djungel av olika möjligheter. det jag kan sakna med det digitala är det som  är svårt att sätta tummen på. Kanske är datt vi för det mesta ser fotografier i reproduktion eller i lågupplöst form.  Tänker på upplevelsen sommare 2007  när jag var i Paris  på cartier-bresson muset. Hans små fotografier, där   motivet var större än 18X24 och oerhört snyggt kopierat... Bilder som inbjöd till betraktelse.

Härär det skogspromenad på schemat Naturkunskap och då ingår kännedom om träd och landskapstyper.

Nu ligger snön ska gå ut och skotta innan jag går ner till skolan. Fotar  lite färgnegg.

mvh

Lasse

Dela:

Novemberfunderingar

Äntligen ett par lediga dagar. Eleverna har lov och vi personalen på skolan har haft en dag om stresshantering. Och det är nyttigt. Stresad kan jag också känna mig emellanåt. Min son  Simon har varit här och gjort sin gymnasiepraktik med mig . Han har gjort Gummitryck och jag har skrivit ut färgsepareringar åt honom på skolans olika laserskrivare. Han vill naturligtvis gå efter sina digitalt fotograferade original. Han gör sina bilder och har problemen som alla gummitryckare haft genom tiderna, Misspassning t.ex Ja gummiyryck är en svår teknik hantverksmässigt, och det gäller att ha en känsla för sin bild..  Jag har verkligen försökt men märker att jag fotograferar helt annorlunda digitalt än analogt-

Den känsla som jag har efter en mörkrumssession kan inte mäta sig emot arbetet med digitala  bilder. Jag upplever att jag förlorar den fascination som en gång ledde mig in i  fotografins värld.  Det är den som varit min drivkraft, den legitimerade ensamheten, det mörka rummet,för långsamheten, eftertanken och lusten. Och alla radioteatrar och fantastiska radioprogram som jag lyssnat på genom åren. Mitt universitet brukar jag  säga-

Den analoga fotografien hade en annan berättarpotensial än den  digitala fotografin, anser jag. Den analoga tekniken med sina begränsningar och med den tidens krav på tryckbar kvalitet medförde den

ett långsammare tänkande, där eftertanken hade en större roll-

Det digitala bildsprutandet inlemmar bara betraktaren som en del i produktionstänkandet-Finns en fin bok som heter Tomhetens triumf av en forskare i Lund som heter Mats Alvesson. Som beskriver fenomenet. Jag har sett fantastiska resultat med den digitala tekniken och respekterar den. Har fotografert en hel del i Raw inför en bok om Biskop arnö 700 år och tycker att resultatet blev riktigt bra. Men samma känsla som jag funnit i den analoga fotografin kunde jag inte få.

Det utvalda ögonblicket, stunden eller rummet för betraktelsen har det blivit pasé eller ytterligare en av dessa nyskapade genvägar- , Vart tog tiden för berättelsen vägen? Jag tror inte på den kommersiella fotografin som en analys av teknikens hantverkare. Många är de fotografer som förmedlat berättelse  från sin egen horisont. Tänker på Sune Jonsson, Brassai, Eugene Smith, Eugene Smith med flera...

Nej jag tänker inte ge mig in  i någon debatt för eller emot det digitala. Jag älskar det analoga och dagarna i mörkrummet. Jag tycker att inom i hantverken har den digitala tekniken försämrat bildresultaten. De bästa exemplen i på ett ett korsbefruktande av det digitala och analoga har jag sett hos mina vänner i Göteborg. www.pictoform.nu

Men vad vore deras arbete utan känslan?? I dagens samhälle där den högstbjudande fär, så har mycket av delaktigheten försvunnit som värde. Jag har haft förmånen och få lära känna några hantverkare inom fotogratins område. För mig handlar hantverket  om upplevelsen,,,  Att visa, bilder, fotografier i dag som  i sin bakgund saknar det kommersiella perspektivet är näst intill omöjligt, Varför ar det så det kan man fundera över:::::

Lasse

Ps. Tack Alf för att du genom dina resonemang gör fotosidan levande??

Dela: