Årets Tustnavecka

Efter två års uppehåll styrde vi återigen kosan mot ön Tustna, strax norr om Kristiansund, i Norge. Vi åkte via Funäsdalen och vid gränsövergången ville polisen se legitimation och vaccinationsbevis. Men det var ingen kö och vi var snabbt inne i Norge. Bilresan tog drygt 12 timmar och när vi kom fram såg allt ut som vi mindes det. 

Det är förstås dykning det handlar om och efter en stor frukost på söndagen lastade vi våra dykpaket på båten för första utfärd. Vi hade sex dagars dykning och undervattensfoto framför oss. 

Vädret var fint på söndagen men sedan försvann solen och det blev mer ostadigt. Här är vi mest nöjda med att det inte regnar och att vinden håller sej måttlig. Förväntan var hög inför första turen. 

Efter en kort genomgång på båten hoppade vi i vattnet och sjönk ner i djupet. Det hade regnat en hel del tidigare och då bildas ett lager av vatten med mycket partiklar vid ytan och ca 4-5 m ner. Under detta lager var sikten bra men det var ganska mörkt och vattnet var smaragdgrönt. 

Vattentemperaturen var ca 11-12 grader och det är helt OK i en torrdräkt med varma kläder under. Vi "svävade" sakta fram i det gröna vattnet och stötte på ett sillstim. 

Så här kan en mycket välutrustad dykare/undervattensfotograf se ut. Han har en undervattensskoter som gör att han lätt kan ta sej fram över relativt stora områden utan större ansträngning, vilket håller luftförbrukningen nere. Logistiskt kräver det dock en hel del övning att hantera både en skoter och en kamera och för vissa typer av dyk avstod han från att använda skotern.

Vi simmade runt i sakta mak och spanade mot botten. Det var ganska mörkt, speciellt bland tarebladen. Men plötsligt fick jag syn på något....Ni ser den väl, den stora marulken?

Lite närmare och med aningens bättre riktning på blixljuset syns den bättre, åtminstone ögonen. Marulken är en mästare på kamouflage och ligger helt stilla. En stor marulk har inga egentliga fiender och man kan komma mycket nära den utan att den vare sej bits eller simmar undan. Bilden är tagen med en Tokina fisheyezoom på 12 mm så jag är nära.

Här syns den tydligt och jag håller kameran nästan precis vid nosen på fisken. Jag har fotograferat en hel del marulkar förut och valde därför att inte brassa på med en massa blixtljus denna gång utan försökte istället få till en bild som det faktiskt såg ut, dvs mörkt och ombonat.

Vi stötte på fler marulkar senare under veckan och så här kan de också se ut. Denna gång hade jag 60 mm makro på och då blir det bara närbilder på en fisk av denna storlek. Här kan man se sprötet på huvudet som den ligger och frestar småfiskar med, så att den kan hugga sej en måltid då och då. Den viftar med sprötet precis ovanför den stora munnen försedd med rader av hullingliknande tänder.

Med makro kan man också ta närbilder på t ex ögat. Den här typen av bild känner nog en del av er igen för jag har gjort det förut. Marulken brydde sej inte det minsta om att jag var så närgången och vill man absolut att den ska flytta på sej måste man putta på den. Då brukar den simma några meter och lägga sej tillrätta igen.

Som en kontrast till de första bilderna kommer här en marulk som låg på vit snäckskalsbotten. Den här var inte så stor och bilden är tagen med makroobjektivet. Här var det mycket ljusare tack vare sanden och då kan jag backa så pass att den i alla fall delvis "får plats" i bilden med 60 mm makro. Trots dubbla blixtar förmår de inte att ljussätta särskilt långt i mörka skandinaviska vatten.

Här syns "metsprötet" tydligt och den lilla vimpel som sitter i toppen och ser ut som något gott för en intet ont anande fisk.

Trots vit snäckskalsbotten var den här marulken inte helt lätt att se den heller. Bilden är ett gränsfall för var jag kan få till med 60 mm makro och färgerna är inte helt perfekta. Jag ville dock gärna visa hur den såg ut uppifrån och det är ju så här man ser den när man kommer simmande. Mer spännande undervattensmöten kommer snart.

Hej så länge,

Lena

Knaggrocka och barnkammaren på Havets Hus

Det här är en knaggrocka. Det är den vanligaste rockan i Europas hav och den finns på dykbart djup på västkusten. Men jag har aldrig sett en knaggrocka i svenska vatten. Bilden ovan är tagen utanför Strömsholmen (hör till Atlanthavsvägen) i Norge.

Knaggrockan är hotat i Sverige bl a för att den redan vid ett års ålder är tillräckligt stor att fångas i trålfiske. Andra orsaker som bidrar är att den växer långsamt, inte blir könsmogen förrän vid 10 års ålder och att honan bara lägger ca 20 äggkapslar år gången. Reproduktionstakten är alltså låg. Den förlitar sej på kamouflage och ligger oftast stilla på botten. Om man smyger fram försiktigt kan man komma riktigt nära.

Så nära att man kan ta porträttfoton med makro från ena hållet och vidvinkelbilder från andra hållet. Den här rockan verkade tycka att det var OK att posera för fotograferna fast den har en framför sej och en bakom. Eftersom jag fotar med en 12 mm fisheye är jag så nära att den kan vifta stjärten i kameraporten.

På nära håll ser den ut så här. Ögat är speciellt och man kan se att den har en tagg precis framför. Den har också vassa taggar längs rygg och stjärt men de är inte giftiga. Taggarna, eller knaggarna, har gett rockan dess namn. 

Här en större rocka som faktiskt simmade en bit när vi kom och störde den. Rockor av den här storleken har annars inga naturliga fiender mer än nät och minskade/förändrade habitat. Om man råkar fånga en rocka måste man släppa i den igen. 

Jag rotade fram bilderna på knaggrocka ur arkivet för när vi var på Havets Hus i Lysekil denna sommar fanns där en mängd smårockor. Sedan 2016 har de haft knaggrockor och de har nu fått fart på förökningen och hoppas kunna släppa ut rockor i framtiden. De har hittills lyckats väldigt bra med bevarandeprojektet för småfläckig rödhaj. De här små rockorna var bara 6-7 cm långa och hade ett eget akvarium. De såg ut att "dansa" precis under ytan.  

Gälar och munöppning sitter på undersidan (det är inte ögon man ser).

En pytteliten knaggrocka.

De här babyrockorna är lite större och då får de samsas med pyttehajar. Här kan man tydligt se taggarna längs rygg och stjärt, även om skärpan inte är den bästa. Det är mycket svårare att fota genom glas än när man är i vattnet med kameran.

Rocka på Havets Hus så kanske man kan få se en knaggrocka även på svenska västkusten.

Hälsningar Lena

Väggbildstävlingen

Varje år har dykcentret i Hamburgsund, som är vårt stamställe på västkusten, en väggbildstävling. Fotografer ombeds skicka in tre bilder för att delta i tävlingen om vilken bild som får pryda väggen vid långborden ett år. Det ska vara ett motiv från Väderöarna eller dess omnejd taget under en dykutfärd. Det kan vara ett undervattensmotiv eller ett motiv ovan ytan. Årets vinnare hänger på väggen.

Bilden är tagen under ett dyk till Persgrunden den 28 maj. Deadline för att skicka in bilder till tävlingen var sista maj och när vi kom hem var det en dag kvar att välja ut bilder och skicka in förslagen. Jag har provat förut ett par gånger men inte vunnit. I år blev det dock vår bild som tog hem priset. Förutom äran att få pryda en vägg på dykcentret ger den också en dykhelg med helpension för en person. 

Så här såg originalet ut och man har sedan valt att beskära den till ett stående format. Förut har det varit liggande format på väggen så det var vad jag hade väntat mej när jag skickade denna bild. Men denna gång valde man att göra om motivet något och jag blev tillfrågad om jag tyckte det var OK. Vilket jag ju inte hade något emot.

Hälsningar Lena

En ny dykare i familjen

Under semestern har vi haft besök av min systerdotter som för närvarande bor i London. Vi hade gett henne en dykkurs i 30-års present och nu skulle kursen gå av stapeln på svenska västkusten. Först fick Anna börja med att prova utrustning hemma hos oss. Vi hade lånat av dykkompisar samt grävt i våra egna förråd och lyckats plocka ihop en nästintill komplett dykutrustning inklusive våtdräkt. Det var en av de där riktigt varma dagarna men dräkten måste ändå provas.

Kursen gick på dykcentret i Hamburgsund där vi brukar vara och vi var förstås där hela tiden och dök. Så här såg det ut när vi packat för en dykdag ute till havs. Allt lastas från släpet och på båten. Annas kurs fick förstås inte följa med i början utan hade två dagar med övningar i pool och en dag vid badplatsen på Hamburgeö. Kursens teoridel måste deltagarna läsa hemma innan kursstart. 

Viktoria står i köket och lagar thaimatlådor till alla dykare som ska ut på havet. De här lådorna smakar himmelskt när man sitter på Väderöarnas klippor efter första dyket. 

När Anna var på kurs dök vi som vanligt och här mötte vi två sjöharar som verkade ha lite mysigt tillsammans.

Nakensnäckor och anemoner fanns det förstås också.

Röd solstjärna likaså.

Här skriver kursdeltagarna teoriprovet. Det gick galant.

Dag fyra på kursen ska de göra två dyk från båt och här packar de sina grejer. De dyker alla i våtdräkt och åker med en öppen motorbåt så dräkten måste på innan de ger sej av.

Här passerar båten med eleverna oss på väg ut till Väderöarna. Det hade visst varit lite stötigt.

Dyken gick bra och vi hade nu fått en till dykare i familjen. Anna fick också avnjuta en traditionell middag med havskräftor, som vi ju alltid äter då vi är där (utom på hösten då man kan få hummer istället). 

Vi hade bokat en extra dag med dykning och nu fick Anna följa med oss ut med den stora båten. Här tittar de på dykdatorn tillsammans.

Vi gjorde två dyk tillsammans och även om det inte riktigt var så bra sikt att det passade med vidvinkel var jag ju tvungen att sätta på den för att få några undervattensbilder på den nybakade dykaren. 

Här är allting dubbelt OK med dykningens teckenspråk. Man får inte visa "tummen upp" när man är nöjd och allt är bra för det betyder att man vill gå upp till ytan.

En riktigt stor hummer som jag hittade när jag nosade runt längs botten.

Lunch med thailåda på ön där förstås havstruten satt och väntade. De båda ungarna var stora nu men förväntade sej fortfarande mat av sina föräldrar.

Ett undervattenslandskap i miniformat fotat med 60 mm makro. 

Det finns mycket smått och gott när man börjar titta på detaljerna. 

På en av de genomskinliga sjöpungarna i mitten av bilden sitter det en liten spökräka med vita ögon. 

Två härliga dyk fick vi göra tillsammans. Dagen efter åkte vi till Lysekil och gjorde ett besök på Havets Hus, där Anna fick se ett smakprov på allt som man kan stöta på när man dyker på västkusten, men som man bara hinner se en bråkdel under sina första dyk.

Hälsningar Lena 

Midsommar på Väderöarna

Helt enligt tradition firade vi midsommar med dykning på Väderöarna. Vädret var blandat men vi klarade oss undan regn och det blåste inte alltför mycket, dvs vi kunde åka ut till Väderöarna alla tre dykdagar. 

Jag fotade med vidvinkel alla tre dagar för sikten var ganska bra och det är alltid lite mer utmanande. Dock suckar man ibland, t ex när vi hittade 14 st otroligt vackra större tuppkamnuding. Även om de är stora för att vara nakensnäckor kommer de inte till sin rätt när man försöker får till ett motiv med 12 mm på kameran.

Hummer går lite bättre även om de inte gillar att man lyser med en lampa på dem. Det hade den här bilden behövt, men en strålkastare rakt på gör att de snabbt backar in i sin grotta och kommer inte ut igen. Rött ljus hade gått bättre men det var inte ett möjligt val denna gång.

Vi såg ovanligt många kuddsjöstjärnor och även om den satt på trist bakgrund så måste jag föreviga en. Det var länge sedan vi såg så många.

Här var det några blågyltor som ställde upp på bild. Jag är väldigt nära dessa fiskar, så nära att jag skulle kunna ta med handen på väggen, men de simmade inte undan för en gångs skull. Det är honor som syns på denna bild.

Här är det en hanne, som kallas blåstråle, tillsammans med ett par honor som kallas rödnäbba. Blåstrålen är antagligen en av våra mest färggranna fiskar.

Efter ett förmiddagsdyk lägger vi till vid en lämplig liten ö, äter lunch och slappar ett par timmar i solen. Så här fint hade vi på midsommarafton. 

Här kommer båt nummer två, Väderöfjord, med ett till gäng midsommardykare.

Det går åt mycket vatten på lunchen. 

Efter en matlåda med varm, välsmakande thaimat, kaffe och sockerkaka är det skönt att vila en stund på klipporna. Var och en får hitta sin plats med lä i solen. Havstruten i vänstra hörnet väntar på resterna och det kommer ett eget inlägg om familjen havstrut som med förtjusning äter kyckling paneng.

Fast man dyker torrdräkt händer det ju att det läcker lite och det här är en inte en ovanlig syn. Även ett pyttelitet hål kan resultera i väldigt blöta underställ, då kläderna suger åt sej vatten genom det lilla hålet. Om det är 13 grader i vattnet är det ingen katastrof men man vill ju helst vara torr.

Efter vila är det dax för dyk igen. Det är mycket småfisk i vattnet och vi stöter på stim med fisk på flera olika ställen

Med lite tålamod kan man få simma genom stimmen. 

Den här skrevan var nog den finaste platsen vi hittade där det också var mycket småfisk. Det är den här typen av bilder som man strävar efter då man snabbar sej för att vara först i vattnet. Så här fint är det inte om andra dykare simmat där precis före. Hur duktiga de än är blir det alltid småskrufs i vattnet och fiskarna har antagligen dragit vidare.

Det här är en annan fin plats med tyvärr inga fiskar denna gång. Det här är mot slutet av samma dyk och som ni säkert förstår är det ganska grunt. 

Efter en fin dykdag kör vi tillbaka mot hamnen i Hamburgsund. Där man man tydligt se att det är midsommar med flaggor och flaggspel på båtar och sjöbodar.

Det firas också för fullt längs inloppet där vi passerar.

Vi får förstås också en god middag och hade det inte varit för corona skulle det varit långbord dukat för alla gäster med stora fat dignande av havskräftor. Nu fick var och en hämta en stor tallrik med kräftor, såser och rostat vitlöksbröd och sprida ut sej på alla de olika sittplatser som fanns i de två hus med stora altaner som hör till dykcentret. Det smakade precis så gott som det brukar göra men vi ser verkligen fram emot att kunna sitta tillsammans vid långbordet igen.

Hälsningar Lena