Från en stor till en liten stad, med en väldigt lång trappa...

Från storstaden London till den betydligt mindre staden Mosjøen i Norge. Den ligger ganska precis mitt mellan Saltströmmen och Flatanger. Ett lämpligt stopp längs vägen för oss under vår resa i Norge. Vi bodde i en stuga (typ lekstuga med ett kylskåp) på campingen och gav oss ut för att upptäcka staden till fots, det bästa sättet. Vädret var inte toppen, nordnorsk sommar.

Sjøgata i Mosjøen har Nordnorges längsta rad av trähus och bryggor från 1700 - 1800-talet och det är stadens stolthet. De flesta av husen är omsorgsfullt renoverade och man kan läsa om detta på ett museum som visar hur det såg ut innan med både modeller och fotografier.

Vi vandrade gatan fram, tittade in på ett galleri och gick ut på bryggorna. 

Mosjøen ligger vid "laxfloden" Vefsna som lockat många fiskare tidigare men laxen drabbades av en sjukdom i mitten av 70-talet och det är inte förrän nu man har fått bukt på den och laxbeståndet har återhämta sej så pass att man åter kan fiska här. På bilden ser man också Øyfjellet som man kan bestiga via en trappa som skymtar i den grusiga delen på mitten, mer om den senare. De gula bollarna markera en zip-line som man kan komma ner snabbare med än via samma trappa som man gick upp.

Inne bland husen var det fint med blommor och annat. Här har man pyntat med en cykel. 

Det här galleriet hade också använt en cykel. Julbelysning ser den också ut att ha. 

Mellan två hus ligger ett par träbåtar.

Jag fastnade för den vackert målade träbåten och ett par hus längre bort kom vi till museet där jag kunde läsa att detta var en "elvebåt". En typ av båt byggd av en gammal lokal båtbyggare för att användas på älven som var det bästa sättet att transportera sej och varor under vår, sommar och höst. På vissa ställen drog man båtarna i strömmen.  

Molnen låg lågt över bergen och man kan se lite snö på toppen. Det var ändå OK så länge det inte öste ner regn och vi traskade vidare.

Vid slutet av huvudgatan hittade vi den gamla fina macken.

Här stötte vi också på en del måsungar. De är mycket väl kamouflerade även bland sten och betong.

Mot slutet av dagen körde vi till foten av fjället och här startade Helgelandstrappan. Det är Norges längsta trappa i natursten med 3000 trappsteg och en längd på 3,2 km. Den är inte riktigt klar för det ska byggas till 1000 trappsteg för att den ska slå världsrekordet. En investering för fysisk och psykisk hälsa står det i en folder jag hittade på campingen och absolut en fysisk utmaning.

Vi började gå upp och en del av trappstegen var rejält höga. Om man tittar på en karta med höjdkurvor inser man att det är den första halvan av trappan som är brantast. Nu började det också regna...

Det var inte särskilt trångt i trappan där vi knatade på. Fast det var full på campingen så turister fanns det i stan. Likaså var det fullt på restaurangen där vi påpassligt nog hade bokat bord till kvällen. Vi trampade på några steg till och dagsnoteringen låg här på över 17 000. Den totala stigningen är 820 m och vi har knappt gjort en tredjedel. Vi hade alltså minst 2000 blöta trappsteg kvar och även om inget steg var exakt likt de andra så kändes det ändå inte som att vi måste kliva på alla. 

Så här såg utsikten ut från ca 250 m och sedan vände vi och gick ner, vilket medförde att en annan uppsättning muskler började protestera. Det här skulle nog kännas dagen efter... 

För ett antal hundra norska kronor hade man kunnat komma ner fortare men vi hade inte köpt några biljetter innan. Det kändes inte så lockande i regnet och vi är nog mer förtjusta i stillsamma naturupplevelser. Nästa dag åkte vi vidare mot Flatanger.

Hälsningar Lena

H A V S Ö R N

När man varit tre dagar hos Ole Martin i Flatanger blir det väldigt många möten med havsörn och alldeles väldigt många bilder. Hur många jag hade innan grovsortering och gallring vet jag inte men de senaste dagarna har jag sorterat bort ytterligare ca 1o00 bilder. Mapparna från dessa dagar innehåller ju även en del annat men det är säkert mer än 1500 bilder kvar på just havsörn. Hur ska jag visa dem kanske ni undrar?  

Jag ska förstås inte visa alla men hur ska man välja? Vi bestämde oss för att alla skulle välja ut fem bilder var sista kvällen vi var i Flatanger och titta på tillsammans. Mitt första val var den ovan. Vi hade ofta mulet väder och då kan man få bilder med i stort sett vit bakgrund. Insåg att jag faktiskt gillade det och därför börjar jag med att visa en kollektion med just det. Kolla in vingpennorna!

Jag valde ut 20 bilder med läckra poser och sedan tog jag bort tio. Alltså ett inlägg med 10 bilder, rätt sansat tycker jag.

Bilderna är medvetet överexponerade annars skulle man inte se alla detaljer i fjäderdräkten och örnen skulle mest vara svart mot en blygrå himmel. 

Gemensamt för många av de bilder jag fastnade för är att örnarna verkligen visar upp sina vingpennor. Vingarna är enorma och det blev otaliga bilder då en liten snutt av den ena eller ibland båda vingarna var klippta. 

När örnen plötslig vred sej i luften och intog den här posen på väg ner var det ofta kört. Att vrida kameran till stående format var inte en lösning, det gick helt enkelt för fort. Det var dessutom mycket svårare att följa fågeln med kameran på det sättet. 

Lite mera hopdragen pose var det förstås lättare. 

Ibland blev det ju också lite tajt i kanterna. Jag använde 100-400 mm zoom och zoomade ibland ut för jag insåg att örnen skulle komma för nära. Men oftast är det 400 mm och man fick väldigt många chanser. 

Det var inte alltid fisk i klorna då de var på väg upp, men om de bommat maten visste man ju att de skulle komma tillbaka. 

Vingpennorna är magiskt vackra tycker jag. 

Hej så länge,

Lena

Den norska älgstammen

Efter ett dyk och en god lunch är det väldigt lätt att bara luta sej mot kudden en stund och vila men vädret var strålande och jag tog en promenad runt campingen i Saltströmmen. Jag tog inte ens med mej kameran...jag kom ungefär 500 m innan jag såg den första älgen. OJ! Jag småsprang tillbaka till stugan och hämtade kameran men nej, den var förstås borta.

Men några timmar senare, efter vårt andra dyk gick jag samma väg igen och då såg jag plötsligt öronen på ett stort djur.

Solen låg lågt och i det varma ljuset kunde jag skymta två älgar. Wow, så kul. Det var bara ca 500 m från vår stuga på campingen och det fanns såväl villor som ett par gårdar väldigt nära. Jag mötte en pappa med sin son på en trehjuling och han sa att det var "älgungdomarna" som brukade hänga här.

Nästa dag efter första dyket gick jag ut igen längs samma väg och då skymtade jag flera bruna ryggar i den höga växtligheten. 

Det var sex unga älgar som betade i godan ro av blommor och grönt som växte på en vall i närheten av både bostadshus och uthus.

Jag fick aldrig alla sex på bild samtidigt för de spred ut sej men tre tittade i alla fall upp samtidigt. Jag kunde fota och spana på älgarna så länge jag ville. De hade inte bråttom och även om de nog visste att jag stod där var det inte särskilt oroade av det.  

Vi var iväg och gjorde vårt andra dyk för dagen och på vägen därifrån fick vi syn på dessa två som gick precis vid landsvägen mot Bodö. De är fortfarande väldigt nära vår stuga på campingen men nu vid en huvudled och det gjorde förstås att bilarna stannade. Dessa är fotade från bilen.

De trampade runt och verkade inte veta riktigt var de skulle gå...lite utanför sin komfortzon var de nog.

Den här passar i alla fall på att ta en tugga älggräs i farten.

Vi var helt överväldigade av älgmötena så här långt även om det var uppenbart att detta var ett gäng unga djur som höll till i utkanten av Saltströmmen. 

Väl framme i Flatanger såg vi en älg på avstånd en dag då det regnade och vi körde runt längs de små vägarna och spanade. Sambon åkte hem och jag stannade kvar hos Ole Martin för att fota örnar. En eftermiddag föreslog han dock att vi skulle åka på älgsafari (det var ju ljust hur länge som helst) och efter bara 20 minuter hittade han dessa två.

De två pampiga älgtjurarna hade rört sej i närområdet och det visste ju Ole Martin. Dessa två herrar skulle sparas i kommande jakt och få bli pappa till nya småälgar.

Vi kunde t o m kliva ur bilarna och fota älgarna utan att de brydde sej särskilt mycket om oss. Den norska älgstammen verkar vara i prima form och visade upp sej på bästa sätt denna sommar. Så här nära har jag aldrig kommit älgar och så här många har jag aldrig sett i Sverige.  

Wow, vilken bonusupplevelse detta var!

Hej så länge,

Lena

Saltströmmen del I

Saltströmmen (no. Saltstraumen) är världens starkaste tidvattenström och flyter mellan öarna Knaplundøya och Straumøya cirka 30 km söder om Bodö i Nord-Norge. Den förbinder Ytre Saltenfjord med Skjerstadfjorden. Strömmen, som är 3 km lång, uppstår när tidvatten förflyttas mellan de båda fjordarna. På det smalaste stället är strömmen bara 150 m bred vilket ger en maximal hastighet är omkring 22 knop (40 km/h). Vid nipflod passerar under cirka sex timmar 372 miljoner kubikmeter vatten genom den 31 meter djupa passagen. Höjdskillnaden på havsytan mellan in- och utsidan av det smala sundet kan då vara så mycket som 1 meter (Wikipedia)

Här är dykcentret Nord & Ne som ägs och drivs av Fredric och Borghild. Vi träffade Fredric redan 2010 då vi var på besök första gången, men då fanns inte ett välorganiserat dykcenter som nu. Vi gjorde flera dyk utanför dykcentret i vattnet som man kan se från denna bild. Strömmen kunde vara mycket nyckfull här och det blev helt olika dyk beroende på om vattnet var på väg "in eller ut". 

Fredric gör sej klar att gå i med en dykare. Plastflaskan som hänger på hans utrustning är till för att plocka "bortkastade" drag. Det är väldigt många som fiskar i strömmen och dagligen plockar de upp drag med krokar som blivit kvar i vattnet. 

När man kommer ner i det gröna vattnet är väggarna täckta med färggranna anemoner, död mans hand, hydroider, sjögurkor mm.

Saltströmmen har av National Geographic blivit utsedd till en av världens bästa platser för sportdykning. Orsaken till detta är förstås den otroliga artrikedom som finns i strömmen. Men det är inte en dykplats för nybörjare och guide är förstås nödvändigt för att få fina dyk och ffa för säkerheten.

En del av denna färgprakt finns också på vår västkust t ex vid Väderöarna där det finns gott om "död mans hand" och en hel del havsnejlikor, men här är det mer av allt och skarpare färger, speciellt de sprakande röda och randiga anemonerna.

De här anemonerna fanns det väldigt gott om och de fanns i alla möjliga röda, orange och gula toner. 

Här sitter det några sjögurkor i mitten, bland sjöpungar, svampar, koraller och en sjöstjärna. 

Det finns också gott om fisk t ex torsk, som på denna bild. Vi såg också fina sillstim men sikten var inte tillräckligt bra för att jag skulle kunna fånga dem på bild. Torskarna kunde ha rätt olika färg, en del var nästan röda och jag vet inte varför. 

Torskarna kunde man komma nära ibland och den här är fotad med 60 mm makro. Vi såg även hälleflundra och några andra plattfiskar, men just hälleflundrorna lyckades simma iväg innan jag fick någon bild som jag var nöjd med.

Som jag redan visat fanns det havskatt i Saltströmmen. När vi var där 2010 såg vi bara någon enstaka, men nu såg vi havskatter på varje dyk ofta flera stycken. Man får inte ta upp fisk/jaga när man dyker med Nord & Ne och det har helt klart gett resultat. Havskatterna verkade stortrivas och de hade för det mesta inget emot att bli fotograferade.

En vuxen havskatt är blåaktig i färgen men unga individer är bruna. Unga havskatter gömmer sej för det mesta i skrevor och backar in djupare om man lyser på dem. Den här var dock ute och simmade. 

Den kom till och med simmande mot mej och här passerar den förbi mej på sidan. 

Jag flyttade ner en bit och fick ta ett porträtt. Sedan fick den vara och fortsätta med sina bestyr på botten. Den var nog ute och letade efter något ätbart. Den här är betydligt mindre än man kanske upplever den.

Det här är kanske Saltströmmens mest fotograferade havskatt. En stor och antagligen rätt gammal individ som var kung på sin hylla. Den rörde inte en fena när jag kröp nära och tog några bilder. Jag har fotat den med 14 mm fish-eye så jag är väldigt nära.  

På lite grundare vatten stöter man på stora tareblad med grova skaft. På skaften bor det en hel koloni med djur som t ex musslor, hydroider och annat smått. Dessa samlingar har jag förstås också fotat med makro och det kommer i nästa inlägg.

Miljön på den stora bladen var fascinerande och jag blev ofta kvar länge inne bland de grova skaften.

Här har jag bara vänt kameran uppåt under ett skaft och tryckt av. Ibland fungerar det alldeles utmärkt när man har vidvinkel på kameran.

Så här avslutade vi ett antal dyk innan vi simmade upp mot ytan eller in under den stora bryggan om vi var vid dykcentret. 

Här är en kollektion av "bortkastade" drag, krokar och linor som de plockat upp bara i år. På bilderna (som inte syns ordentligt) är det döda fiskar och sjöfåglar som fastnat i  dragen eller linorna och drunknat. Saltströmmen är som sagt mycket populärt ställe att fiska vid och det finns en stor fiskecamp. Dessutom står folk längs kanterna och provar lyckan. Det här lämnar de tyvärr kvar efter sej. 

Hej så länge,

Lena

Piggvar till middag

En ny dykdag gryr och solen visar sej en kort stund. Flaskor för andra dyket lastas före frukost.

Efter stärkande havregrynsgröt, ägg och smörgåsar styr vi ut för dagens första dyk. Vi passerar en liten fiskebåt som precis börjat ta upp sina nät. 

Jag bjuder på några makrobilder t ex dessa två storbubbliga sköldnudingar som tycks trivas tillsammans.

En vacker virvelmask.

Samt en riktigt fin snäcka.

Med 60 mm makro på kameran finns det alltid motiv och på säkerhetsstoppet hittar jag ett par bägarmaneter. De ser kanske inte ut som typiska maneter men dessa sitter fast på t ex tareblad och viftar med sina armar ut i öppet vatten. 

Väldigt läckra i formen tycker jag. De är rätt små, 3-5 cm inklusive stjälken. 

Vid lunch är alla dykare jättehungriga. Denna lunch serveras grillad korv och det småregnar. Kockens fingrar har renats av saltvatten i mer än 60 minuter före servering så vi klarar alla av denna enkla form av utspisning. Den här dagen blir lunchuppehållet kortare än normalt men alla måste äta, dricka och gå ut bland buskarna. Johan (bilden) avverkar fyra stora korvar med bröd, det var han dock ensam om.

Sjön suger och mer än någonsin då man simmat runt i det 11 gradiga vattnet. En delikatess för dykare är pilgrimsmusslorna som man kan plocka under dyken och avnjuta när man kommer iland. Så här ser de ut om man fotar dem med makroobjektiv på kameran.

Här rensar Kenth snabbt några nyplockade pilgrimsmusslor som ska bli förrätt till kvällens middag. Vi äter dem som sashimi dvs råa med wasabi, soja och syltad ingefära. Det serveras också sjögräs med sesamfrön. Vi har även avnjutit musslorna i fiskgryta och curry under veckan. 

I Norge får man som dykare jaga och ta upp allt man kan fånga utom hummer. Det är tillåtet att använda harpun, ljuster eller kniv. På Tustna är alla middagar utom en baserad på råvaror från havet och de som vill jaga får gärna bidra. Här har man dock en del egna restriktioner så vissa arter tar man inte t ex havskatt, sjurygg som vaktar ägg, rocka eller fiskar som är för små. Plattfiskar som den ovan är bra matfisk men den måste vara rätt stor för att ens vara lönt att ta upp.   

Långa är en god matfisk men det här en ung individ som är på tok för liten för att äta.

Det här är en större långa och den har inte längre samma mönster på huvudet. God matfisk men inte helt lätt att fånga. Torsk ser vi ganska ofta och de är förstås smaskens men jag kan inte ens smyga mej på en stor torsk med kameran. Få lyckas med konststycket att fånga en med ljuster. Vi får ändå avnjuta panerad torsk och långa till middag en kväll och det är tack vare duktiga jägare från en tidigare vecka.  

Vi gör oss i alla fall redo för dyk och här är det Lorne som försöker kommunicera med sin parkamrat precis innan dyket. Inte lätt att höra vad någon säger med huvan på plats, regnet som smattrar och båtmotorn som surrar.

Hon ska dyka med vår kock och han har precis fått masken på plats. Det är inte lätt med tjocka trefingershandskar. Lägg märke till morakniven som han har fästad på armen. Alla dykare ska ha någon form av skärinstrument eller sax på sej för att kunna kapa fiskelinor eller annat som man kan fastna i. Den här kniven är dock i första hand tänkt till att fånga middagsmat. 

Kocken är redo och hoppar i vattnet. Han fångar ingen stor fisk på sitt dyk men det ordnar sej ändå...

Det var ett par dykare som valde att stanna vid bryggan denna dag och dyka på hemmaplan. Klas som är marinbiolog och ville fotografera olika typer av sjöstjärnor har gjort ett riktigt långt dyk vid kajen och förutom bilder även fångat ett piggvar. Han hade en morakniv och visste dessutom exakt var han skulle sätta den för att avliva fisken på snabbaste sätt. Fisken är imponerande stor för att vara en plattfisk.

Storfiskaren vill förstås gärna väga sin fisk innan den rensas och testar en digital våg. Det är slut på batterier i den lilla vågen så man måste hitta en annan lösning.

Efter lite stökande i det gamla båthuset hittar de en gammal mekanisk våg och nu gäller det bara att lista ut hur vågen fungerar. Det småregnar förstås men med torra ombyten nära är det ingen som bryr sej så mycket. Det är ju ett praktexemplar av förstklassig matfisk som fångats. 

Piggvaren väger 10,5 kg och här fileas den av Kenth som är den som är mest kunnig på området.

Vi ser på när Kenth skär loss stora fina filéer och vi vet att den här fisken kommer vi att få till middag en kväll.  

Den stora piggvaren blir avslutningsmiddag på fredagen och serveras ugnsbakad med smör och kapris, kokts potatis, stuvad plasternacka och selleri samt smålökar i smör. Köket är pyttelitet men med fina råvaror och en duktig kock avnjuter vi en förstklassig middag. Efter varje middag spelar vi tärning om disken. Jag klarade mej även denna gång.  

Hälsningar Lena