Ett sällsamt möte under ytan

Efter en dryg timme under ytan smakar det väldigt gott med lunch och varm tomat/böngryta sitter fint. Vi har gått iland på en liten ö och tack och lov regnar det inte. Det finns ju vissa behov som gör att man absolut måste kränga av sej torrdräkten. Det är också mer behagligt att äta om man inte behöver ha en tajt latextätning runt halsen...

Bröd, smör, pålägg, skorpor och kaffe samt en dunk med dricksvatten. Allt smakar förträffligt.

Det är extra gosigt att ha det tjocka understället på sej. Som en korsning mellan en sparkdräkt och en sovsäck. 

Efter maten är det skönt att vila en stund. Det gäller bara att hitta en bekväm position i någon lämplig klippskreva.

Evelina är yngst i gänget och är här med sin pappa som är en av arrangörerna. Dunjacka ovanpå understället och man är rustad att sova på klipporna fast det bara är ca 10 grader ute. 

Något som de flesta av oss måste göra under lunchuppehållet är att byta flaskor till nästa dyk. Om man inte har ett väldigt stort dubbelpaket eller använder en rebreather (som renar och återanvänder luften) måste man ha ett extra flaskpaket med sej.

Snart är det dax för ett nytt dyk och nu har det faktiskt börjat småregna. Vår skeppare Kenth ger oss en orientering över dykplatsen, lämpliga djup och var det kan vara bra att göra uppstigning med säkerhetsstopp. Om det råkar vara strömt, ta det lugnt och följ med, båten kommer att hämta upp oss om vi driver iväg vilket känns skönt. Vi hoppar i och sjunker ner i det gröna vattnet...

Jag har vidvinkel på kameran och spanar efter lite större motiv än nakensnäckor och eremitkräftor. Vi hittar inte så mycket men det gäller att ha tålamod och efter drygt halva dyket rycker Fredrik tag i mitt flaskpaket och pekar mot botten. Trots att den delvis är gömd bakom ett tareblad syns den ändå tydligt mot den ljusa botten, en bläckfisk!

Åttaarmade bläckfiskar är bland det coolaste man kan möta under ytan. Det har bara hänt en gång tidigare i skandinaviska vatten och det var här på Tustna för flera år sedan. Bläckfiskar är också mästare på att gömma sej och det gör dem oftast svåra att upptäcka. Den här stack dock fram en del och Fredrik smyger nära för att se om den är intresserad av att hälsa på honom. Alla ni som sett dokumentären om bläckfisken och fridykaren vet att de mycket väl kan göra det.   

Efter någon minut skickar den ut en undersökande tentakel. De har smaklökar i sugkopparna så den smakar av vad vi är för ena. De kan dessutom registrera att handen är varmare än omgivningen. Jag håller nästan andan och följer händelserna väldigt nära på motsatta sidan. Bläckfisken verkar inte bry sej inte om min kamera eller blixtarna. 

Till slut kryper den fram med hela kroppen och den fortsätter "hålla Fredrik i handen". Det här är ju nästan för bra för att vara sant. Om ni funderar över vad den stora ljusa klutten till höger är så håller F en kamera i den andra handen och blixten är vit. Han har 60 mm makro och tog bara ett par närbilder i början. Det är mysigare att försöka interagera med bläckis. 

Vi är på ca 16 m djup och jag vet att minuterna tickar. Vi har gott om luft men eftersom vi simmat betydligt djupare tidigare under dyket kommer vi inte att kunna stanna här tills vår totala dyktid är slut (60 minuter). Dessutom måste vi få till ett tre minuters stopp på ca 5 m och skicka upp en röd uppblåsbar boj så Kenth kan se oss. 

Bläckfisken släpper Fredriks hand men rör sej sedan över botten mot honom och till slut faktiskt in under honom. Jag har ett par bilder på det men de är ganska grumsiga så jag visar bara denna. Det verkade som att den röda bläckfisken tyckte att den här andra röda typen verkade OK att simma intill. Jag har blå och svart dräkt samt blixtrade ju hela tiden så åt mitt håll kom den inte.  

Bläckis simmade en kort sträcka och satte sej sedan igen och verkade iaktta oss. Jag smög nära och fick några bilder till. Nu hade vi bara ett par minuter på oss.

Ett sånt här möte i hemmavatten, även om det är Norge, är total lycka och det var utan tvekan veckans finaste upplevelse. Jag kände samma eufori som när Öhrnen fotar havsörn som äter hans utslängda fiskar.

Bläckis tar ett lojt "simtag"...

...och svävar iväg en liten bit över botten. Det är signalen för att vi måste avbryta och gå mot grundare vatten. 

Jag tar en sista bild lite ovanifrån. Vi lämnar bläckis och skänker hen ett tack för detta fina möte.

Hälsningar Lena

Årets Tustnavecka

Efter två års uppehåll styrde vi återigen kosan mot ön Tustna, strax norr om Kristiansund, i Norge. Vi åkte via Funäsdalen och vid gränsövergången ville polisen se legitimation och vaccinationsbevis. Men det var ingen kö och vi var snabbt inne i Norge. Bilresan tog drygt 12 timmar och när vi kom fram såg allt ut som vi mindes det. 

Det är förstås dykning det handlar om och efter en stor frukost på söndagen lastade vi våra dykpaket på båten för första utfärd. Vi hade sex dagars dykning och undervattensfoto framför oss. 

Vädret var fint på söndagen men sedan försvann solen och det blev mer ostadigt. Här är vi mest nöjda med att det inte regnar och att vinden håller sej måttlig. Förväntan var hög inför första turen. 

Efter en kort genomgång på båten hoppade vi i vattnet och sjönk ner i djupet. Det hade regnat en hel del tidigare och då bildas ett lager av vatten med mycket partiklar vid ytan och ca 4-5 m ner. Under detta lager var sikten bra men det var ganska mörkt och vattnet var smaragdgrönt. 

Vattentemperaturen var ca 11-12 grader och det är helt OK i en torrdräkt med varma kläder under. Vi "svävade" sakta fram i det gröna vattnet och stötte på ett sillstim. 

Så här kan en mycket välutrustad dykare/undervattensfotograf se ut. Han har en undervattensskoter som gör att han lätt kan ta sej fram över relativt stora områden utan större ansträngning, vilket håller luftförbrukningen nere. Logistiskt kräver det dock en hel del övning att hantera både en skoter och en kamera och för vissa typer av dyk avstod han från att använda skotern.

Vi simmade runt i sakta mak och spanade mot botten. Det var ganska mörkt, speciellt bland tarebladen. Men plötsligt fick jag syn på något....Ni ser den väl, den stora marulken?

Lite närmare och med aningens bättre riktning på blixljuset syns den bättre, åtminstone ögonen. Marulken är en mästare på kamouflage och ligger helt stilla. En stor marulk har inga egentliga fiender och man kan komma mycket nära den utan att den vare sej bits eller simmar undan. Bilden är tagen med en Tokina fisheyezoom på 12 mm så jag är nära.

Här syns den tydligt och jag håller kameran nästan precis vid nosen på fisken. Jag har fotograferat en hel del marulkar förut och valde därför att inte brassa på med en massa blixtljus denna gång utan försökte istället få till en bild som det faktiskt såg ut, dvs mörkt och ombonat.

Vi stötte på fler marulkar senare under veckan och så här kan de också se ut. Denna gång hade jag 60 mm makro på och då blir det bara närbilder på en fisk av denna storlek. Här kan man se sprötet på huvudet som den ligger och frestar småfiskar med, så att den kan hugga sej en måltid då och då. Den viftar med sprötet precis ovanför den stora munnen försedd med rader av hullingliknande tänder.

Med makro kan man också ta närbilder på t ex ögat. Den här typen av bild känner nog en del av er igen för jag har gjort det förut. Marulken brydde sej inte det minsta om att jag var så närgången och vill man absolut att den ska flytta på sej måste man putta på den. Då brukar den simma några meter och lägga sej tillrätta igen.

Som en kontrast till de första bilderna kommer här en marulk som låg på vit snäckskalsbotten. Den här var inte så stor och bilden är tagen med makroobjektivet. Här var det mycket ljusare tack vare sanden och då kan jag backa så pass att den i alla fall delvis "får plats" i bilden med 60 mm makro. Trots dubbla blixtar förmår de inte att ljussätta särskilt långt i mörka skandinaviska vatten.

Här syns "metsprötet" tydligt och den lilla vimpel som sitter i toppen och ser ut som något gott för en intet ont anande fisk.

Trots vit snäckskalsbotten var den här marulken inte helt lätt att se den heller. Bilden är ett gränsfall för var jag kan få till med 60 mm makro och färgerna är inte helt perfekta. Jag ville dock gärna visa hur den såg ut uppifrån och det är ju så här man ser den när man kommer simmande. Mer spännande undervattensmöten kommer snart.

Hej så länge,

Lena

Tromsö

Mitt i Tromsö hittade vi den här vackra mosaiken.

Så här ser det ut IRL. Bron, kyrkan och bergen i bakgrunden, minus det flammande solen. Tromsö ligger 300 km norr om norra polcirkeln och ca 2100 km söder om den geografiska nordpolen.

Det låg en hel del båtar i hamnen. Inte bara segelbåtar utan även fiskebåtar i olika storlek. Fiske är fortfarande en viktig inkomstkälla här.

Tromsö har gott om gamla trähus blandat med nyare byggnader. Även om det brunnit här som i många andra städer så finns det en hel del kvar.

Man bygger också nya trähus i gammal stil och underhåller de äldre träbyggnader man har. Vi vandrade gata upp och gata ner och jag skulle förstås kunna visa kyrkan, rådhuset och alla de byggnader som turisterna flockades runt, men det känns lite trist. Ni får se det jag fastnade för istället.

Tromsö kallas också "Porten till Ishavet" för att det har startat många olika expeditioner från denna ort. Det kan man bl a se på Polarmuseet, som förstås också vittnar om den valfångst man ägnat sej åt i dessa områden. Det går fortfarande att köpa valkött i livsmedelsaffärer och i saluhallen. Den är nu märkt Lofotenval.   

Hur många kändisar skulle posera med en död val nu?

I ett välbevarat gammalt trähus hittade vi ett mycket intressant ställe som hette "Perspektivet museum". Det var tre våningar med olika fotoutställningar, gratis inträde och enklare fika på bottenplanet. Dessa bilder kommer från utställningen Red Utopia och visar människor från olika länder som fortfarande håller kommunismens fana högt. 

Den verkliga "guldskatten" hittade vi på plan tre, utställningen Gatelangs. Det var fotografen Knut Stokmo som varit etablerad som familjefotograf mm i Tromsö sedan 1968. Dessa bilder kommer dock från hans ungdom och visar vanligt folk och hur de levde i Tromsö under 50-60 talet.   

Den här bilden hette något i stil med "bra torkväder" och visar tvätt hängandes jäms med isbjörnsskinn. Det fanns mycket bilder samt ett rullande bildspel och vi blev kvar en lång stund på plan tre. Antagligen det mest intressanta vi hittade i Tromsö denna dag. 

Dagens ren stod utanför Burger King på gågatan och var helt blanksliten på mulen. 

Tromsö har världens nordligaste bryggeri, Mack. Det hade min sambo tagit reda på och dit skulle vi. Vi gick en guidad tur som inte var så tokig för den hade en film som beskrev bryggeriets historia, och samtidigt visade en del historia om Tromsö. Ölhallen fanns kvar i de gamla byggnaderna, tack och lova hade de även fyra sorters cider för den som mej och inte gillar öl. 

I de gamla byggnader som bryggeriet startat sin verksamhet i hade man en stor butik samt ett mikrobryggeri. Där fick vi en lektion i öltillverkning. Musik var tydligen en viktig del i processen....

Om jag minns rätt var det här ett av kärlen för mäskning och vörtkokning, då man sätter till humle. Det som speglas i kopparkärlet förutom fotografen är vinylskivor. Man spelade musik under processen och artistvalet noterades på etiketten till varje flaska. Det måste vara en konst det där med öl....

Tacka vetja gott färskvatten och det kunde man hitta i fontänen. 

Hej så länge,

Lena

Renar på strandpromenad och resan till Tromsö

På vägen mellan Nordkap och Tromsö passerade vi ett gäng renar på strandpromenad. Lite udda miljö för renar kändes det som. 

" - Menar du att det skulle vara något konstigt? Vi går här varje dag."

Från stranden vek de av och kom plötsligt upp på vägen.

Ni som mött renar på vägen vet att de ibland inte verkar helt överens om vart de är på väg. 

" - Okej gänget, vänta lite! Damen vill ju fota Mej. Jag måste posera lite, det går på ett kick." Dagens ren var ju given. 

Det är bara att vänta tills de passerat och inte längre ändrar sej och kommer tillbaka ut på vägen igen.

Vägen mellan Alta och Tromsö går till stor del längs vatten och kantas ett fantastiskt landskap med snöklädda höga toppar. Men vad spelar det för roll när molnen täcker hälften av bergen och ljuset bara är mjukt ludd. 

Vi stannade vid några enstaka tillfällen men vädret inbjöd inte till fotografering eller någon annan aktivitet.   

Från Nordkap till Tromsö är det drygt 50 mil och det tar 9 timmar att köra. Men det skulle ju vara en "scenic drive" så det gjorde väl inte så mycket, om vi bara haft lite bättre väder. När vi hade 10 mil kvar till Tromsö var det inte längre renar längs vägen utan det djur som man så ofta ser i resten av Norge, får.  

När vi kom till Tromsö var det en antydan till sol och vi gick därför direkt mot utkikspunkten Storsteinen, 421 m. Vi borde väl ha gått upp eftersom vi suttit 9 timmar i bilen, men promenaden från hotellet fick räcka. Man kan gå på stigen som syns under linbanan eller ta "Sherpatrappan" med 1000 steg som nepalesiska sherpas har byggt. Vi tog linbanan.  

Utsikten var det inget fel på och hamburgaren som vi åt till middag på topprestaurangen smakade OK, men inte särskilt märkvärdigt. 

Vi fick lite sol över Tromsö innan vi åkte ner och promenerade tillbaka över bron till vårt hotell. Dagen efter skulle vi vara vanliga turister i Tromsö. Det finns bra dykning här för vi har varit här och kollat förut, men det är för knöligt när man bor på hotell och har bilen i ett extremt trångt parkeringsgarage. 

Hej så länge,

Lena

Blandade glimtar från Mageröya

För att avrunda vår vecka på Magerøya i nordnorska Finnmark kommer här några blandade bilder. En dag med hyfsat väder åkte vi tillbaka till Gjesvaer och gick en tur som hette Lille tuva på vår turkarta. 

Ca 8 km i mycket fin terräng och lagom kraftig stigning. Precis lagom för några timmars vandring. Här hittade vi vårt första träd på Magerøya (som inte var planterat i en trädgård). Jag tror att det är en sorts björk och den kramade verkligen stenen den växte mot. Det finns en liten knotig stam i en skreva mellan stenarna

Det fanns en del blöta områden så gummistövlar eller kängor med åtminstone halvhöga skaft var bra att ha. Vi fick också stanna och ta av oss kläder på vägen upp. Denna dag hade vi värmerekord med 12 grader när solen kom fram. 

Utsikten var inte dålig minsann och varma efter promenaden upp kunde vi stanna en stund på toppen.

Väldigt lägligt kom också "dagens ren" inspringande i motivet när jag fotade ut mot Gjesvaer. Man kan också se vägen som leder in i samhället.

Vi var förstås i Honningsvåg, det största samhället på Magerøya, vid flera tillfällen. Vi fick långa nyckeln till dykklubbens förråd så vi kunde fylla luft själva. Vi besökte även Nordkappmuseet, mataffären och några småbutiker. Det fanns en markerad tur upp till toppen i bakgrunden men den hann vi aldrig med.

Honningsvåg har en ganska stor hamn. Man lever av fiske och turism. Stora kryssningsfartyg kommer in här flera gånger i veckan under sommaren, samt Hurtigrutten förstås. 

Utanför en pub i Honningsvåg.

Vi gjorde aldrig några turer enbart för att titta på fåglar men det fanns gott om korp på ön och de dök upp när man minst anade det. Här hade jag bara 24-105 på kameran. De satt ofta uppe på hög höjd och tittade på oss när vi skulle dyka. Då hade jag ju heller ingen "fågelkamera" till hands.

Måsar och trutar fanns det förstås gott om. Här ligger de i ett område som var strömt och det måste vara ett fiskstim under ytan för de dök upprepade gånger. Det dök också upp en säl här som nog också fiskade, men den fick jag inga bra bilder på. 

En liten hamn i Kamøyvaer dagen då vi såg de första solstrålarna. 

Sibirisk vallmo som växer i en stenmur. Dessa blommor hittade vi lite överallt, ibland växte de i grus eller som här mellan stenarna i en mur. 

Efter en vecka på Magerøya var det dax att påbörja resan hemåt. Morgonen när vi lämnade ön låg molnen lågt och det hängde regn i luften. 

På smala vägar och genom långa tunnlar styrde vi först mot Alta och sedan tog vi av mot Tromsö. Vi hade inga planer på att åka den kortaste vägen hem.

Hej så länge,

Lena