Växtätarnas mångfald I

Att köra runt i en nationalpark som Kruger är inte som att köra genom safaridelen i en djurpark. Själklart tycker kanske många, men jag har fått flera frågor om just den aspekten. Kruger genomkorsas av vägar, både grus och asfalt, men våra guider på promenaden påtalade att man bara ser ca 1% av parken från fordonen. Helt klart är i alla fall att man ser betydligt mer från ett safarifordon än en hyrbil av mindre modell.

Ser man mycket djur ? (en vanlig fråga). Ja, visst ser man mycket djur, men det finns ingen garanti att man ska se t ex lejon, leoparder och geparder. Däremot törs jag nog lova att impala antiloperna på bilden ovan, de får man garanterat se. Impala är ganska små (ca 50 kg) och lever i stora grupper med honor och unga djur samt mindre grupper med hannar.

Ett smeknamn på dem var parkens ”Mc Donalds” både för att de förekom i så stor mängd (och därmed ofta på köttätarnas matsedel) och för de mörka bågarna man kan se på dess bakdel.

Precis som det ska förhålla sej så är växtätarna de vanligaste djuren man ser, medan de stora rovdjuren är oerhört mycket färre till antalet. Djuret med de stora öronen är en kudu. De är betydligt större än impalan (honor ca 180 kg, hannar ca 250 kg).

Den här honan har järnkoll på oss för hennes två ungar står i buskaged bakom henne.

Kuduhannen har stora horn och de vita mönstren i ansiktet ser ut som krigsmålning.

Hannen till vänster på bilden är lite yngre. Hornen växer med åren. Dessa djur har också ett roligt mönster med vita ränder på bakdelen.

Man ska inte glömma att växtätarna kan vara nog så imponerande och definitivt inte ofarliga. Afrikansk buffel hör till ”The Big Five” dvs de djur som är farligast att jaga och som många vill se under sitt besök i parken.

Vi passerade genom en hjord med betande bufflar (ca 80-100 st). De organiserade sig snabbt med de vuxna djuren ytterst och ungdjur i mitten. De kollade också in oss noga genom att använda luktsinnet.

Det här är ett koncentrerat sätt att bilda sej en uppfattning om dofter som kallas "flema". Det här beteendet kan man se hos flera tamdjur t ex häst.

Bufflarna är stora idisslande växtätare som kan väga mellan 650 till 800 kg. När de luktat sej till att vi inte var hot mot dem återgick de till att beta. Vår guide påpekade då att det hela tiden fanns ett djur som höll oss under uppsikt. Det stämde. Ett djur tittade på oss medan de andra åt och uppgiften att vakta växlade mellan djuren på ett för oss helt obemärkt sätt. 

Det djur som ofta omtalas som det farligaste i Afrika är faktiskt en växtätare, nämligen flodhästen. De håller mest till i vattnet på dagtid och kommer upp på natten för att beta av växtligheten.

Vuxna flodhästar väger mellan 1700 till 2000 kg. De är förvånansvärt snabba, bevakar sina territorier´noga och kan bli mycket aggressiva.

Man kan ju fundera om dessa höll på med något storts koordinerat gruppsim ...

På dagtid ser man mest öron, ögon och näsborrar men ibland kan man ha tur och då tittar det upp lite mer av det stora djuret ovanför ytan.

Det får räcka från Afrika för idag

Lena

Till Sander

Jag har fått veta att det finns en krasslig liten kille som heter Sander som följer mina blogginlägg från Afrika för att han gillar de vilda djuren. Han vill gärna se mer vilda djur och då helst köttätare. Dagens inlägg får därför handla om stora katter och förhoppningsvis är Sander lite piggare i morgon bitti när han hittar dessa bilder tillsammans med mamma eller pappa.

I Kruger finns det två stora köttätare, leopard och lejon. Leoparden såg vi aldrig men vi hörde den morra och eftersom vi befanns oss till fots räckte det bra med ett morr. Vi backade undan och lämnade leoparden (och dess unge) ifred.

Det första lejonet vi såg var en stor hanne som låg och sov i sanden. Det var parningssäsong för lejonen och andra hade sett en hona i närheten tidigare. Inte konstigt att den behövde vila. Det kan nog bli lite jobbigt med uppvaktning emellanåt.

Vi letade en hel dag och en halv dag till innan vi fick se några mer lejon. Denna gång hittade vi flera stycken. En hel flock med honor.

Det var sen eftermiddag när vi fann gruppen med stora fina honlejon. De låg och vilade i skuggan. Tyvärr skymde gräset lite i början.

Då vi väntat en stund reste sej en hona upp och sträckte lite på sej.

Vi satt tysta och hänförda i vår lilla hyrbil som vi lyckats pressa in mellan två stora fyrhjusdrivna stadsjeepar.

Jag fick syn på att det låg flera lejon en bit bort. Alla halvsov i skuggan och brydde sej inte det minsta om att vi tittade på dem.

En stor ärrad dam reste sej upp och vandrade genom gruppen. Hon stannade och gnuggade sitt huvud mot en annan hona innan hon gick och la sej på en ny skuggig plats. Tyvärr skuggade gräset så mycke att jag inte fick med det på någon bild.

Hon slog sej ner och såg sömningt nöjd ut. Lejonet är det näst största kattdjuret i världen, bara tigern är större. Lejonen är de största rovdjuret i Afrika och även om hannarna är större än honorna, blir ändå dessa tjejer rätt imponerande.

En vuxen lejonhona är 140-175 cm lång + svans och ca 90 cm i mankhöjd. Vikten ligger mellan 110-150 kg. Lejonen är lite unika bland kattdjuren för att de lever i flock.

Efter en gäspning lägger sej den här damen också ner för att sova en stund. Kanske ska de jaga till natten, man kan aldrig veta.

Trots att det rådde en mycket avslappnad stämning i hela gruppen (8-9 lejon) kan man tydligt se att de yngre har full koll på när de äldre rörde på sej.

Ny sval plats i skuggan. Solen ligger lågt och hon vet nog att snart kommer alla bilar att åka sin väg. Parkens grindar stänger om en halvtimme och vi började faktiskt få lite bråttom.  Lejonen hade fängslat oss en lång stund.

Hon bestämde sej för att vila en stund till. Ingen visste ju vad de hade för planer när solen gått ner. Dessutom tassade det runt minst en kärlekskrank hanne i området...

Det var allt för denna gång

Lena

Inte storvilt men stor så det räcker till

De som har spindelfobier ska inte läsa vidare för vi hittade en rikig bamse i Sydafrika. De heter Golden Orb och finns även i t ex Australien. Honorna blir mellan 4,5 till 5 cm långa, benen ej inkluderade! De spinner gigantiska nät av en guldglänsande tråd som de sedan underhåller i flera månader.

Näten satt ofta 3-4 m upp i luften mellan två träd. Den här stora honan har en liten fästman vid ena bakbenet. Ofta kunde det finnas flera små hannar i närheten som levde ett farligt liv.

Nätet är lite trassligt men de bodde ju i samma ganska länge. Det glänste som guldtråd i solen och var mycket starkt om man provade att peta lite (vi fann ett nät på promenadhöjd med en mindre spindel i). Bilderna på golden orb är tagna med 300 mm handhållet rakt upp mot nätet.

Den starkaste tråden sk dragline silk, används bl a för ekrarna i näten och för att förankra dem. Jag trodde nog aldrig att jag skulle fotografera spindeltråd med 300 mm.

Den här är inte riktigt lika stor som de första men den har också en hanne som är på väg runt till buksidan. Undrar vad den hade i tankarna. Hannarna har en egenliten flyktlina som de kan kasta sej ut på. De har också ett signalsystem (via tråd) för att honan ska förstå att de är av samma art men det är visst inte 100% säkert (därav livlinan).

Den här granna lilla spindeln heter "kite spider" och var ett par centimeter över ryggen. Tyvärr satt den lite högt för att komma åt ordentligt med 60 mm makro. Dessutom blåste det så bättre än så här blev det inte. Dessa spann nya nät varje morgon och hade betydligt bättre ordning på sina trådar.

Hälsningar Lena

Sodwana Bays fiskar

Efter mötet med aporna och sebramangusten återgår jag till undervattensvärlden. Det finns en stor mängd olika fiskar på reven i Sodwana Bay. Några "gamla godingar" som vi sett under tropiska dyk många gånger förut, men även några som är nya för oss.

Det första djuret jag fotograferade var faktiskt en blåprickig rocka. Inte just denna men samma art. Den här låg lite bättre så jag kunde få med hela djuret. De lyser fint med sina knallblå fläckar.

Rockan är vanlig och likaså denna art av anemonfisk som vi mött åtskilliga gånger förut. De lever i symbios med anemonen och just detta par hade en samling ägg att vakta. Äggen är de röda som synns till vänster, bakom fisken.

Anemonfiskar är oerhört kaxiga och denna simmade rakt på kameraporten och vek sedan av. Det var en ren lyckträff att detta blev skarpt. Lite väl snävt dock.

Det här är en annan art av anemonfiskar, en rosa variant med ett vitt band längs ryggen. Jag hade många bilder med från detta dyk men inte en enda där båda fiskarna tittade fram samtidigt (som var skarp). Anemonerna i sej är väldigt vackra, i synnerhet om man får med lite av undersidan.

En typ av "Hawkfish" men inte en färgvariant som vi sett förut. De ligger ofta i koraller och spanar, tacksamma motiv att fotografera.

En "Boxfish". De här ser oerhört sköna ut med sin kantiga kropp och den här varianten är dessutom rätt söt med sin lilla mun. Vi såg även blå och en mörkare, nästan svart variant.

Det här var något helt nytt för oss och attans snabba var de också. Jag fick en bild (där skärpan inte är helt perfekt placerad) sedan var de puts väck. Dessa "Fire Goby" försvann blixtsnabbt ner i ett hål när de kände sej hotade. Blixt räckte för att skrämma ner dem.

Det här vet jag faktiskt inte vad det är. Jag såg den bara en gång och den lät sej villigt fotograferas i sitt hål. Liten och charmerande söt med sina randiga blå ögon.

En blå "boxfish" som gled runt lite och letade efter ätbart i sanden. Tyvärr var det ganska grumsigt i vattnet nära botten och det gungade rejält.

Visar en profilbild också, inte så galant komposotion kanske, men de ser så roliga ut runt munnen och mönstret på kropppen är väldigt detaljerat.

Den här har nog alla sett som snorklat där det finns rev. Papegojfisken som finns i en mängd granna färger och som har en hård "näbbliknande" mun som nästan alltid är öppen. De äter korall och man kan höra dem knapra på korallerna med den vassa "näbben" när man dyker. Den här glada nunan får ansluta dagens rapport från Sydafrika.   

Hälsningar Lena

När de käraste ägodelarna är blå...

Det finns en del andra djur i Sodwana Bay och eftersom man bara kan dyka fram till lunch pga hårda vindar, finns det lite tid över att spana på dessa.

Vi är nere på stranden en sen eftermiddag och här kan man ser hur sötvatten från en ström rinner ut och möter det salta havet.

Vid vattendragets mynning stötte vi på denna varningsskylt. Vi kände oss inte särskilt hotade just då men OK, det är ju i alla fall Afrika och flodhästar är ju lite tuffa av sej.

Det djur som vi kommit ner till stranden för att spana på är betydligt mindre och lever i stora familjegrupper med ett komplicerat socialt liv. Den coola sebramangusten.

De lever egentligen av insekter och mindre ryggradsdjur men äppelskrottar, kalla pommes med sand och smörgåsrester stod också på menyn.

Den här stiliga mangusten vågade sej väldigt nära. Vi satt bakom sopuppsamlingen och jag antar att det var den rutten de alla ville passera på sin väg mot den nu stängda serveringen.

Fråga mej inte vad dessa två gjorde men jag lovar, jag har inte klonat dem.

Aporna var också oerhört roliga att spana på och inte alls så lätta att fotografera som man tror när man passerar dem med en bil eller traktor. Aporna decimeras med jämna mellanrum så människor till fots som pekar med stora utrustning mot dem upplevdes som ett visst hot.

En del lät sej dock fotograferas om man hade lite tålamod. När man vände ryggen till kunde de också vara oerhört snabba att norpa åt sej saker, särskilt om det såg ätbart ut.

Ertappad vid en soptunna. " - Skulle aldrig stjäla något ....neeeej aldrig....."

Mobila dagis hade de också, vilket vi skulle få se mer av i Kruger senare på resan.

Dominans och rang var ganska lätt att upptäcka när man såg aporna i grupp. Att just denna individ åtnjöt en viss status gick det inte heller att ta miste på.  

" - Turister.....ni kan väl i alla fall tappa något eller måste jag visa konster för det...jag kan i alla fall visa NÅGOT för er."

" - Dessa är äkta...och Blue man group har inte en suck i Sodwana Bay!"

Låt helgen börja

Lena