Markus
– En Ricoh GXR med M-modul tack!
Jag har ju gått i tankar om att köpa mig en ny digital systemkamera en tid, först vandrade tankarna mycket kring Canon EOS 60D, men när Ricoh presenterade en Leica M-modul till sin GXR-kamera så började tankarna att vandra över dit istället. Ty jag hade ju just skaffat en Leica M2:a med en 35:a och ett 90 mm objektiv…
För att göra en halvlång historia kort så har jag nu lagt en beställning på en GXR med M-modul. Det känns lockande att kunna köra samma system både digital och analog, och M/M39-systemet är det som jag just nu ser som mest intressant. Objektivutbudet är ganska stort – även om man som jag inte är ute efter (läs har råd med) dyrt Leica-glas – och många av objektiven har sin egna lilla karaktär.
Det enda direkt negativa är väl att jag kommer att känna det lite fjantig att använda skärmen som sökare, men samtidigt blir det lite mer diskret och bekvämare när man är med eller bland folk. Att dra upp stora systemkameran när man sitter och tar en öl exempelvis är inte så smidigt, tycker jag ;)
Dela:
Glädjen över att fotografera trots att man vet att resultatet kommer att bli skit
Träd. Canon 20d, bak-och -ramvänt Leitz Canada Summicron 1:2/90
Går ut. Det blåser kallt, tillräckligt för att man skall dra upp dragkedjan på jackan – hösten är i antågande. Solen lyser stundtals svagt igenom molnen som annars ligger som en diffuser för dess ljus. Ett ganska grått väder. Bestämt mig för att använda tele, 90mm till Leican och 85mm till digitala. Plockar i sista stund med 35:an till Leican, i fall att... Styr kosan ner mot sjön. Blir så klart 35:an som används först, inte vad man tänkt, men hur ofta blir det som man tänkt? Fortsätter ned till sjön. Vinden och ljudet från vågorna omfamnar och fyller mig. Sjön är orolig men mig fyller den med ett lugn. Kanske är vi både oroliga men lugna på samma gång?
Tar några exponeringar. Tycker inte att autofokusobjektivet på digitalkameran är roligt. Ingen kreativitet. Slänger återigen på 35:an på Lecian och kör 90mm-objektivet på digitalkameran istället. Håller det bak och fram framför objektivfattningen på kamerahuset. Plötsligt blir det roligare att fotografera. Istället för att fundera på om autofokusen satte fokus eller missade med några centimeter letar jag upp nya motiv och experimenterar av hjärtats glada lust, försöker hålla objektivet så att det blir någon form av skärpa i exponeringen, eller kanske snarare områden som är mindre oskarpa. Varför håller jag på med denna dårskap när jag vet att bilderna kommer att – rent tekniskt – bli skit?
Svaret är simpelt: Jag har kommit in i ett lätt rus av fotoglädje. Detta optiska experiment får mig att koncentrera mitt tänkande och mitt seende på ett nytt sätt. Visst blir bilderna skit rent tekniskt (eller i alla fall rent skärpemässigt), men det får mig att tänka efter på vad man kan arbeta med för att få bilden bra, utom det rent teknisk perfekta – en nyttig övning för mig.
Vågorna slår mot den lilla brygga jag står på. Föraktfullt tittar jag mot de fina villorna som ligger på rad efter sjöns strand, trygga och trista ligger de där utan känsla. Vissa vill visst ha det så, men det är inget för mig. Jag lämnar bryggan och går in i skogen, känner trädens och markens styrka. Fortsätter mitt lilla strövtåg med Leican och digitalkameran med det bak-och-framvända, handhållna, objektivet.
Dela:
