Markus
Jag har ljugit – Men det var faktiskt inte med mening!
Idag har jag gjort mig skyldig till lögn. Visserligen var jag vid tillfället för lögnen inte medveten om det, men det frikänner mig icke från detta ohyggliga brott.
Saken är den att jag för ett par veckor sedan ryktes med i den populära trenden att till överpris köpa en plastkamera med kass optik och med tveksam byggkvalité. Jag inställde mig med andra ord i lomografins värld genom att köpa en Diana Mini Petite Noire
Anledningen till att det blev just en Diana Mini var först och främst dess förmåga att ge kvadratiska bilder på vanlig 135 film (24x24 millimeter stora negativ). Ty när jag tittar i gamla fotoalbum tycker jag att de kvadratiska, relativt oskarpa och teknisk undermåliga bilder som de flesta varianter av Instamatickameror gav ofta är mysiga och förmedlar en speciell känsla. Alltså var jag ute efter en kamera som tog kvadratiska bilder på vanlig 135 film och efter lite efterforskningar visade sig Diana Mini vara det vettigaste alternativet, att man dessutom kan växla format till halvformat – d.v.s att negativen blir 24x17 millimeter stora vilket gör att det rymms dubbelt så många bilder på filmrullen – var naturligtvis ingen nackdel
Så efter ett mitt arbetspass uppe på MTS tog jag en tur till Västerlånggatans Foto och köpte mig en innan jag påbörjade min hemresa som den här gången gick via Märsta där jag skulle möta upp med mina föräldrarna, som ungefär samtidigt landade på Arlanda efter en resa till Thailand, och åka bil med dem hem. Som alltid när man har någon ny pryl så kliade det lite i fingrarna så redan på pendeln laddade jag kameran med en negativ färgfilm och första exponering blev ett självporträtt där jag satt på en bänk vid stationen i Märsta.
Nå för att göra historien kort så ägnade jag den följande veckan åt att skjuta klart denna första ”testrulle” med Minin som skulle ge mig mina första kvadratiska negativ i småbildsformatet.
Så idag när jag ändå var i Stockholm passade jag på att smita in på Fotokungen för att få filmen framkallad. Väl där pratade jag med en trevlig stockholmare och efter att ha fått mig försäkrat att det kvadratiska formatet inte skulle leda till något problem vid den maskinella kopieringen (mer än att det skulle bli två vita kanter) så valde jag att även beställa kopior – d.v.s. ”kort” för den oinvigde – till framkallningen. Och eftersom jag ska resa vidare från Stockholm tidigt i morgon valde jag snabbframkallningen vilket skulle ta ungefär en timme. Detta passade mig bra och tiden däremellan spenderades med att hämta ut några mindre förstoringar hos Crimson samt lite shopping på Beyond Retro som låg alldeles intill.
Sedan bar det av tillbaka till Fotokungen där jag betalade för framkallningen och även köpte tre nya rullar film till kameran och glad i hågen gick jag och satte mig på tunnelbanan – och det var där som det hemska brottet kom till dager! Ty när jag öppnade förpackningen för att titta på mina ≈ 36 fina kvadratiska bilder upptäckte jag att jag inte hade haft kameran inställd på kvadratiskt format som jag trott utan på halvformat. Så istället låg där 15 kort med två bilder på varje. Ett bra tillfälle att räcka lång nästa åt sig själv.
Så till den trevliga expediten på Fotokungen vill jag härmed be djupast om ursäkt samt lova att nästa gång jag försynt frågar om det går bra att även få kopior från de kvadratiska negativen så kommer det också att vara kvadratiska negativ på rullen – och inte halvformat.
Som straff och botgöring åt mig själv lovar jag att skjuta minst en rulle kvadratiska bilder med Minin i helgen – vilket i och för sig inte bör bli något problem eftersom jag ska på fest ;P
(bildexempel kommer när jag har tillgång till skanner)
Dela:
