Livets salt

Thailand är helt egenförsörjande av salt. En dag i förra veckan när jag var på besök i  Bangkok,  skulle vi ut och åka tåg och på vägen dit träffade vi på ett av alla de ställen där de tillverkar salt.

Vi hade turen att komma strax innan arbetet för dagen var klart och passade på att stanna för att få se lite av det.

Man har grunda fält som plattats till med hjälp av traktor, dit leder man saltvatten. När man fått in vattnet i fälten stänger man av så att vattnet stannar kvar och avdunstar sedan i värmen. Kvar får man då saltet, det tar ungefär tio dagar för allt vatten att förångas.

De som arbetar med att skyffla upp saltet och transportera det till saltladorna är i huvudsak människor från Burma. De bor väldigt enkelt, lagar alla sin mat själva och sänder hem pengar av sin lilla inkomst till familjen i Burma. Lönen ligger på 100 skr för en åttatimmars arbetsdag.

Det som ligger vid strandkanten ser ut som snösörja men är salt.

Trots att vi är där mycket tidigt på morgonen så är de nu klara för dagen med sitt arbete.

Tack vare det får vi även gå in i saltladan och titta.

En sista blick ut över fälten innan vi beger oss till tåget.

Tiger Cave Temple. 

En dag i november åkte vi till Krabi, jag behövde lite värme till mina muskler och när det dök upp ett extrapris på resa till Krabi så slog vi till. Visste inte så mycket om denna platsen, mer än att det verkade som alla svenskar åkte dit. Fast inte var de där när vi kom, träffade bara på en enda svensk familj och i övrigt var det mycket lite turister. Hotellägare, restauranger, long tail båtägare och övriga som lever på turister hade det jobbigt. 

Ligga på stranden eller vid poolen är inte riktigt vår melodi, men att utforska nya platser är trevligt. Tiger Cave Temple hade vi läst om och då det precis utanför vårt hotell fanns en busshållplats och då det dessutom stod just det namnet på den buss som stod inne var det lätt att bestämma sig för att åka dit. Femtio bath vill chauffören ha för att köra oss dit, var säkert överpris förstod vi när vi såg vad lokalbefolkningen betalade för sina resor, men billigt i våra ögon.

Platsen och templet anses av  buddisterna som ett av det heligaste platserna i det här området.

 Templet som gett platsen dess namn är en liten grotta vid bergets fot, där det bland annat sägs finnas ett tassavtryck från en tiger på bergets vägg inne i templet. Namnet kommer också från berättelsen om en munk som satte sig för att meditera på platsen, och under sin meditation hörde tigrar ryta runt omkring sig. Det kostar inget att gå in i dit och alla får gå in, men man måste ta av sig skorna så jag nöjde mig med att bara kika in.

Fast det som lockar de flesta turister är en rejäl kraftansträngning, för uppe på toppen av berget finns det en stor buddhastaty och för att komma upp till den måste man gå 1.237 trappsteg upp. Hade säkert blivit fler steg om de inte gjort stegen så höga. Inga trappor för folk med korta ben.

Varmt är det och både jobbig och svettig kommer den promenaden bli, men nyfikenheten tar överhand så vi bestämmer oss för att försöka gå upp. På vägen upp  träffar vi på de små aporna som de mer eller mindre varnat oss för. Vadå varnat, de är så små och söta.

Pass upp, se till vänster ropar min man och där kommer en apa på trappräcket. Vänder snabbt kameran mot den, lite för snabbt ser jag. Den apan är lite större men ändå inte speciellt stor, men snabb och fingerfärdig. Jag har en liten axelremsväska, med våtservetter och extra objektiv till min lilla kamera, den har han siktat in sig på och snabbare än jag kunde ana greppar han den och en rejäl dragkamp börjar. Trappan jag står i är brant så det gäller att hålla balansen samtidigt som jag inte tänker ge upp kampen om väskan och dessutom verkar några medbrottslingar till den här väskryckaren anläda. Han är stark den lilla busen, men troligtvis inser han att jag är starkare, eller mer sannolikt att det inte finns något ätbart i min väska och släpper plötsligt taget, med den påföljden att jag druttar omkull. Faller med en duns mot de höga trappstegen och skrapar upp benet och får en rejäl bula där.

Aj, det svider och bultar, men nog vill jag bra gärna gå upp. Fler apor kommer och de är verkligen påträngande,  så till slut tar jag mitt förnuft till fånga och bestämmer mig för att utskten där upp inte är mödan värd och att buddhastatyn nog ser ut som de flesta andra buddhastatyer. Vad är det man brukar säga; surt sa räven.

Finns en hel del att titta på här nere också, man behöver inte tveka på att stället heter något med tiger.

Just i dag så har Miss Mimosa Queen kandidaterna också kommit hit, reportrar från både TV och tidningar är på plats.

Även de som vann tävlingen 2015 och 2018 är med.

Jag är glad över att slippa gå i deras högklackade skor,  det ser otroligt jobbigt ut och många av de vackra flickorna staplar fram med möda på dessa klackar.

Många stannar och tittar på de långa och vackra flickorna, fast den här trötta hunden brydde sig inte mycket.

Vår busschaufför har sagt att om vi är på platsen där han släppte av oss så blir vi upphämtade där kl. 10.00 och mycket riktigt, där står en lokalbuss och väntar på oss och vi får en privattur tillbaka.

Blev ingen soluppgång.

Visserligen var jag vaken och uppe när det var dags för promenaden till platsen för soluppgången, men kände att det var nog säkrast att spara knät till förmiddagens promenad norrut och även den tillbaka till liftstationen.

Det var ganska kallt på morgonen, inte vinterkyla precis, men hotellet här hade tänkt till ordentligt för i garderoben fanns det förutom de obligatoriska gasmaskerna även två rejäla och orangeröda vinterjackor. Så inte hade jag behövt frysa. Maken gick iväg för att se soluppgången och han tyckte nog att det största skådespelet var att titta på folk. Han var liksom inte där ensam och nästan alla andra hade den tjocka orangeröda jackan på sig. Jackorna syns kanske inte så mycket på hans bild men trängseln syns, jublet när solen visade sig får ni tänka er. Jag fick höra det i hans film.

Efter frukost drog vi istället iväg på vandringen till den norra sidan av berget. Den är lite mer spektakulär och är det man oftast hittar bilder av på nätet. Här var det inte mindre med trappor, snarare tvärtom och det mesta hänger på klippväggarna.  Nu märktes det dessutom att nationaldagsfirarna hade börjat anlända, det var mycket mer folk nu. Alla glada och på festhumör och stämningen var på topp och ingen knuffades eller trängdes.

Gångvägarna var smalare här och trapporna brantare, dessutom verkade många vara lite höjdrädda och ville bara gå på bergssidan.

Som tur var så var det inte så här trångt hela tiden. Det gick bra att både stanna och komma fram till kanten och beundra utsikten.

Här har vi gått mest uppför och uppför när jag får syn på lite räcken högt uppe på klippan. Jag frågar April om det är dit vi ska. Ja, till en början svarar hon. Dessa räcken syns i grönskan ovanför berget i dagern.

Så vi traskar vidare. Trappor uppför och trappor nedför.

Vi ska till området där de byggt gångvägarna så att de hänger direkt på bergväggen. Går man på dessa så ser de inte så läskiga eller märkvärdiga ut, utan man får kika och fotografera dem lite på håll för att se hur de är uppbyggda.

Det är märkligt hur tallarna klarar av att växa här och klamra sig fast på bergsväggarna.

De är rädda om sina träd här, vi träffar på en biolog som är ute och inspekterar hur tallarna mår. De har upptäckt att de fått något skadedjur och kommer att bespruta träden.

Tycker man att det är för jobbigt att gå i alla trappor, kan man hyra bärare som bär runt en i en bärstol. Betalas efter vikt på lasten.

Så här ser bärstolarna ut. De hade laddat upp med många sådana i dag eftersom de väntade en del prominenta personer upp till nationaldagsfirandet.

Vi träffade på många bärare den här dagen. De flesta bar tvätt och förnödenheter. Starka seniga äldre män. Vi noterade att det inte var några yngre killar som var bärare och fick veta att de är inte tillräckligt starka för att klara av det jobbet och att det inte finns nästan någon som helst nyrekrytering. Därför vet de inte hur de ska klara av transporterna hit upp när de äldre lägger av.

Bärarna kämpar på och vi går vidare. Här stängs vandringsvägen av under vintersäsongen, längre bort är det för farligt då snön kommer och det blir halt.

Ganska förståeligt för på vissa ställen såg gångvägen ganska enkel ut.

Vissa passager kan vara ganska trånga också.

Ibland måste man stanna upp för att hinna beundra utsikten också, inte bara för att återhämta andan.

För oss är det nu dags att återvända och börja ta oss tillbaka till linbanan, så vi vänder och påbörjar återmarschen.

Inget större fel på utsikten där heller.

Höstfärgerna blir mer påtagliga.

År 2006 var Förenta nationernas generalsekreterare Kofi Annan på besök här, han tyckte att den här tallen såg ut som ett paraply och gav det namnet "Umbrella pine". Han tyckte att tallen påminde om FN, en symbol för skydd av människan och dess överlevnadsmiljö.

Så efter en lång vandring är vi äntligen framme vid linbanestationen och kan slå oss ner i en kabinkorg och åka ner.

Där nere väntar det lunch och sedan färd till järnvägsstationen för färd mot nya mål. På vägen dit hittar April en kryddhandel. Här torkas det kryddor och säljs till detaljhandeln men även privatpersoner får handla där..

Vår guide April är väldigt intresserad av växter och då hon får höra att jag har en reumatisk sjukdom så kollar hon runt på alla kinesiska sidor om hjälp och lindring för den. Hon kommer fram till fotbad med den här torkade svampen i vattnet är bra, men så bör jag bo i ett område där det är 37 grader varmt och dricka alkohol. Jo, hon är helt seriös med sina råd. Vet inte riktigt om jag kommer att följa dem.

April köper i alla fall lite svamp som hon ska ha till sina fotbad.

Yellow Mountains

Gula bergen är ett av de mest berömda och vackraste bergsområdena i Kina. Det togs upp som världsarv av UNESCO 1990. 

Jag som alltid trott att Yellow Montains var gula. Om man bortser från att höstfärgerna började infinna sig med lite nyanser i gult och rött så var det inte speciellt gula dessa berg.

Fast det är förstås inte så konstigt eftersom de inte fått sitt namn av färgen på bergen utan efter den Gula kejsaren, Huang-Di (747 e.Kr). Han anses vara stamfader till Han-kineserna. Det sägs att han bodde i området och samlade och förädlade växter till värdefulla mediciner och blev där en övernaturlig varelse. Han ska ha hittat hemligheten med att bli odödlig och därefter steg upp till himmelen. Legend säger att han finns kvar uppe i dessa berg. Kan så vara för nog känns det lite som om man är nära himmlen här.

Fast nu går jag händelserna i förväg. Vi ska övernatta uppe i Gula bergen och eftersom det inte finns bilväg dit upp och ingen har vare dig lust eller ork att släpa runt på resväskor där uppe så får vi mot en liten avgift lämna vårt bagage på ett hotell nere i stan. Det vi behöver för natten packas i en liten ryggsäck. Några privatbilar får inte köra upp till linbanan eftersom där inte finns några parkeringsmöjligheter. Men kineserena är välorganiserade,  det finns skyttelbussar som går med jämna mellanrum upp till berget. Vi får en vindlande och svindlande busstur upp till linbanan och en bra bit upp på bergen.

Där har vi tur för det är nästan ingen kö, kan bero på att det stora nationaldagsfirandet och folks ledighet börjar först nästa dag. Linbanan tar 10 minuter och den är 2 km lång.

Kineserna har två veckors ledighet per år, en vecka vid deras nyår och en vecka på hösten då det är nationaldag. Dessa två veckor kallas för "De gyllene veckorna". Problemet är att då är nästan alla lediga samtidig och passar på att resa.

Området här uppe är enormt stort och på de två dagarna vi har på oss så får man välja ut vilka sträckor man vill gå, för allt hinner och orkar man inte se. Det finns uppskattningsvis 60 000 trappsteg och en hel del iordninggjorda gångvägar.

Dessutom så byggs det ständigt nya gångvägar. Långt borta på bergväggen syns några gröna linjer.

När jag zoomar in så syns det att det är nya gångvägar som byggs på bergssidorna.

Att det fanns massor av trappor fick jag smärtsam uppleva. Vi var ju uppe på ett berg och det här berget är inten platt. Det var trappor uppför och trappor nedför hela tiden. Jag opererade menisken i knät i januari och trodde att jag tränat upp knät tillräckligt för trappgående. Trapporna uppför var mest jobbiga för flåset, men nedför tog rejält på knät. Fast nu efter den här intensivträningen borde jag ha fått mer muskler i det knät också. Vandringen från linbanan till hotelet var på tre timmar, så innan vi var där hade jag ganska ont.

Ibland är trappstegen nästan obefintliga och bara uthuggna som spår i berget. Säkrast då att ta till alla fyra. Strax bakom tjejens fötter ser man de uthuggna stegen. Var lite svårt att fota här, var tvungen  att hålla fast mig med minst en hand.

Gångvägarna slingrar sig fram bland olika formationer.

Högt uppe på en klippa sitter en apa och spanar. "Monkey Watching the Sea" kallas den. Det finns en legend eller berättelse om de flesta formationer, den om den här lyder så här: Det var en gång en apa och en vacker flicka, flickan var mycket vacker och naturligtvis blev apan förälskad i henne. Apan hade bott uppe i bergen i tusentals år och övat upp sina övernaturliga färdigheter och kunde förvandla sig till olika skepnader. Nu förvandlade apan sig till en stilig och rik ung man och bad flickans föräldrar om att få stanna över natten i deras hem.

Flickans föräldrar tyckte att han var snäll och trevlig och sa ja. Efter middagen förklarade han sin kärlek och friade,  han fick ja. Men efter bröllopet drack han sig berusad och hans verkliga jag avslöjades för flickan, hon blev rädd och lämnade honom. Det tog apan så hårt att han satte sig på en klippa i Gula bergen med blicken mot flickans hem. Där satt han tills han förstenades och där sitter han än.

Det växer många vackra tallar uppe i bergen, många av dem har fått namn också. Den här tallen som är ungefär 700 år gammal kallas för Black Tiger Pine. Någon lär ha sett en svart tiger i tallens topp och därför fick den det namnet.

En det tallar klamrar sig fast i berget och ser ut att ha rötterna inkilade i en spricka i berget.

Nyfiken som jag är så tar jag mig till högsta utkiksplatsen för att få se hur utsikten är därifrån.

Och nog var det mödan värd, svindlande utsikt.

Vi hade strålande solsken och vackert väder, lite synd egentligen för lite dimma och moln som omslutit och svävat omkring bergstopparna hade varit fint att få.

Gudinnans finger.

Som jag redan sagt så är det nationaldagsfirande på gång och i år är det extra speciellt med 70 års firande av maoismen.

Det övas för fullt inför firandet, tror att vissa är statister för de verkliga artisterna eftersom de låtsas hålla en mikrofon i handen. Men det spelas en hel del musik.

Magic Brush with a flower on the tip så kallas den här klippan som syns i framkanten, den med en liten tall på toppen.

Hittade även en gubbe med keps.

Unity pine som är 15,5 meter hög.

Vi traskar vidare och beundrar landskapet och alla dessa stenfornationer.

Så är vi äntligen vid hotellet.

Här skriver vi våra namn i "gästboken".

Problemet med att bygga här uppe är att allt måste bäras hit upp, och då menar jag ALLT. Små saker går att få upp till linbanestationern, men även det måste bäras därifrån. Såg hur dörrar och liknande kom med bärare. All mat som äts här uppe bärs, all tvätt bärs ner igen och allt bärs av små seniga och starka  äldre män.

En del har valt ett lågprisalternativ och tältar, hoppas de har varna sovsäckar för det blir ganska kallt på natten här uppe. 

Vill man lyxa till tältandet lite kan man hyra ett familjetält och ligga och titta på stjärnorna.

Efter lite vila drog vi iväg för att se solnedgången,  mer trappor för atg komma till bästa utsiktspunkten.

Och solnedgång fick vi.

Dags att krypa till kojs för väckarklockan ringer före fem, det är en bra bit att gå till platsen där man ser solen gå upp. Ska försöka gå dit även om det är en massa trappor. 

Murun en stad i Mongoliet.

Dags att åka vidare och nu ska vi till Murun eller Mörön som den också skrivs ibland. Inte så lätt att översätta det kyrilliska alfabetet där den skrivs så här, Мөрөн.

Vi är nu ganska långt norrut i Mongoliet, mer grönska och skog i landskapet.

Några timmar senare och med en fin tur genom landskapet är vi i provinshuvudstaden Murun med invånare 27 690.

En ståtlig ryttarstaty tronar på stora torget.

Stan är inte så stor och bebyggelsen känns mer som en liten by på landet.

Vi går bort till "The Black market", tar några bilder men de är inte så villiga att vara med på bild här. 

Inne i stora saluhallen är det ganska mörkt och trots att det ser öde ut så är komersen i full gång.

Lite annorlunda sortiment i glassfrysen.

Fotografering var inte populärt här så det blev bara ett kort besök.

Samlingspunkt för motordriven ungdom.

Jag undrade först var alla affärer var.

Upptäckte sedan att bilderna på husväggarna är istället för skyltfönster.

Efter ett kort besök i stan så tar vi vägen mot Khovsgul Lake, den sjön är ett mycket populärt turistmål och farbror polisen uppmanar oss att köra försiktigt.

Träffar på en holländare med en lite speciell campingbil.

Så är vi framme vid Khuvsgol Sant Ger camp, fint snidad portal har de här.

Dags att installera oss i vår elfte Ger.

Riktigt lyxigt, med både vattenkokare och TV. El har vi också.

Här vid Khovsgul Lake ska vi bo två nätter.

                                                          föregående