Maggan mellan isbjörnar och pingviner

Får kanske åka hem.

 En ny dag och nya upplevelser och går allt bra, så säger min läkare att jag får åka hem i dag men först en tur ner till röntgen. Känner att foten har börjat vakna till liv för det kliar på ställen under gipsskenan där jag inte kommer åt. Nere på röntgen är det kö och då jag ligger där och väntar på min tur så bryter "helvetet ut". En smärta som inte är av denna värld dyker upp, smärtgenombrott heter det tydligen på läkarspråk. Den har inte förstånd att ge med sig heller utan ökar istället. Röntgen måste göras och när den äntligen är genomliden får jag komma tillbaka till avdelningen och få smärtlindring. Det är tydligen blockaden som lades vid operationen som slutat göra verkan. Ont gör det i all fall.

 Nästa utflykt är till gipsrummet. Gipsskenan ska bort och ett ordentligt gips dit. 

Lite nyfiken är jag allt på hur det ser ut under paketet. Alla gillar väl att öppna paket. ;)

Så är det dags för att bli inpackad i gips, fast egentligen är det väl fel att säga gips eftersom de använder glasfiber numera. Tur för mig, för glasfibern är mycket lättare.

Men den fruktansvärda smärtan vill inte ge vika, morfin av alla de valörer och styrkor tas till men inget hjälper i mer än i 10 minuter. Hemresa är inte att tala om och tur är väl att smärtan kom innan jag for hem. Sent på kvällen får jag åka ner till akuten och gipset  sågas upp, det kanske är det som sitter för thigt. Men tyvärr var det inte det felet, det onda finns kvar och det är ingen rolig natt jag har framför mig.

Men det finns hjälp att få, jag får komma ner till operation och få en lokalbedövningsblockering  lagd direkt in i nerven. En pump hänger ovanför mitt huvud och regelbundet pumpas mer bedövning in. Lite otur har jag eftersom den första hamnar lite snett och åker ut nästa morgon och den tuffa smärtan kommer tillbaka, turligt nog får jag en ny och nu blir jag plötsligt helt smärtfri. Den känslan är inte beskrivbar. Helt underbart och det känns som om jag är världens lyckligaste människa. Jag opererades på en måndag och nu har det hunnit bli torsdag, så de dagar som jag legat här känns mest som ett töcken av smärta ända fram tills nu, torsdag vid fyratiden.  Jag visste inte om att man kunde ha sååå ont.

 Jag känner mig så glad och hoppas nu på att smärtspiralen är bruten. Men även om de allra flesta i personalen här är helt underbara så finns det undantag. När jag är som mest glad över att ha sluppit ut ur mofindimman och smärtspiralen så kommer  en sjuksköterska med en kommentar som verkligen får mig att fundera. Hon har tydligen en åsikt om att man bör plågas lite. Säger när jag är som gladast över att inte ha ont. "Det måste du ha klart för att du inte kan slippa ifrån smärta när du gått igenom en sådan här operation".  Först blir jag bara paff, sedan ledsen och undrar om hon tror att jag överdrivit. Jag är van att ha ont och tål en hel del och har faktiskt ganska hög smärttröskel. Vad menar hon egentligen? Måste man ha ont då man ligger på sjukhus och varför det i så fall när det finns smärtlindring att få, var det helt fel att slippa ifrån smärtan helt och hållet, borde jag ha fått kvar lite grann ändå. Frågorna i mitt huvud snurrar hela natten och det blir svårt att glädja sig åt det smärtfria. Sjuksköterskan har gått hem så jag kan inte fråga henne.

Nästa morgon kopplas min pump ur och till både min och läkaren glädje är det nu bara normal smärta som kommer tillbaka. Smärta som morfinet biter på. Håller det i sig så får jag åka hem i dag. Det har nu hunnit bli fredag och jag har varit här i fem dagar.

Jag har tur, den fruktansvärda smärtan återkommer inte och klockan nio på fredag kväll kan jag ta mitt nya stöd här i livet, Betastödet, och få åka hem. Lite för vinglig för att hoppa på kryckor ännu.

Dela:

Tåg i blickfånget.

Brukar inte ha blick för tåg även om ett och annat kan fastna på bild i min kamera också.

Har sett att det finns en del tågentusiaster här på fotosidan, så här är några bilder på ett tåg  jag såg i Tallinn.

Det kommer från eller är på väg till Paldiski.

Dela:

Julstämning

Jag åkte till Tallinn och hittade julstämning.

Tomten hade anlänt och han hade även renarna med sig. De hade tydligen jobbat hårt på färden så nu fick de vila i en liten hage.

Medans tomten och tomtemor körde runt barnen i sitt tåg.

Dela:

Kinamat.

Kinamat i Kina är inte riktigt som den vi blir serverad på kinakrogarna här i Sverige. Går man runt i Peking så ser man helt annan mat och att de äter lite andra saker än vad vi är vana vid. Det är inte alltid som man vet vad det är som serveras och kan man dessutom inte kinesiska är det svårt att ta veta vad det är. Även om försäljarna gör sitt bästa med att ropa ut sina varor.

 Ibland så kan man gissa sig till vad det är som serveras.

Men vad det var som rykte och pyste ut ur de här muggarna lyckades jag inte ta reda på.

Hos den här försäljaren var det inte så svårt att gissa vad det var han sålde.

Levde gjorde de dessutom.

Men man får inte vara feg jag lovade ju Tommy att jag skulle göra ett försök att testa skorpion. Jag har ingen bild på när jag äter mina men bilden på makens måltid kanske räcker som bevis. Gräshoppan som blev efterrätt skymtar där också.

Här är lite andra delikatesser som serverades på matmarknaden.

Larver.

Orm.

Fisk.

Sjöstjärnor.

De här kallades för något som lät som Bananas, men jag tror inte att det var banan i dem, för det smakade inte så.

Glada försäljare och dignade bord, jag hittade även kräftor här.

Det såldes inte bara sådant som vi upplevde som konstigheter, även frukt fanns till försäljning.

Dela:

Vad är de rädda för.

I november då jag var i Peking hade partikonventet möte och det var fullt av politiska höjdare i stan. Dem såg vi inte så mycket av men de ville att vi skulle se att de hade möte. För på stora shoppinggatan finns det en enorm bildskärm och där kunde man följa mötet. Fast intresset verkade inte vara så stort från befolkningen, jag såg ingen som stannade upp för att titta.

Men det gick att se på annat sätt att det var något på gång i stan. För här var nu fullt av vakter av alla de slag. På vissa gator var de uppställda med 50 meters mellanrum. Som på den här gatan. Bilderna blev lite sneda och vinda eftersom jag fått lära mig att man inte ska fotografera poliser och soldater i Kina. Så för säkerhetsskull det blev lite bilder i smyg.

Det var inte bara soldater och poliser som var utposterade utan på många ställen satt det personer som bara fått en speciell jacka och röd armbindel, fast en del hade bara fått en röd armbindel. Den här pensionären hade dock fått både fana, jacka och armbindel.

En del som stod på post var inte speciellt intresserade av omgivningen.

Medan andra verkade hjälpa till med att hitta rätt i tillvaron.

 Andra vakter passade på att göra sin yoga samtidigt som de läste tidningen.

Gissade att det bodde en del av delegaterna till konventet på det här hotellet. Här hade vakterna fått ett parasoll att ta skydd under och de stod tätt.

Vid Himmelska Fridens torg och Förbjudna staden var  det värst. För att ta sig in till torget var man tvungen att passera flera säkerhetkontroller. Även här genomlysning av väskor och en del fick visa legitimation som poliserna kontrolerade mot registret via små bärbara datorer.

Köerna var enorma för att ta sig in till Himmelska Fridens torg, så eftersom jag varit dit förr så avstod jag från ett besök den här gången.

På trottoaren på motsatta sidan patrullerade soldater i stora grupper.

Även här blev folk stoppad och väskor gicks igenom och legitmationer kollades.

En dag kom vi traskandes och skulle gå förbi Förbjudna staden. Hade vi vetat hur tidsödande det var hade vi gått en lång omväg för att komma fram. Vi kom fram till en folksamling och tänkte bara gå förbi den men det gick inte. Vänligt men bestämt (mycket bestämt) blev vi invisade i en kö. Där stod vi och väntade i ungefär 10 minuter då kom en civilklädd polis fram och pekade på mig och min man och visade att vi kunde gå förbi utanför spärrarna. Västerlänningar var tydligen undantagna kontroll i den spärren.  Vi gick förbi men den glädjen varade inte så länge för strax kom vi till en ny spärr som vi försökte passera utan att stå i kö. Även här blev vi invisade i kön, lika bestämt.

Här skulle man stå en och en i köerna och man fick inte byta kö. Då kom vakten genast och rättade till leden. Han syns, med vita handskar, lite längre fram mellan raderna här. Vågade inte fota genom att titta i sökaren så det fick bli ett höftskott.

Tog väl 40 minuter innan vi passerat båda köer och spärrar. Ingen kollade våra leg eller väskor men tid tog det.

In till Förbjudna staden var det inga köer, men det tog väl så lång tid att komma fram dit så det hann inte bli några köer.

På andra sidan torget var det samma sak för folk som var på väg åt motsatta hållet.

Träffade på lite vakter i en park som fick någon form av träning eller om det var morgongymnastik.

Dela: