Mats Bildblogg

En snöklocka i midsommartid

I höstas klippte jag ned ett spretande och risigt buskträd till en oansenlig buske lagom stor för att bära en liten ljusslinga till 1:a advent. Den fungerade alldeles utmärkt till att bära upp en liten julbelysning men jag var orolig för hur den skulle klara den tuffa "sågningen".

Men från mitten av juni i år har den överträffat sig själv i att blomma upp.

En bedårande blomprakt som får mig att plocka fram kameran och dessutom bli nyfiken på vad växten heter.

Det hade nyss regnat en liten skur och ett nytt hårdare regn började torna upp sig medan jag fotograferade.

Jag tror att kameran är vädertätad men vet inte hur det är med objektivet. Jag får lite bråttom när åskan mullrar och ljudet från ett hagelregn växer sig starkare från den intilliggande skogen. 

Jag utgick i från att det var någon form av Jasmine och tog mig hastigt in i huset och letade på Internet efter namnet på just denna typ. Efter några sökningar tror jag dock att detta är ett exemplar av Schersmin (Philadelphus Snowbelle) som brukar färväxlas med Jasmine. Bl.a. tror man att Evert Taube i "Dansen på Sunnanö" egentligen syftar på just Schersmine i versen " doft av syrener och jasmine i pansionatets sal". Så jag är i gott sällskap när det gäller förväxlingen. 

Nåväl den är vacker och den doftar väldigt gott och i höst skall jag beskära den med gott samvete. En växt som kallas Snowbelle har förmodligen inget emot att vara bärare av elektrisk julstämning. Jag kan även tänka mig att nynna på Jingelbell både när jag beskär och när jag sätter upp adventsbelysningen.

Det är väl bara ca 5 månader kvar.  

Dela:

Den sista blomningen

Vårt päronträd står i blom för sista gången. Jag känner mig nostalgisk och upplever att trädet aldrig har varit vackrare, blommorna så många och placerade så tätt och fint.

Inte kan man väl på allvar bli nedstämd över faktumet att trädet blommar för sista gången. Nej det vore både naivt och ett hån mot upplevelsen av verkliga tråkigheter.  

Inte kan väl ett träd känna på sig att nu är det sista chansen att visa sin prakt. Nej så barnsliga tankar tänker jag inte.

Trädet står på övertid. I en vinterstorm föll en stor gren och halva stammen gick av. Det syns tydligt att trädstammen inte är riktigt frisk.

Trädet har nu efter grenförlusten fått obalans och hotar att falla ned på grannens biluppfart. Jag tänkte ta ned det direkt men min goda granne uppmanade mig att vänta till våren och när värmen kommer så ska vi hjälpas åt.

I helgen tyckte jag att det var dags att ta fram motorsågen men min goda granne föreslog att vi ska vänta ytterligare någon vecka så att trädet hinner blomma en sista gång.

Nu står trädet i full blom och jag går ut med kameran och tar några bilder. Jag mår bra av tanken på att jag  kan ta med mig möjligheten till nostalgi in i framtiden. Kanske är det min drivkraft till att dokumentera och fotografera.

Dela: