Digitalnostalgi

Det tycks ju vara många som återvänder till att fotografera på film just nu, och några som aldrig slutade. Jag fattar varför, och har under många år själv återkommit till film då och då. Men numera lockar det inte alls. För mig är det ett väldigt dyrt och omständigt sätt att nå ett resultat jag oftast blir missnöjd med. Jag blir nästan stressad av själva tanken. Särskilt med dagens väldiga filmpriser. Som tur är har jag istället fastnat för lite äldre digitalkameror, och lite är det väl av samma skäl som analogentusiaster brukar lyfta fram. Lite långsamt och inte helt perfekt. Det ledde till en artikelserie i Fotosidan Magasin, med några milstolpar, och intervju med entusiasten Sofi Lee (@lofisofi på Instagram). För den serien köpte jag och sålde kameror vartefter, och för mig stack Canon ut rätt tydligt. Redan G2:an känns oväntat modern, trots 23 år på nacken. Det är något jag gillar med hur äldre kameror brusar, men ännu mer hur gråskala och färger återges hos vissa av dem. Liten sensor ger korta brännvidder i förhållande till bildvinkel, och därmed mycket långt skärpedjup. Det gillar jag.

Mitt val av kamera blev en Canon G10 från 2008. Skälen: ett riktigt bra zoomobjektiv som börjar på motsvarande 28mm, råformat och CCD-sensor. Jag vet faktiskt inte hur stor skillnad det gör mot en CMOS – kanske är det lite hype där med – men ett som är säkert är att både färger och gråskala är väldigt lätta att få som jag vill ha dem. Kameran producerades under en kort period. Med sina 14 megapixel ansågs den för högupplöst för sitt eget bästa, och G11 drogs ned till 10. Om det ligger något i det vete sjutton. Det var kanske mer en sån där "sanning" som folk enas om, men som inte riktigt stämmer. Men kanske är det därför det ibland kan kännas som att högdagrar "blöder" lite. Det har ju blivit populärt att sätta någon sorts mist-filter på kameror, och det är lite den effekten jag tycker det liknar. Samtidigt finns mer än nog skärpa. Färgåtergivningen känns lite som Kodak Ektachrome. Himlar blir gärna djupt blå. Det svartvita är lätt att få mustigt.

I dagarna kom ett nummer av arkitekturtidskriften RUM ut med en serie av mina bilder. Omslagsbilden togs med G10:an, så den håller för det också.

När kyrkan föll ihop

Förra torsdagen var jag på kontoret som vanligt, hade tagit lunchrast och satt och tog en kort tupplur i bas- och fotoboksfåtöljen. Jag vaknade av en väldig massa brandbilar, poliser och ambulanser. Det brukar innebära trafikolycka på motorvägsbron med sex filer. Jag fick ett sms från en vän som hört att en byggnad rasat inne i stan och undrade om vi var okej. Det var vi. Men hundra meter från kontoret hade granitkyrkan från 1850 plötsligt rasat, och det utan något större brak. Nu föll det sig så väl att den kollapsade in i sig själv, och ingen befann sig i kyrkan. Men det hade gått riktigt illa om den fallit åt något annat håll. Någon officiell förklaring finns ännu inte, men en tretton år gammal rapport från en inspektion uttrycker betänkligheter om byggnadens hälsa. Min fru som varit inne i kyrkan har redan för länge sedan känt lukten av fuktskadat trä, och det tycks som att just trästommen under taket varit problematisk.

Det är förstås väldigt märkligt när en stor byggnad mitt i centrum plötsligt försvinner. Själv hade jag ingen nära relation till kyrkan, men jag fotograferade den ofta på mina promenader, för ljuset föll väldigt fint på den morgon och kväll. Nu ser stadens silhuett något annorlunda ut och vi får vara glada att ingen kom till skada. 

PC28

Måns Hagberg skrev nyss om sina erfarenheter med ett 28 millimeters shiftobjektiv, och det inspirerade mig att skriva om mina motsvarande. Jag fick ett samtal från SvD för några år sedan, med frågan om jag kunde fotografera den danske stjärnarkitekten Bjarke Ingels i New York, och det sa jag förstås ja till. Det var mitt första arkitekturjobb, och jag insåg att ett shiftobjektiv kommer bli ett måste. Utan att veta särskilt mycket köpte jag snabbt en PC-28 från 70-80-tal för runt 250 dollar. Det skulle jag sedan sälja direkt. Men genast insåg jag att det här är något som är min grej.

Bjarke Ingels pyramidliknande byggnad vid Hudsonfloden på Manhattans 57:e gata.

Objektivet visade sig helt i min smak, gav lite dämpade färger, var lätt att använda, och allmänt sympatiskt. Bländaren står nästan permanent på 11, och där är det skarpt och fint, vilket det inte alls är vidöppet. Det är mycket sällan ens fotografiska arbete styrs i någon högre grad av utrustningen man använder, men med den här rackaren började jag se på stadsmiljöer på ett nytt sätt, och tyckte att det här med arkitektur och städer är ju himla roligt. Det blev fler och fler uppdrag för arkitekturtidningar, och med tiden har jag fått ett ganska tätt samarbete med tidskriften RUM. Den gamla billiga PC-28an får alltid följa med när jag åker på reportageresor, och jag brukar alltid ägna en del tid åt att flanera eller cykla ensam och fånga stadsmiljöerna med den, oavsett om stadsmiljöerna är huvudämne eller inte.  

West Virginia för RUM:

Ödeläggelsen efter orkanen Ian i Florida för RUM:

Belfasts "peace lines" för RUM:

Museum i Louisiana för Arbetet:

Gammal fabrik i Donora, Pennsylvania, som använts som inspelningsplats för American Rust, för SvD:

När jag började använda denna var det med Nikon D700, och senare D810. En egenhet med shiftobjektiv är att ljusmätaren får fnatt så fort man förskjuter lite, och så måste man fokusera vidöppet för att se något. Då var arbetsgången: blända ner, mät ljus, lås exponering, blända upp, fokusera, skifta, exponera. Nu, när jag bytt till spegellöst, går det att fotografera som med vilket manuellt objektiv som helst. Ljusmätaren fungerar i realtid, och focus peaking går bra, men jag brukar ändå blända upp för ökad precision i fokuseringen.

Att resa ensam

Det diskuteras ofta hur man tar mod till sig att fotografera folk man inte känner. Jag tycker själv att det kan vara svårt, och jag tror att det har att göra med att man sällan tar sig den tid att vara ensam som krävs. Att fotografera är för mig helt och hållet en ensamsyssla, om det ska bli något vettigt. Visst går det bra att jobba tillsammans med en reporter när man ska göra reportage, men att vara flera fotografer är nästan omöjligt. Ibland ser man fotopromenader anordnas, och det är säkert väldigt trevligt, men jag skulle inte få något gjort i fotoväg. Några gånger har jag rest tillsammans med goda vänner som också är fotografer. Genast börjar vi ta samma bilder, försöka vara först om bilden vi alla ser, eller artigt låta den andra ta bilden och själv avstå. Snart delar vi därför på oss. "Gå åt höger så går jag åt vänster, så tar vi middag om tre timmar." 

När jag var 27 insåg jag att jag var väldigt ovan att resa, och inte visste hur jag skulle fungera på vägarna solokvist. Det måste åtgärdas, så jag lät bli att förlänga vikariatet jag hade på vårdjobbet, köpte en flygbiljett till Berlin, och åkte därefter tåg i sex-sju veckor. Och vilken effekt det hade på fotograferandet och modet att ta kontakt med folk. Bland det första jag gjorde på resan var att trava in på det gamla konstnärskollektivet Tacheles, som nu inte finns, utan har blivit Fotografiska. Jag mötte där Reza som hade ateljéplats.

Det satte på något vis stilen för resan. Jag hade inget annat ärende än att komma hem med mängder av bilder, och jag blev hyperfokuserad. Ett möte ledde till nästa. När man reser ensam får man ett väldigt sinne för vem man bör prata med, och folk blir också mycket välkomnande och hjälpsamma. De inser kanske att det är de som har något att hjälpa till med och kan visa en rätt, och själv upplevs man sällan som ett hot om man är ensam. Det var lätt att få ett golv eller soffa att sova på i olika kollektiv eller hemma hos folk jag sprang på på stan, liksom Hare Krishna. Sådär jobbade jag mig genom Central- och östeuropa. Målet var Constanta vid Rumäniens Svartahavskust. På vägen blev det Prag, Plzen, Budapest, Bukarest. Constanta var en usel upplevelse. Då var jag helt utpumpad, och jag upptäckte att hotellet jag bokat inte fanns, efter att ha gått en mil för att komma dit. Då hoppade jag raskt på tåget till Kroatien för att ta det lugnt ett par dagar. På vissa ställen gick det som en dans att plåta, på andra ställen tog det emot lite mer. Ett riktigt dumt beslut var att resa med inte mindre än fyra kameror och hundra rullar film. Det är något jag verkligen avråder från. En liten kamera och ett objektiv är allt som behövs. Vilka som helst, och gärna något man har råd att förlora. Bilderna från den här resan går jag tillbaka till ibland när jag tycker att det tar emot. Jag ser då en alldeles underbar tid som jag saknar. Det är en bra vetskap att för att fotograferandet ska lossna är tid och fullt fokus allt som behövs.

Den efterhängsna vidvinkeln

Egentligen tycker jag inte om objektiv som ger speciella effekter, inte i längden iallafall. Nästan alla bilder jag verkligen tycker om och som håller i längden är väldigt återhållsamma i vad de gör med bilden. Vi pratar 28 till 50 millimeter på ett ungefär. Kanske 70. Hur karaktären i bakgrundsoskärpan ter sig kan vara av intresse en stund, men i längden gör det varken till eller från, och är det alltför knasigt så kommer bilden åldras rätt dåligt. 

Det här med kraftiga vidvinklar är en sådan grej som är svår. De har kommit och gått i min kameraväska, men helst är jag väldigt restriktiv med dem. För den sorts fotografi jag sysslar med brukar det passa rätt dåligt. Det är inte lätt att komponera med kraftiga vidvinklar, och det är nog få av mina kraftiga vidvinkelbilder som kommer räknas till mina bästa. Jag pratar här om motsvarande 18mm i småbild.

 Ändå kan jag inte helt avskriva den, utan ibland är det genuint användbart, som när man sitter i en bil eller andra trånga utrymmen.

Ett annat användningsområde är fjärrstyrda kameror, där man inte riktigt kan ha den exakta kompositionen, utan kanske tvingas att beskära en aning eller för vida översiktsbilder. Det är något jag använt mig av ganska flitigt för att kunna krydda med ett par bilder här och där från en oväntad vinkel i exempelvis bröllops- och scenkonstjobb. För fjärrstyrbarhetens skull har jag valt en billig manuell Samyang/Rokinon. Det är bra att objektivet inte kan få för sig att fokusera om eller liknande, utan sitter där den sitter.

Den råkade få följa med på äppelplockning en stund idag, och det var väl okej och lite kul. Och nu när jag ändå har den, så gäller det att använda den så väl det bara går. Men bara när det verkligen passar.