3,5/75

Överraskningarnas nationaldag

 Om ett häpet möte med tronarvingen - "Hej!"

Jag var inne i city ganska många timmar på 6x6-dagen. Vid pass halvvägs på min tur i stada fick jag för mig att gå upp på lejonbacken vid slottet. Jag fotade utsikten med både X100 och Rolleiflexen. Det stod en flådig bil på krönet som var längre än vanliga bilar. Jag tänkte att här kommer det nog snart nåt bekant ansikte men tänkte inte så mycket mer på det utan roade mig med att fånga ett par livgardisters förehavanden.

"Mina stövlar är blankare än dina!"

Men det spelar ingen roll hur blanka stövlar man har. Mina gympadojor, kortbyxor och svettiga skjorta gav mig i alla fall tillträde till nästa bild som jag var alldeles ensam om.

Det var inte att tänka på att få upp X100:an ur benfickan och starta den. Men Rolleiflexen hängde på magen och jag är ännu tillräckligt funktionsduglig i märgen för att välja rätt. Unga raska kvinnor är flyktiga motiv. Men hon hade tid till ett leende och ett "Hej". Jag fick tunghäfta lika raskt men vinkade stumt tillbaka. Inte kom jag ihåg om inställningarna var rätt men jag hann ställa skärpan någorlunda i den alltför skumma sökaren och trycka av utan att komponera så där noga som man annars gör med stillastående motiv. Man måste ju bara ta en bild när man får ett sånt här tillfälle serverat på silverfat. Strax var hon borta och jag förmodar att hon åkte hem till Haga. Hon hade alla fall något annat på sig senare på Skansen. Jag gick vidare mot Kungsträdgården och förfördes av all världens matdofter men klarade mig helskinnad, om än dreglande, genom oset och avslutade rullen på Drottninggatan.

Den motvillige paparazzon

Dela:

Midsommarafton

På ett eller annat sätt har jag upplevt lika många Midsommaraftnar som jag är gammal. Hur det nu har gått till! Flera av dem har jag tillbringat på SMU:s sommarhem Vänersvik i Åmål. Jag var ju medlem i både SMU och församlingen där i nästan fyrtio år innan jag drog upp tältpinnarna och flyttade till Stockholm. Sommarhemmet var från början ett ställe en bit utanför bebyggelse men inte längre bort än att det gick bra att cykla dit. Allteftersom staden utvecklades så kom det sig till slut att det befanns ligga inbäddat i ett villaområde och blev ett populärt ställe för de kringboende när det var dags för midsommarfirande.

Juni månads profilbild är hämtad från ett midsommarfirande på Vänersvik 1987 och när det var slut åkte vi oftast till sommarstugan i de gröna skogarna.

Sommarens finkläder och halvnakna barn. Små grodorna leker med prästens kråka medan räven överraskar grisen. Om jag får lov att vara lustig =)

Grodorna kom av sig...

Nåt år såg det ut så här

Ett annat år så här

Och alltid till musik

Mellanformataren.

Dela:

Guld och gröna skogar

Det har väl redan framgått att vi tillbringade många sommarhelger och veckor i svärföräldrarnas sommarstuga vid sjön Västra Svan i Värmland. Sjövägen var det bara ett par kilometer från Svaneholm. Det mest berömda med Svaneholm är nog bruket och den man, patron Bryntesson, som fick bygden att blomstra. John Bryntesson var en av The Three Lucky Swedes som reste till Alaska och grävde guld, fann det och blev rika. Han återvände till Sverige, köpte det gamla bruket och satte fart på bygden. Min svärmor var anställd som kammarjungfru hos patron i sin ungdom och hade en hel del att berätta om herrgårdslivet och den förmögna familjen. I bygden kallades han för Guldkungen. Inte konstigt alls. När han kom hem till Sverige 1907 var han en av Europas rikaste män.

Guldgrävarläger i Nome, Alaska

Historien låter förtälja att Bryntesson frågade en indian om namnet på platsen men missförstod svaret "no name" som Nome. Staden Nome anlades där senare och finns kvar än idag. Ett berg i närheten heter fortfarande Mount Brynteson och han döpte floden vid Anvil Creek där lägret låg till Snake river.

The  Three Lucky Swedes: Erik Lindblom, John Bryntesson och Jafet Lindeberg

John Bryntesson var född 1871 i Dalsländska Ärtemark. Vid 16 års ålder reste han till USA och arbetade som rallare, timmerhuggare och gruvarbetare i Michigan under elva jobbiga år. 1898 tog han en båt från San Fransisco till Alaska där han fann sina kompanjoner, en norrman och en svensk. I augusti samma år fann de ett mycket stort guldfynd och startade Pioneer Mining Company. Man räknar med att Bryntesson fick ihop ca 600 miljoner dollar under sina år i Alaska. Efter guldgrävartiden startade han ett fruktplantage och en hästranch utanför San Fransisco. 1900 gifte han sig med Emilia Forsberg och de fick fem barn. Vid återkomsten till Sverige köpte han Svaneholms bruk och en hel del skog. Senare köpte han även bruket i Lilla Edet vid Göta älv. Svaneholms bruk var i familjen Bryntessons ägo i 75 år. Själv gav patron upp andan 1959 och ligger begravd vid Svanskogs kyrka (Svaneholm). Svanskog eller Svaneholm har varit och är fortfarande föremål för en lokal dispyt.

Guldkungens liv inspirierade operasångerskan Gunnel Eklund att sätta upp en musikal om hans liv. Musikalen hade premiär i Svanskog år 1996.

Här kommer bilder från herrgården där jag tillbringat många bröllop, högtidsmiddagar och andra events. Den är en ganska stor ingrediens i mitt liv.

Salongen på andra våningen.

Utsikt från herrgården över sjön Mellansvan

Som sagt var. Svanskog är platsen som ÄR guld och gröna skogar.

Här är profilbilden, croppad ur en annan bild. Svärmor lär barnen att göra diskborstar av björksly. En lagomt trevlig sysselsättning på landet utan elektrifierad underhållning.

Mellanformataren

PS
Alla bilder utom herrgårdens exteriör är lånade lite varstans på internet.

Dela:

Bröllop och ketchupeffekten

Om bröllop i parti och minut

Jag har nämnt det tidigare. Efter att min fru och jag hade gift oss gestaltades den berömda ketchupeffekten. Så gott som hela vän- och bekantskapskretsen kom på att de skulle gifta sig. Flera par varje år blev det i flera år. April månads profilbild är tagen vid ett av dem, vilket troligtvis var vid bröllopshysterins kulmen. Jag minns inte riktigt när det klingade av. Helt klart är det mycket mer sällan man får en inbjudan nuförtiden. Här kommer några få bröllopsbilder från dessa hektiska år och till sist månadens profilbild från 1985.

Dela:

Disfarmer-stilen

Om de svarta streckens betydelse för porträttfotografin

Jag är fascinerad av den hype som lanthålefotografen Mike Disfarmer har ställt till med. Häromdagen upptäckte jag ännu en bild som jag tagit i hans anda. Helt omedveten om hans existens. Däremot har jag helt medvetet konverterat den i Silver Efex Pro och tonat den i amerikansk kaffeton. Som du ser har jag också, helt omedvetet, utvecklat Disfarmerstilen med ett tunnare svart streck som dessutom inte är helt vertikalt. Vad gör man inte för att särskilja sig från förebilderna vare sig man känner till dem eller ej.

Disfarmer-stilen. Modellen är en medlem ur Sundbybergs Fotoklubb

Mellanformataren

Dela: