3,5/75

Äntligen!

Om en dröm som blev sann

Ja, det behövs väl i det här fallet bara pengar och tålamod. För ett tag sedan vann jag en auktion på en Contax IIa med en hel del tidsenliga tillbehör. Just en IIa har jag gått och suktat efter ett bra tag men inte hittat någon till ett vettigt pris. Samlarna nyper dem direkt till onödigt höga priser. Men här annonserade säljaren objektivet som defekt eftersom han inte kunde säga motsatsen (!). Det höll säkert samlarna borta, tror jag. Kameran trodde han dock var helt ok då slutaren fungerade (?!). Jag är ju särskilt förtjust i 50-talskameror och denna är sannolikt tillverkad 1951 efter att ha rådfrågat historikern och Zeiss-experten Peter Hennig om saken.  Och milde tid! Det LUKTADE 50-tal när jag öppnade kartongen.

Contax IIa med Sonnar 2/50

Ok, det var lite fungus (svamp) på linserna men första rullen får visa om det har någon betydelse. Annars blir det till att jaga upp ett objektiv från samma tid i bättre tillstånd. 

Barnsligt förtjust som jag är i att ta bilder med mesta möjliga manualitet, på sin höjd med hjälp av en separat handhållen manuell exponeringsmätare, ska jag nu ge mig i kast med att pröva denna legendariska fotoapparat. Den symboliserar det Zeiss som reste sig ur ruinerna efter andra världskriget. Ryssarna tog Contax-programmet med fabrik och allt som krigsbyte och Zeissingenjörerna som blev kvar i väst fick konstruera en likadan ur minnet. Naturligtvis gjorde de den lite bättre än Contax II när de ändå höll på. Ryssarna döpte sedermera om sin till Kiev.

Förutom de tidstypiska tillbehören kanske jag också skulle investera i en Borsalinohatt och trenchcoat som personliga assessoarer att fullständiga bilden av en 50-tals amatörfotograf. Det är ju synd att jag aldrig köpte den där bull-Mercedesen modell -54 när möjligheten fanns på 80-talet. Men då hade allt tid förmodligen gått åt till en helt annan hobby...

Mellanformataren

PS
Det sitter förstås redan en rulle i kameran.

Dela:

Babyn är laddad

Och det var längesen sist...

Det är något visst med att sätta in en rulle i en kamera.  Jag har flera som står tomma och det är frestande att bara sätta i en rulle för den där trevliga känslan av förväntan som uppenbarar sig när man förseglat bakstycket. Vårluft, på nåt sätt. Aaah.

Rolleiflex Baby från 1958 med efke R100 bakom objektivet. 100 ISO svartvitt.

Mellanformataren

Dela:

Mina bokfynd - 3

Skapande fotografering

Det är dags för ett guldfynd, i mina ögon. En bok som sannolikt kommer att förändra min fotografering för all framtid. En bok som inte kan läsas från pärm till pärm i all hast utan måste tas in i portioner och smältas långsamt, assimileras i min kropp och förvandla ögon och avtryckarfinger till ett radarpar i skapande symbios. Inte alla kommer att vara överens med mig i mitt omdöme om boken. Men för den som kommit i stå, som jag, med sin fotografering, kan den bli en värdefull energikälla.

Skapande fotografering av Andreas Feininger
Originalets titel: The Creative Photographer

Jag bjöd på den på Tradera men gav upp när priset steg högre än vad man kunde köpa den för på Bokbörsen. Den finns säkert också på bokantikvariat lite varstans. Om den finns kvar på något bibliotek är den med all sannolikhet magasinerad.

Originalet utgavs 1955 och den svenska utgåvan kom 1958. Boken var den avslutande boken i en serie av tre om fotografi som också användes som läroböcker i ämnet. Trots sin ålder känns den ovanligt fräsch och aktuell.

Andreas Feininger (1906-1999) var född i Paris, växte upp i Tyskland där han utbildade sig till arkitekt men gav upp arkitekturen och flyttade till Sverige 1936 där han fokuserade på fotografi.  Strax före andra världskriget emigrerade han till USA. I New York etablerade han sig som frilansfotograf. Han blev berömd för sina fotografier av New Yorks arkitektur och blev en välkänd fotograf på LIFE magazine.

Boken är indelad i fem delar och till dags dato har jag läst den första delen. Om resten av boken är lika spännande som den här delen så kommer jag att vara överlycklig av att äga ett exemplar av en så gammal men ändå fräsch bok när jag är färdig med den. Boken öppnar ett fönster mot 50-talets tankevärld om fotografi som känns fräsch ännu idag. Låt vara att tekniken har gjort fantastiska landvinningar. De flesta av hans resonemang kan lätt appliceras på moderna bilder, oavsett teknik.

De fem delarna

1. Inställningen till fotografin
2. Motivet
3. Fotografen
4. Bilden
5. Bildberättelsen

Jag väljer att återge ett par exempel ur avsnittet "Bra, dåligt eller likgiltigt" ur första delen som en aptitretare.

"Trots att det är tydligt att det inte finns några bestämda regler som avgör om bilderna  är bra eller dåliga, är det dock möjligt att - i mer eller mindre allmänna ordalag - isolera och bestämma vissa grundegenskaper som alltid finns hos bra bilder och som saknas hos dåliga."

...

"Människor som tillfrågas brukar vanligen inte kunna förklara varför de tycker om eller ogillar en viss bild, men när de ser en bra bild märker de att den är bra - vanligen omedvetet och utan att vara uppmärksamma på detaljer - därför att bilden har några eller alla av följande egenskaper:

Hejdande förmåga
Slagkraft
Mening
Grafiska egenskaper"

Han utvecklar förstås därefter varje egenskap och det var i avsnittet om den hejdande förmågan jag fann anledning till ett tidigare blogginlägg.

Den här boken är som pärlan i åkern (om du känner till den historien från bibeln). Jag menar inte att du ska sälja allt du äger för att köpa den men du kan i alla fall vänta med något annat fotografirelaterat inköp tills du läst den. Om du törs läsa den, vill säga =)

Mellanformataren

PS
Det finns några exemplar av varierande kondition på Bokbörsen.

PPS
Jag bävar inför delen om Fotografen. Jag har förstås tjuvkikat lite. En riktig thriller. Eller vad sägs om: "Inser han (fotografen) inte att bilden är slutmålet, att motivet är skälet varför han tar bilden och att kameran endast är ett hjälpmedel blir han aldrig en bra fotograf." Något för oss prylsjuka att bita i.

Dela:

Vintagefoto

Om att jag äntligen har kommit på varför jag gillar att fotografera med gamla kameror

Vintagefotografi är ju egentligen ett gammalt fotografi kopierat strax efter att bilden tagits. Jag älskar att titta på gamla bilder från förr. Och då menar jag kopior framställda vid ungefär samma tid. Den här förtjusningen är nog grunden till att jag fotograferar med gamla kameror. Jag vill återskapa känslan av att titta på de gamla fotografierna med mina nytagna bilder. Emellertid är det bara kameran och objektivet som är vintage numera så den där äkta imperfektionen och känslan i bilderna vill inte riktigt infinna sig. Moderna filmer är för bra så jag får förlita mig på att objektiven lägger till så mycket de kan av dåtidens känsla i mina nya bilder. Andra saker tvingar mig förstås att nyktra till. Nutid är inte dåtid. Då var det ett helt annat mode, bilarna körde på vänster sida, dagstidningarna var som plakat och folk umgicks på gatorna i lugnt tempo. Barnvagnar såg ut som om de var hemsnickrade, barnen lekte på gatan utan föräldrars vakande blickar. Kriget var slut och allt andades framtidstro och optimism. Allt det här är främmande idag men man kan kanske i alla fall hitta några fläktar från förr i nutiden. Jag ska försöka hitta dem, vintagebilderna i nutid och kopiera dem på fotopapper i mörkrummet och visa dem för mina närmaste fotovänner när vi råkas. De kommer (förstås) inte att visas på internet. Ingen bildskärm i världen kan ersätta känslan av att betrakta en silvergelatinkopia. Sorry! Men lite prov på gamla bilder kan jag reta er med. Alla är tagna av min pappa med kameror som nu är gamla och film som var dåtidens bästa. Jag har börjat göra nya kopior från de här gamla negativen och det ligger mycket känsla bara i det arbetet. Att hålla i de gamla negativen är snudd på att hålla i den heliga Graal. För mig, alltså.

1953

Slutet 60-tal. P-bot på Hjeltegatan i Åmål

1961. Min yngre bror och jag.

1968. Scoutläger på Skuggetorp. Lägerchefen och min yngre bror.

1955. Svenska Flaggans dag. Åsneekipaget gjorde reklam för Karlssons Klister. Bilden tagen utanför vårt hus.

Mellanformataren

PS
Kameror som använts till bilderna i det här inlägget är Nettar 515/16, Rolleicord IV och Praktica IVB.

Dela:

Det japanska vidundret

Om sumobrottning med en fotoapparat

Det hela började med att den helt digitale Fotosidanmedlemmen Ernst Göran Westlund fick en japansk TLR av en fotograferande vän på Saltspring Island förra sommaren. Han bloggade om den förstås och jag nämnde då i ett meddelande att om han någonsin tröttnade på att köra film så var jag intresserad av den. Han tröttnade, märkligt nog. Och i april i år damp det ner ett meddelande i mailboxen med en förfrågan om jag fortfarande var intresserad. Jag skulle få den om jag betalade frakten. Det fanns ingen tvekan från min sida. Den där tingesten måste undersökas, kännas på, examineras och köras några rullar i. Och frakten var ytterst rimlig. Mindre än vad somliga spenderar på lördagsgodis under en månad. Eftersom jag inte äter godis, av medicinska skäl, så fick denna frakt  bli mitt "lördagsgodis". Njutningen varar dock längre =)

Häromdagen kom den och jag är svårt frestad att sätta i en rulle omedelbart. Dock har jag redan ett tiotal kameror med film i så jag vill nog försöka reducera antalet innan jag laddar den här.

Kameran är en Mamiyaflex C2 Professional som tillverkades mellan 1958 och 1962. Det finns visserligen serienummer på både hus och objektiv men det finns ingen tillförlitlig förteckning över vilka år serienumren representerar. Inte ens hos Mamiya. Den har utbytbara objektiv, 55, 65, 80, 105, 135, 180 och 250 mm. Alla Mamiya-Sekor-objektiv passar generellt till alla modeller med några undantag. Mitt exemplar har ett 65 mm objektiv  och jag är starkt frestad att skaffa åtminstone ett till. 65 mm motsvarar ungerfär 40 mm i småbild så en 105:a eller 135:a skulle kunna vara kul som porträttoptik. En snabb koll på auktionssajterna ger vid handen att det för tillfället är ont om objektiv till dessa kameror, såvida man inte köper en kamera också.

Den bästa informationen om Mamiyaflex finns förstås på internet där någon entusiast lagt ner möda på att specifisera alla modeller och objektiv.

Här är några bilder till.

Första bilden visar det maffiga motljusskyddet. Andra bilden den vackra objektivsläden och bälgen. Tredje bilden demonstrerar sportsökaren som fungerar identiskt med Rolleiflex. På fjärde bilden har jag satt på prismasökaren Porroflex som är så sinnrikt konstruerad att man har plats för näsan (om man är högerögd). Nu föredrar jag schaktsökaren  men prismat följde med hela kitet.

Ett annat tillbehör som följde med i leveransen var en Paramender. Ett fantasifullt namn på en anordning för stativ som fixar (mend = laga) parallaxfelet vid närbildsfotografering med stativ. Låt mig illustrera med ett fejkat fall av närbildsfotografering. Observera att Paramendern sitter mellan stativ och kamera och fungerar som en handvevad hiss med slaglängd lika som avståndet mellan sökarobjektiv och objektiv.

Siktet inställt på den lilla prästkragen med sökarobjektivet och skärpan sätts. Sedan hissas kameran upp och man tar bilden med det bildtagande objektivet i samma läge som sökarobjektivet befann sig. Fiffigt men bara tillämpligt vid fotografering på stativ.

Kameran tar endast 120-film. En sån här best sätter man bara inte in småbildsfilm i som Franke & Heidecke gjorde i sina Rolleikameror.

Den här fotoapparaten väger ca 1,6 kg och det är i alla fall mindre än min Bronica vars tjänstevikt ligger på 2 kg. Ändå ingen kamera för de klent byggda. En viss fingerfärdighet är ett nödvändigt tillbehör när man opererar denna kamera. Slutaren spänns till vänster om objektivet och utlöses på höger sida om detsamma. Fokuseringen har inställningsratt på båda sidor. Men man ska ju hålla kameran också, herrar japaner! En murken kamerarem följde som tur är med kameran. Den håller nog för en hel rulle...

Mellanformataren

Dela: