3,5/75

The decisive moment

Om att ta bilden eller släppa den

Det var Henri Cartier-Bresson  som myntade uttrycket "The decisive moment", det avgörande ögonblicket. Att trycka på knappen i rätt ögonblick, att äntligen besluta sig för att ta Bilden. Jag har sett flera bilder av den här typen och det mest framträdande med flera av dem är att de inte är skarpa då de är tagna i flykten, så att säga. Här länkar jag till ett par exempel där motivet inte är skarpt även om en del annat är det. Bilder som är legendariska och tagna av Cartier-Bresson.

Mannen som hoppar över en vattenpöl.

Den cyklande mannen som dyker upp mellan en öppning mellan väggar nedanför en trappa.

(Som grädde på moset finns just dessa två bilder i större storlek på papper i dagens annonsbilaga från Fotografiska i Dagens Nyheter. Det visste jag inte när jag skrev det här inlägget igår)

Inom gatufotogenren har man ofta inte mycket tid på sig att fixa allt, som skärpa t ex. Man kan förbereda sig till en viss grad förstås. Ställa in bländare, tid och grov fokusering (om man vet var motivet kommer att befinna sig när man trycker av). Nu pratar jag förstås om att gatufotografera på det klassiska sättet med en helmanuell kamera och på film. Med en digitalkamera med snabb autofokus och det mesta på automatik  tar man antagligen perfekta bilder "hver gang". Men jag trivs med att göra det på det gamla sättet.

Nu till ett eget exempel på det avgörande ögonblicket. Det är ögonblicket som står i centrum.

Hur bilden blev till:

Jag var på väg upp i den Gula trappan vid Slussen och mötte den vite mannen halvvägs. Någonstans i mitt fotografiska bakhuvud anade jag en bild i vardande. När mannen passerat mig vände jag mig om och genade tvärs över trappan, fann en bra utsiktspunkt, vred bländaren till full glugg 2.0 (förödande för skärpedjupet förstås), kollade hastigt tiden (jag tror det var 1/60 från en tidigare bild i mörkret vid Slussen). Sedan försökte jag snabbt fokusera (manuellt) men träffade inte riktigt rätt innan mannen var precis där jag ville ha honom. Jag tryckte av. Mannen var där i öppningen kanske en halv sekund. Inom denna korta tidsrymd skulle jag placera min 1/60 på "rätt ställe", d v s ta bilden. I sådana ögonblick tänker jag inte, jag trycker bara. Jag tar hellre bilden än släpper den. Lite som Cartier-Bresson. Med den skillnaden att jag inte blir berömd på kuppen.

Nyligen hade jag med den här bilden till min fotoklubbs fikabildstävling. En namnkunnig domare skulle utse en vinnare. Han gillade den här bilden men släppte den p g a oskärpan på den vite mannen. Då frågar jag mig: Vad är det som skiljer min bild från Cartier-Bressons omhuldade och älskade bilder tagna på samma sätt? Är det namnet på fotografen? Är det bildens ålder (min är ju inte ens ett år gammal)? Är det något fel på motivet? Varför är skärpa det avgörande beviset för en bilds kvaliteter? Ge mig gärna en ledtråd!

Jag är nöjd med bilden. Ok, jag hade varit ännu mer nöjd om skärpan suttit på rätt ställe men jag anser att skärpa inte är allt i den fotografiska världen. Jag kanske borde börja kalla mig för en fotografisk impressionist =)

För övrigt kan man associera till andra saker utifrån bilden men det kräver förstås lite fantasi av betraktaren.  Jag ska inte ens exemplifiera var mina egna tankar förde mig utan låta dig associera fritt, gärna i en kommentar.

Mellanformataren

PS
Jag kommer att länka upp detta blogginlägg på sidan Ellens Fotografiska på Facebook där vi uppmanas att föra ett bildsamtal. Eftersom bilder som förstoras i Facebook knappast gör skäl för epitetet förstoring tyckte jag att det är bättre att se på bilden här där den blir något större.

Dela:

Småstadsidyllen är utrotningshotad

En epidemi har drabbat min hemstad

Jag var hemma i Åmål i helgen för att fira pappas födelsedag. Min vana trogen åkte jag runt lite i stan för att "kolla läget". Jag märkte inte så mycket först. Jag hittade ett sprillans nybyggt garage som var riktigt snyggt. En dörr saknades på det gamla uthuset som jag alltid åker förbi för att notera dess tillstånd. Många rullatorer och färre barnvagnar var det under den stund jag kollade. Men det kan ju förklaras med att jag gjorde min runda under arbetstid. På Facebooks Åmålssida kunde jag dock läsa förskräckande nyheter. Butiksdöden har slagit till. Det här måste kollas så jag åkte en runda på söndag förmiddag för att kontrollera och fann att det var sant. Här kommer en kavalkad av den senaste epidemins framfart. Förödelsen i centrum är påtaglig.

Torggatan

Två till på Torggatan

Kungsgatan

Torggatan

Torggatan

Kyrkogatan

Kyrkogatan. När jag var grabb låg det en fiskaffär här. Det kändes långt innan man kom i närheten.

Kyrkogatan

Kyrkogatan. Det här var Nya Wermlandstidningens Dalslandskontor.

Norra Långgatan

Torvaldsgatan

Karlstadvägen

I stadens utkant är det likadant

Konkursutförsäljningen pågår men det var inte många där.

En herre som såg vad jag höll på med kom fram och vi pratade en stund. Han trodde sig veta att det nu är 17 butiker som slagit igen.

Nå det finns ljuspunkter. Restaurangerna har förökat sig. Det finns rätt många nu men har någon råd att äta där? Arbetslösa har ju inte så mycket pengar att roa sig för.

Den senaste, tror jag. Långt utanför stan vid E45. Men maten var förträfflig.

Och Fotoaffären finns fortfarande kvar. Alltid något, sa han som fotade i Åmål...

Mellanformataren

Dela:

Åmål - Stockholm enkel resa med bopålar och allt

Om att upptäcka en ny hemstad

Efter fem års veckopendlande till Stockholm för att arbeta tröttnade jag till sist och valde att flytta hit. En annan orsak var att min fru fått en livshotande sjukdom och jag ville helt enkelt träffa henne varje dag medan hon fick behandling. Storstadsbarn som hon är hade hon inga problem med att flytta till en småstad som Stockholm. Hennes hemstad har lika många invånare som hela Sverige.

Den här ingressen till mars månads profibild kommer att handla om hur vi bekantade oss med vår nya hemstad Stockholm och stadsdelen Vällingby där vi slog ner bopålarna 2008. Det blir en bildkavalkad från vårt första år med sporadiska kommentarer om våra fynd och andra händelser.

Det här flyttade vi ifrån. Fryxellsgatan 81, Åmål. Granne med Rösparksskogen. Blåbär på tomten.

Det här flyttade vi till. Grimsta, Vällingby, Stockholm. Granne med Grimstafältet

Vi bor nästgårds med med Sveriges majestäter.

Vi hittade Bergianska trädgården.

Och den italienska terassen.

En begravningsplats för rikemän

Vi hittade en omtalad förhandlingsplats men hittade inte andan.

Gott om runor. Den här i Bromsten. I Dalsland kallar vi det här hällristningar.

Vårt närmaste centrum. Vällingby.

Jordgubbar smakar precis lika bra i Stockholm.

Vi fann att det är gott om slott i närheten av Stockholm. Både små och stora.

Vi promenerade i Drottningholmsparken.

Mitt emellan Åmål och Moskva i tid räknat. Arlanda bara en halvtimme bort.

Jag blev medlem i Midsommargårdens Fotoklubb.

Tyvärr blir det vinter i Stockholm också.

Jag återvände till att fotografera på film med en likadan kamera som jag började min fotografiska karriär med.

Och så här såg jag ut efter nästan ett år i Stockholm. Jag trivs fortfarande utmärkt här.
Som ni förstår blir detta mars månads profilbild. 

Mellanformataren

Dela:

Över havet igen

Om en tripp till Kanada

Jag hade varit i USA flera gånger med föräldrar och i tjänsten 1998-2001. Som omväxling reste vi för att hälsa på frugans dotter och frugans bror med familj i Montreal 2007. Staden Montreal ligger på en ö mitt i Lawrencefloden men är förstås tillräckligt stor för att breda ut sina förorter vid sidan om samma flod. Det anmärkningsvärda ur min synvinkel är hur platt landskapet är runt staden vilket syns väldigt tydligt när man står på toppen av det enda berget i närheten, Mont Real. Berget har förstås gett namn åt staden. Lite bildminnen kommer här.

Vi bevittnade den årliga åminnelsen av slaget vid Chryslers Farm. Alla överlevde.

Kanadas motsvarighet till Gammelvala, Upper Canadian Village

En botanisk trädgård i Montreal

Dottern med pojkvän var medlemmar i en slagverksgrupp. Jag genomled deras övning på halvannan timme. Missförstå mig rätt, jag gillar slagverk men då tillsammans med musik.

Ute på landet hittade vi en lönnsirapsfabrik.

Broar är inte bara Claes Wåhlins gebiet. Den här gick vi på också.

Vattenfallen i St Ursule

Familjen beskådar fallen

Utsikt från Mont Real

Min bästa och mesta reskamrat. Den har varit med på otaliga resor. Nu är den ganska sliten men så länge den hänger ihop får den hänga med.

Månadens profilbild är från den där slagverksövningen. Kroppsspråket säger väl sitt, eller hur?

Mellanformataren

PS
Alla bilder tagna med Canon Powershot A80, 4Mpixlar och jpeg direkt i kameran.

PPS
I vår bär det antagligen iväg igen. Med ett koppel av kameror, digitala såväl som analoga och en hel del film.

Dela:

The bright side of life

Om att göra det bästa av solsken

Jag är ingen vän av starkt solsken. Idealvädret för mig är när ett tunt molntäcke bildar en effektiv softbox över allt man ser och mjuka skuggor mejslar ut strukturer. Men ibland får man finna sig i hur det är och göra det bästa av det.

Här är ett par till som inte gillar solsken

Ulriksdal, ZM, Sonnar och Tmax400

Mellanformataren

Dela: