3,5/75

Rosendal med andra ögon

Igår åkte vi ut till Rosendal. Ingen drömdestination för en som ratar naturfotografi. Men jag tänkte att det kanske kunde vara en del folk där och lite gatufoto i denna omgivning kunde kanske ge nåt. Och frun måste ju få sina önskningar tillgodosedda då och då.

För dagen tänkte jag ta med en nyförvärvad kamera av årgång 1954 för att köra första rullen i den. Det är en Rolleiflex 3,5B Automat där bländare och slutartider är ihopkopplade genom EV-inställning. När man väl har valt EV så är det bara att ratta in den tid man vill ha för motivet och bländaren följer efter helt automatiskt. Luras nu inte att tro att det är fråga om någon automatik. Det är fortfarande fråga om manuell inställning efter att ha konsulterat en exponeringsmätare eller memorerat fram ett värde från Sunny 16. Här är skönheten från 1954.

Rolleiflex 3,5B Automat (1954) med ljusgult filter och motljusskydd. Tmax 400 innanför västen.

Det fanns förstås inte mycket till blomster att fotografera därborta. Alla rabatter låg tomt jordbruna och lapade i sig solskenet för att värma kommande frön och plantor. Lika bra det. Jag hade inte tagit en bild på några växter i alla fall. Men människorna blev likafullt en besvikelse. Det flesta fikade eller åt lunch på uteserveringen och vad man än tycker om att fota folk så inte är det särskilt kul att fota dem i det ätande tillståndet. Jag lyckades få till en bra bild på en snubbe som läste Dagens Industri (!) i solskenet utanför ett av växthusen. Arma stackare som inte kan koppla av en solig och varm vårlördag. Den bilden sparar jag dock till STREET-bloggen. Istället tänkte jag visa bilder av Rosendal som nog ingen ser eller tänker på. Så håll i hatten nu.

Deppig pingvin 

Tack, jag står

Backstage Rosendals restaurang

Restaurangen kör konsekvent med ekologiska råvaror. Och maten är mycket god!

Pyramidalt vinterbonat

Till sist ett par bilder med 50-tals amatörfotostuk

Mellanformataren

PS
Man har det inte roligare än man gör sig. Kameran är i mint condition och jag fick frågan om den fungerar och om det går att få tag på film! Okunnighetens tempel är funnet! Det ligger i Stockholm =)

Dela:

Alternativ gatufotoapparat

Den här konfigurationen är det jag burit omkring på stan när jag varit ute den senaste tiden. Men nu är rullen slut och det är dags att visa lite resultat.

Leica IIIf med collapsible Summicron 1:2/5 cm, sökare SBOOI och Kodak Tmax 400. Allt från 1954. Ja, utom filmen förstås.

Ett klassiskt turistekipage. Jag ville se om jag klarar av att gatufota med det korta teleobjektivet. Och det gick bra, tycker jag. Än så länge. Jag gillar och fotar mest med 35 mm men man måste ju pröva lite annat emellanåt. Jag har märkt att jag gärna står för långt ifrån med 5-centimetern. Man borde nog gå lika nära som med 3,5-centimetern och få ett tajtare utsnitt av verkligheten. Nåväl, nästa gång. Nu lite bilder från storstan.

Just det. Det är inget tele, herr Meldert

Kö på Fotografiska. Som medlem i Familjen går man förbi kön =)

Hamburgare

Bällstavikens båtstadsrättsförening. Med gulfilter. Jag står på en av båtarna efter inbjudan av ägaren.

Tyvärr låg det en filmrest från någon tidigare film framför slutaren och spökade i en del bilder.

Nu blir det andra bullar ett tag =)

Dela:

F'låt - naturfoto *o*

Om nödfotografering

Vi åkte ut till Drottningholm idag och njöt av vårsolens glans. Med mig hade jag tagit  Bronican i akt och mening att göra slut på filmen. Den hade suttit i sedan juni 2009 och jag skäms för detta faktum. Bronican är visserligen en tung pjäs på 2 kg men det är ingen ursäkt för att inte använda den. Det har bara inte blivit av. Jag hade 6x4,5-magasinet som ger 16 bilder på rullen och 6 rutor oexponerade.

Nu är ju gatufoto min grej i år (och sannolikt alla framtida år) och det finns inte så mycket gatufoto att hitta i Drottningholmsparken. Folk bara går och går och går. Så jag försökte hitta något annat och tyvärr slant jag in på naturfoto på första rutan. Suck.

Men sen blev det i alla fall lite arkitektur. Grejer som är gjorda av människor och lydigt står stilla medan man lite ovant hanterar en kluns till kamera.

Grindstugan

Härifrån är det inte långt till Kina. Så vi gick dit...

Och tillbaka...

Det blev en mellanformatsdag

Mellanformataren

PS
Alla bilder tagna med Zenza Bronica S2A på film Delta 100. Och gulfilter.

Dela:

Stadsteatern

Om det urbana landskapet och dess invånare

I mitt förra inlägg försökte jag argumentera mig bort från naturfotografin. Jag får aldrig till det. Vad ska jag fotografera istället? Människor! Skapelsens krona (för dig som tror på Gud). Den starkaste och intelligentaste av alla djur (om du tror på Darwin). Jag menar, en hackspett är alltid en hackspett, en räv är en räv och en älg är en älg. Människor företer dock en sällsamt rik utseendevariation i jämförelse med djuren (andra djur för Darwinisten). För att ytterligare komplicera det hela uppvisar hon dessutom en otrolig beteendevariation. Förutom en del grundbeteenden som parningslekar, bygga bo och samla mat. Det finns ännu fler parametrar som avviker från djuren (andra djur). Pälsen, bruket av kläder och smycken, uppfinningsrikedomen i att skapa saker och använda dem. Utvecklingen har gett henne hörlurar i öronen och mp3-spelare som dinglar på magen. Det är så hon talar om för omgivningen att hon vill vara för sig själv för en stund.

Mobiletelefonen är också en del av människans utveckling. Telepati var ett blindspår.

 När man blandar och ger ur denna mix kan man lätt inse att jag pratar om Stadsteatern. Ja, det där som försiggår framför våra ögon när vi går på stan. Mina vänner fotografer. Det här är en outsinlig källa till naturstudier på en hög och bekväm nivå. Det händer alltid något och dessutom ofta oväntat. Beteendevariationen är så otroligt stor, förutom grundbeteendena, att det kan hända vad som helst i en viss momentan sammansättning av individer. Det är det här som är värt att fotografera. Den rika flora (ursäkta liknelsen) av unika händelser som sker varje dag i en stad. Ja, utom i Vimmerby då, har jag hört från initierad källa. Inte heller i Åmål när jag är där. Då är det ofta folktomt. Utom vid torghandeln om sommaren. Förra året (2009) jobbade jag inte så mycket och hade gott om tid att gå på stan och fota. Det var härligt, även om jag råkade ut för en del missöden. Sen fick jag jobb i Finspång och då var det roliga slut. Folktommare plats på jorden går inte att uppbringa.

Finspångs torg en vardagskväll. Händelselöst

Men nu är jag tillbaka i storstan igen och det känns fint. Jag har ju valt att bo i Sveriges största stad så nu vore det väl tusan om inte förutsättningarna var bra nog. Fast det är viktigt att välja ett bra ställe. Sveavägen en söndag är ingen höjdare kan jag säga. Tidpunkten är ännu viktigare. Det är ingen större idé att vara morgonpigg i Stockholm. Om man inte vill porträttera tidningdsbud, vill säga.

Sveavägen en söndag i somras. Det här är inte gatufoto då det inte händer något intressant.

Varför spela Haydns trumpetkonsert utan orkester? Inte ens en hatt för pengar.

Utrustningen är det inte mycket att orda om. Mer än att det inte behövs värstingtelezoomar. Du behöver bara 35 mm, eller 50 mm. Lägg hellre pengarna på bra skor. Gömsle behöver du inte heller. Eller, rättare sagt, kläd dig diskret. Det ska synas vad du gör utan att man lägger märke till dig. Det är en stor fördel om kameran är liten ty då hamnar du i kategorin "turist" och ditt fotograferande betraktas som ett "naturligt" och vanligt beteende. Du är ofarlig. Tar du med dig en stor DSLR tror alla genast att du är en fotograf! Och ingen vill vara med på bild! Den lilla kameran är vanligtvis billig men om du ändå känner ett nördigt behov av att spendera stora pengar går det att göra det inom denna fotografiska gren också. Köp en Leica M9 med en värstingljusstark 35:a och du har nått målet med utrustningsdetaljen. Det finns bara en risk med denna utrustning. Du kan frestas att bli så märkvärdig att du vill synas med denna fina utrustning. Det är inte det som är grejen. Helst ska du agera som "Den Osynlige Mannen" (om du är tillräckligt gammal för att komma ihåg tv-serien, vet du vad jag menar).

Mitt primära gatufotoekipage. Mätsökarkamera och 35 mm

Men det går lika bra med sell.. en Rolleiflex. Ingen tar dig på allvar då utan tycker synd om dig som inte har råd att skaffa en digitalkamera. Du blir ofarlig även här. Ty film är ofarligt.

Rolleiflex med 75 mm (motsvarar 50 mm på småbild). Mitt andraval.

Och sen då? Sen är det bara att promenera och spana efter händelser som verkar vara intressanta eller utvecklas åt ett intresssant håll. Och plåta på, bara. Du får motion och har det trevligt under tiden. Ibland får du vänta lika länge som en naturfotograf på en bra bild. Ibland kan du ta många på en gång. Ibland måste man vila. Men kameran behöver inte vila.

Jag var nyfiken på vad höll på med och tog tre bilder utan att de märkte något. Helt uppslukade av sitt.

Videoinspelning i parken. Bakom gruppen gick människor baklänges

I väntan på pendeltåget

Mellanformataren

Dela:

Nyårslöftet 2010 - summering av en succé

Nyårslöftet blev lite tuffare 2010 än året innan men likväl inte så svårt som jag trodde. Låt vara att jag av lathet uppfyllde ett par av punkterna väldigt sent, mitt i december.

Punkt 1 som jag trodde skulle bli svår att klara blev faktiskt det. 2009 tog jag ca dubbelt så många bilder på film som digitalt. Den här gången vann det digitala knappt. Det var nyttigt att tvinga sig till att använda en digital kamera då och då. Jag ska nog fortsätta att hålla ett öga på förhållandet mellan digitala bilder och bilder på film. Men det blir inget löfte =)

Några av de digitala bilderna under året 

En av det analoga bilderna

Punkt 2 blev lättare än jag trodde. Över sommaren samlade jag på mig  några rullar färg och framkallade alla på samma dag. Lätt som en plätt med den fina maskinen jag kommit över.

 Punkt 3 blev den svåraste den här gången, trots att jag från början visste hur jag skulle göra. Men nu sitter det i alla fall en rulle Tri-X i min Rolleiflex Baby.

Punkt 4 gick av bara farten. Jag måste ju helt enkelt prova en rulle i varje kamera jag skaffade eller fick under året. Det här var den lättaste punkten.

Punkt 5 var lite svårare. Att ta bilder på sig själv är inte bekvämt. Vare sig i utförande eller resultat. Men det är en bra övning som det nog ska bli mer av om fantasin rinner till. De jag hittills presterat var mer som en uppvärmning. Tråkig men nödvändig.

Nu blir det inga fler fotografiska nyårslöften. Det är för lätt. Nu får det bli som det blir. Men ett tänkbart scenario för 2011 är

o   att det blir mycket mer gatufoto och snapshots, ty jag gillar ögonblicksbilderna mer än de arrangerade
o   att det blir mycket mer bilder med människor i
o   att det fortfarande kommer att betraktas som en olyckshändelse om jag tar en naturbild
o   att det blir mycket mera vardagsbilder och dit räknas bilder på jobbet
o   att jag kommer att vänta på en digital mätsökarkamera i fullformat som har en överkomlig prislapp

Mellanformataren

Dela: