3,5/75

Varför finns det ingen Cato i Stockholm?

En invandrares syn på Slussen

Lika bra att säga det med en gång: Riv Slussen och bygg nytt!

Sådär ja. Jag bor i huvudstaden och anser mig ha rätt att tycka ett och annat om den. Invandrad eller inte. Jag betalar ju skatt här.

Jag började jobba i Stockholm i december 2003. Eller rättare sagt i Sickla. Jag fick tursamt tag i ett rum på östra Kungsholmen, 8 minuters promenad från Centralen. I nästan tre år trafikerade jag alltså Slussen till och från jobbet. Eftersom jag åkte buss sista biten gick jag alltid ner i de mörkaste delarna av komplexet till min busshållplats. En plats som f ö flyttade på sig då och då som för att hålla oss morgontrötta resenärer på alerten. Måndagar var värst. Då gällde det att obesmittad kryssa mellan helgens spyor, överblivna snabbmatsrester, kådisar, fimpar och begagnade prillor. Skräpkorgarna var fåtaliga och överfulla.

Sen fick jag en paus ett par år innan det var dags igen. 2008. Ett år till i samma smet. Den vittrade betongen hängde fortfarande ihop majestätiskt över mitt huvud och motvilligt fascinerades jag av det miraklet. Sedan dess har jag hållit mig borta från regelbundna besök. Dock några oregelbunda visiter med kamera i dokumentärt syfte och några snabba passager med destination Hornsgatan 32. Det här året flyttade jag till Vällingby och fick längre till jobbet.

Det måste vara en naturlag att det i en demokrati uppstår en motreaktion till varje försök till förändring (förbättring). En predikant jag hörde för decennier sedan åskådliggjorde detta på ett mycket levande sätt. Om ett träd får för sig att låta en gren växa ut åt något håll (här lät han sin ena hand förflytta sig från bröstet och vågrätt utåt) så växer det genast ut en rot på andra sidan (vilket illustrerades med det motsatta benet). Och så är trädet i balans och inget ont inträffar. Även om det går extremt långsamt så växer trädet.

På samma sätt verkar det vara i den lokala politiken. Motståndsrörelserna mot olika projekt är lika många som politikernas förslag. Dessutom tillkommer nya kreativa förslag från dem som inte ens får betalt för det vilka i sin tur får motståndare. Det är inte att undra på att alla förändringar tar tid i Långsamhetens paradis Sverige. Det tar tid att utreda sörjan av ritningar, skisser, skrivelser och demonstrationer. Det är heller inte konstigt att allt som faktiskt sker, sker alldeles för sent. Och när ett projekt är färdigt är det lika bra att börja jobba med nästa steg på samma ställe för att komma i fas med behovet som uppstår om femtio år eller så. På så vis kan man synka ihop behovet med långbänkens slutfas. Har jag inte rätt? 

I Förbifarten kan väl nämnas omvägen om Stockholm som jag som Västerortsbo gärna ser att den påbörjas med det snaraste. Jag är definitivt motståndare till motståndsrörelsen i denna fråga också. Mer om detta en annan gång.

Mellanformataren

PS
Jag väntar fortfarande på den dag då Stockholms invånare utbrister i ett samfällt och entusiastiskt JA till något projekt som våra förtroendevalda vill genomföra. En sån där utopisk och gemensam Äntligen!-upplevelse som sprider glädje i kommunen =) Om vi vara bygger något som alla ångrar kan detta ske förr än vi anar. Och jobben säkras i framtiden.

PPS
Som vanligt är jag inte helt allvarlig utan försöker bara se det lustiga med en del företeelser. 

"Dörrarna stängs"

Fotnot
Cato d.ä. var en kraftfull senator i Rom och ansåg att Karthago skulle förstöras vilket också skedde  ca 149 f Kr.

Dela: