Chess
Våran gerbil Chess sover nu. Han var den speciellaste gerbil vi haft, ingen har varit som honom. Jag kommer verkligen att sakna honom!
Nu kanske du tänker, "men äh, det är väl inget när en sån där liten gynnare dör". Så verkar tyvärr väldigt många tänka. Men vad bestämmer när man ska vara ledsen för att ens djur dör? De flesta accepterar att en människa är ledsen när deras hund, katt eller kanin dör. Men inte när det gäller gerbiler, möss, hamstrar och råttor, tydligen. Varför? Är det storleken som spelar roll? Om gerbilen var lika stor som en hund, då kanske folk skulle ha mer förståelse. Men jag ska försöka förklara hur speciell Chess var.
Chess blev strax över fyra år. Vi köpte honom tillsammans med hans bror Yatzy och deras pappa Othello. Chess var helt annorlunda, han var alltid jättetam och ville alltid hoppa upp i handen så fort man satte ned den i akvariet vi har dem i. Chess var också en riktig utbrytarkung. Han hade förstått att om han får springa i soffan för oss så är risken mindre att vi hinner få tag i han om han hoppar ned i högra hörnet, så det gjorde han ofta.
Chess är också väldigt berest. Han köptes i Sigtuna, och bodde med oss i Örebro. Han var dock född i Göteborgstrakten. Han har även varit till Härnösand, Piteå, Luleå och Gällivare samt Gävle, och till och med till Finland! Överallt har han charmat folk, även såna som varit jätterädda för gnagare. Han har varit allas favorit!
En gång hade en av våra andra gerbiler vi hade förut, Blizzard, lyckats rymma. Vi letade som tokar i fyra timmar, men hon var spårlöst borta! Tillslut fick Micke (sambon) en idé: Vi släpper ut Chess och ser om han hittar henne! Är du tokig, svarade jag. Då blir vi väl av med han med. Det slutade hur som helst med att vi släppte ut han på golvet i alla fall. Chess började med att springa runt i vardagsrummet. Därefter sprang han igenom hela köket, sedan hallen. Efter det sovrummet. Inget hände. Tillslut sprang han in i klädkammaren, varifrån vi hörde ett svagt pipande. Chess var helt ifrån sig och något pep under garderoben! Och mycket riktigt, där satt hon, stackars Blizzard, fastklämd bakom någon utskjutande trägrej under garderoben. Som tur var oskadd. Vi hade aldrig hittat henne utan Chess!
Något jag också märkt av under mina år som gerbilägare, är att de faktiskt har ansiktsuttryck. På Chess var det extra märkbart. Gav man honom ett solrosfrö och han fick springa mycket i händerna, kunde man tydligt se ett litet leende. Om man satte ned han i buren och stängde locket blev han nästan lång i ansiktet. Om man tog ifrån honom en stång med goda frön på så såg han riktigt sur ut. När han kom ut ur boet på morgonen brukade han sträcka på sig, gäspa och sedan plira och blänga lite på en, för att sedan vända om och kravla in igen.
Sista dagen han levde, kom han upp flera gånger i handen på mig, vid tider han annars inte brukar göra det. Han satt ovanligt still och lät sig klappas. Jag fick en tanke "kanske han vill säga hej då". Det skulle visa sig att jag hade rätt.
Ja, jag kommer aldrig glömma hur speciell han var, vår lilla Chess. Sov gott min lilla vän!
Här är en film med Chess:
http://www.youtube.com/watch?v=yk5wNNwn8LA&list=PL4FE0F7BF4C5832DE&index=1&feature=plpp_video
Dela:
mvh
Barbro
Ingrid.