Ett halvt ark papper

Skjuta rådjur mitt i ett motionsspår i storstad - ok?

Kom och gick i en mindre skog (vid rynningeviken, Örebro) där det finns flera motionsspår kl 9 i morse, när jag hörde ett skott bara några meter i från mig och såg några rådjur som sprang därifrån allt vad de orkade. Jag gick några meter till och där stod två bilar och ca. 5 jägare. Intill denna skog ligger dessutom ett dagis, och det är mycket folk som går i motionsspåren.

Jag gick fram och frågade varför de står här och skjuter och dessutom inte satt upp några som helst varningsskyltar. Han svarade att de inte kan hålla på och sätta upp varningsskyltar för då blir folk upprörda och kommer och klagar, och de står ändå inte där mer än fem minuter och kan inte hålla på och sätta upp skyltar överallt. Jag svarade att jag sett att de stod där förra veckan också och att jag tyckte det känns obehagligt att de står där och skjuter med tanke på alla som rör sig i skogarna. Han tyckte att jag inte behöver vara orolig för det är minsann "utbildade av polisen och jag tror nog att vi kan sköta vårat jobb". Rådjuren behövde skjutas för de var halta av att ha blivit påkörda av bilar.

När jag gick därifrån kom en dagisgrupp in i skogen, små knattar i 3-4 årsåldern.

Vad tycker ni? Ok att stå och skjuta skarpt i en skog med mycket folk kl 9 på morgonen? Han sa också att de skulle behöva gå till det riktiga, elljusspåret på andra sidan vägen för att skjuta där. Jag vågar inte tänka på vad som kan hända om de missar eller misstar en människa/barn för ett rådjur. Sådant har hänt förut.

Förtydligande efter ett antal kommentarer:
Det här handlade om att det i skogen fanns flertalet rådjur som behövde skjutas eftersom de "någon gång" hade blivit påkörda av bilar, det var alltså inte nyligen det hade hänt utan kunde lika gärna varit flera månader sedan, som jag förstod det. De som kört på dem hade inte ringt in och meddelat det. Jägarna skulle alltså tydligen vara där under flera dagar/tider för att skjuta flera rådjur (det var dock inget han sa själv, men jag hade sett dem tidigare med på samma plats.  Han menade att de skulle vara bara "fem minuter" på olika platser i området, men jag ifrågasätter hur man kan åka till en plats, skjuta rätt rådjur och dra vidare på fem minuter). Det var alltså en fast grupp rådjur som brukar vistas just i den skogsdungen det handlade om, och som har gjort så i flera år. Därför tycker jag att man borde kunnat slänga upp några uppfällbara skyltar med varningstext, likt de man sätter upp vid en bilolycka. 

Att skjuta ett skadat, blodigt rådjur som det är självklart har mycket ont och som precis blivit påkört är inget jag tycker är fel, men det bör göras på rätt sätt utan fara för andra.

Dela:

Facebook läser dina SMS!

Jag har tidigare gjort ett par inlägg om Facebook, http://www.fotosidan.se/blogs/melodys/hej-da-facebook.htm och http://www.fotosidan.se/blogs/melodys/nu-har-facebook-gatt-for-langt.htm .

Facebook har nu gått för långt (igen), tydligen läser de ens SMS genom smartphone appen nu också: http://www.news.com.au/breaking-news/facebook-spies-on-phone-users-text-messages-report-says/story-e6frfku0-1226282017490

Facebook som företag är gigantiskt, och det har nästlat sig in i nästan varenda vrå som finns i samhället. Någon som kan komma på några nackdelar med det? Vad skulle kunna hända om det går ännu längre än såhär?

Dela:

Mitt första möte med vården - Min väg mot ett naturligare liv, del 1

För snart ett år sedan hände något som gjorde att jag började tänka annorlunda om vissa saker. Anledningen var att jag hade mitt första riktiga möte med sjukvården.

Allt började med att jag en dag, när jag satt på balkongen och solade, fick en kraftig smärta i axeln. Det liksom skar i axelleden, framförallt när jag vred på huvudet. Jag märkte också av rödflammiga utslag på armarna. Jag blev orolig och åkte in till vårdcentralen där jag bemöttes genom att doktorn sa: "Jaha, nu har vi 10 minuter på oss att klara upp det här! Ta av kläderna!!" Han var totalt ointresserad av att lyssna på mig, och verkade inte alls ha någon som helst förståelse för att man kan tycka det är jobbigt att stå i underkläder och ha någon av andra könet som granskar en från topp till tå. Han  skickade hem mig igen efter att ha gjort ett blodprov, som inte visade någonting.

Natten kom, och tidigt på morgonen vaknade jag av att jag hade skärande smärtor i varenda led i hela kroppen, jag kunde knappt röra mig. Om jag försökte böja armar/ben föll de liksom ihop. Armarna gick bara att lyfta ett par decimeter. Jag hade dessutom svårt att andas och när jag lyckades sätta mig upp upptäckte jag att jag hade rödflammiga utslag på stora delar av kroppen, främst på armar och ben. Jag blev livrädd!

Utslagen på en av armarna.

Vi ringde 112 och de tyckte att det, trots andnöden, var onödigt att skicka ambulans och ville att vi själva skulle ta oss till akuten. Jag var väldigt orolig, hade ont överallt och svårt att andas. Hur som helst så körde min sambo mig till sjukhuset. Jag har aldrig varit på akuten tidigare i mitt liv och när vi kom dit visste vi inte var vi skulle gå. Klockan var 6 på morgonen och receptionen var obemannad, jag stod där som ett fån med kraftiga smärtor, andnöd och hittade inte en själ att prata med. Tillslut upptäckte vi att akuten var i ett helt annat hus.

Då vi kom dit undersökte de mig men de kunde inte komma på vad det var för något. Jag fick en allergimedicin men ingen hade några svar på vad jag råkat ut för. Symptomen försvann av sig själv efter 2-3 timmar och då skickades jag hem. Resten av dagen sov jag, men mot kvällen piggnade jag till och började söka på internet. Det enda mina symptom stämde in på var Borrelia, som kan ge mycket märkliga, diffusa symptom. Jag fick reda på att läkare i Sverige har mycket dålig information om Borrelia och underskattar ofta sjukdomen (Läs mer här: http://www.borrelia-tbe.se/ ) . Jag hade haft tre fästingar inom ett halvår innan detta hände varav en hade gett röda cirklar runt bettet.

Tidigt på morgonen vaknade jag upp igen, med exakt samma symptom som dagen innan, skärande smärtor i varenda led och svårt att andas. Vi ringde 112 igen och krävde denna gång att de skickade ambulans. Det var första gången i mitt liv jag åkte ambulans, en ovan händelse där man känner sig utsatt. De i ambulansen trodde dock att andnöden berodde på att jag var orolig.

När vi kom fram till sjukhuset undersöktes jag igen. Ett blodprov och urinprov gjordes (som inte visade något) och jag sa att jag ville göra ett borreliaprov. Läkaren var mycket otrevlig och ville inte alls göra det. Jag sa att mina symptom stämmer in precis på det och jag har fortfarande ringar kvar av fästingen trots att jag fick penicillin mot det. Han svarade "jaa, men i så fall skulle väl vilka symptom som helst kunna bero på borrelia, ELLER HUR??". Jag mådde så dåligt att jag knappt orkade prata för mig men till slut gav han med sig och ville göra borreliatest. Det visade på att jag "låg på gränsen" till borrelia. Eftersom borrelia har så spridda symptom så borde det vara ett standardiserat test, kan man ju tycka.

De skickade hem mig igen och tyckte att jag kunde gå till vårdcentralen igen för flera blodprov, som sedan givetvis inte visade något heller. Armarna var helt blåstuckna efter dessa dagar.

Ena armen efter ett X antal blodprov, utan resultat, som vanligt...

Symptomen lade sig efter några dagar, men något som inte lade sig var känslan av att ha behandlats dåligt i vården. När man är sjuk orkar man inte ligga och tjata på att rätt tester ska göras. Man orkar inte ligga och "bevisa" att man verkligen har ont. De trodde inte att jag hade ont bara för att jag med nöd och näppe klarade av att böja på armen, trots att det skar som knivar. Det knakade även i lederna (vilket det aldrig gjort förr i hela mitt liv) men läkaren sa "vadå, det är helt normalt att leder knakar". Javisst, men precis varje gång man böjer dem, och hela tiden!? Jag har fortfarande, snart ett år senare problem med vissa leder och har svårt att skriva länge samt böja på tumleden. Jag fick ständigt känslan av att de såg mig som någon sorts hypokondriker.

Jag fick aldrig reda på vad det var som hände dessa dagar.

Berätta gärna om dina erfarenheter av den svenska sjukvården!

Detta kommer att bli en följetång om mitt möte med vården och min väg mot alternativa och naturligare vårdval. Fler inlägg kommer.

Dela:

Etnografin skapar ett rum, där forskaren och studiepersonen kan mötas och skapa förståelse

Etnografi är enligt mig kanske en av de mest intressantaste och spännande forskningsmetoderna. En etnografisk metod går ut på att forskaren under studiens gång blir delaktig i studiepersonernas liv (Roxell & Tiby, 2006, s. 27), i ett försök att skaffa en förståelse för människorna som studeras, utifrån deras förståelse av det liv de lever (Geertz, 1993, ref. i Roxell & Tiby, 2006, s. 26). Det handlar alltså om en obsevation av studiepersonerna, där forskaren görs delaktig (Roxell & Tiby, 2006, s. 31). Studiepersonerna kommer att lära sig att lita på forskaren, och därigenom bli informella med honom, ungefär som om de kände honom på ett personligt plan (Roxell & Tiby, 2006, s. 30). Om inte detta sker så kommer forskaren aldrig att kunna träffa dem på ett "personligt plan", utan bara som "forskare" och "försöksobjekt". Den sistnämnda indelningen skulle inte ge samma sanningsenliga information om studiepersonerna. Etnografin skapar ett rum, där forskaren och studiepersonen kan mötas och skapa förståelse.

Etnografin skapades genom kritik mot att forskarna inte faktiskt var ute på fältet och direkt observerade sina studieobjekt/deltagare. Kritikerna tyckte att forskningen var allt för teoretisk, den borde bli mer praktisk (Roxell & Tiby, 2006, s. 22). De nya, kvalitativa metoderna som etnografin tillhör, var också en kritik mot att positivistiska och naturvetenskapliga metoder användes för att studera människor (Roxell & Tiby, 2006, s. 23). Nu ville man istället möta människorna där de var, och söka förståelse genom att observera deras beteende och hur människorna sjävla förklarar sitt beteende. Kontexten som människorna befinner sig i är också viktig.

Etnografin skulle på många sätt kunna användas inom kriminologisk forskning. Jag kan tänka mig att många kriminella är mycket avståndstagande till personer som hör till polisen och andra myndigheter, och säkert även forskare eftersom de kanske tänker att om de talar om känsliga saker för forskaren så kanske han för det vidare till kriminalvården eller polisen, vilket skulle kunna skada den kriminelle personen i slutändan (enligt hans synvinkel).  Jag kan därför tänka mig att en kriminell person är mycket återhållssam med vad han eller hon berättar och att det säkert är svårt att studera inom det kriminologiska området. Om en forskare till exempel skulle vilja studera hur det är att sitta i fängelse, så skulle det säkert vara svårt att få information från de intagna. Om forskaren däremot tillfälligt själv satt i fängelse, är chansen större att de kriminella efter en tid skulle acceptera honom och se honom som en av dem. Därefter skulle det säkert vara lättare att bygga upp ett förtroende.

Jag har tidigare i min utbildning läst om två forskare som ville studera motorcykelgäng. Det säger sig själv att det inte är bara att knalla in hos närmaste MC-gäng och fråga om man får ställa ett par frågor. Dessa forskare införskaffade därmed både egna motorcyklar och kläder, lärde sig jargongen och försökte därefter komma med i gänget. Tillslut lyckades det och de kunde inleda sin studie. Detta säger också en del om hur mycket det kan krävas av forskaren som person. Det finns också en risk att han påverkas mycket av de han studerar och kanske, om det värsta skulle hända, tar efter deras beteende. Forskaren är ju ändå bara en människa. För att studera vissa människogrupper, ofta kriminella, missbrukare och andra som hamnat fel i samhället, krävs det nog extra mycket för att forskaren ska bli accepterad av dem. Annars skulle nog situationen rent av kunna bli farlig.

En fördel med den etnografiska metoden är givetvis att den inte har de nackdelar som andra metoder har, såsom intervjuns nackdelar (Roxell & Tiby, 2006, s. 24). I en intervju kan den som svarar på frågorna påverkas mycket efter hur frågorna ställs, till exempel av ordval och tonfall. Det kan påverka intervjupersonen negativt så att han eller hon inte svarar på frågorna på bästa sätt. Det är emellertid värt att påpeka att intervjun också kan användas som metod inom entografin (Roxell & Tiby, 2006, s. 26), tillsammans med en mängd andra metoder, såsom enkätundersökningar. Forskaren kan även använda sig av fotografier, brev eller dagböcker (Roxell & Tiby, 2006, s. 28), vilket ytterligare kan fördjupa kontakten med och förståelsen för studiepersonerna. Den mesta informationsinsamling går till så att forskaren skriver upp vad han hört från intervjupersonerna och vad som har hänt (Roxell & Tiby, 2006, s. 33). Forskaren skriver dock ingenting medan han är ute på fältet, utan endast efteråt eftersom det annars skulle kunna försvåra kontakten med studierpersonerna.

En annan nackdel med etnografi är att den tar tid (Roxell & Tiby, 2006, s. 25), eftersom man verkligen vill att förståelsen för studieobjektet ska vara så stor som möjligt. Det är därför inget som kan förhastas.

Den etnografiska metoden kräver, som jag tidigare nämnt, en stor uppoffring av forskaren, han förväntas lägga en stor del av sitt liv åt studien (Roxell & Tiby, 2006, s. 27). Detta kan vara både fysiskt och psykiskt påfrestande för honom. Forskaren bör också vara öppen för andras åsikter och tankar kring tillvaron, och vara en bra lyssnare (Roxell & Tiby, 2006, s. 32). Eftersom forskaren har en mycket stor del i etnografin, kan det också påverka resultatet genom att han eller hon kanske medvetet eller omedvetet lägger in egna värderingar, eller påverkar studiepersonerna. Det är viktigt att forskaren, som en del av detta, analyseras liksom alla andra variabler i studien (Roxell & Tiby, 2006, s. 35). Det gäller att få en opartisk inblick i varför forskaren gjort som han gjort och hur det gick till. Det är viktigt att forskaren lär känna sig själv och vet hur han fungerar tillsammans med andra människor (Roxell & Tiby, 2006, s. 35). Att vara självobserverande är viktigt. Det finns också en risk att personerna som studeras agerar annorlunda eftersom de vet att det är en forskare med bland dem, och att det därför inte går att vara säker på om resultatet går att applicera på tillfällen där personerna är helt sig själva och ensamma.
Etnografin är annars en mycket bra metod för att studera det man kanske annars inte skulle kunna studera, och för att skapa förståelse för människor.

Referenser
Roxell, L.,Tiby,E.(2006).Frågor, fält och filter.Lund:Studentlitteratur.

Dela:

Varför kriminalstatistik inte alltid är vad den ser ut att vara

När man vill uttala sig om den faktiska brottsligheten finns det mycket som kan försvåra. Det finns alltid ett mörkertal som till exempel kan påverkas av anmälningsbenägenheten och vad polisen för tillfället lägger sina resurser på (Sporre & Standar, 2006, s.71). Statistiken är i de flesta fall inte att lita på när det gäller brott som påverkas av hur polisen lägger resurserna, dvs. polisen tillfälligt fokuserar på vissa typer av brott, såsom rattfyllerism. Sådana prioriteringar kan leda till att det plötsligt blir en kraftig uppgång av gripna i statistiken, vilket för den oerfarne statistikläsaren kan se ut som att brotten ökat kraftigt, när de i själva verket inte har det (Sporre & Standar, 2006, s.76).

Det finns även mycket annat som kan påverka, som verkligen kan vara lätt att förbise: vädret. Det har visat sig att varmare väder, både under sommaren och vintern, ökar viss brottslighet  (Sporre & Standar, 2006, s.77). Till exempel kann jag tänka mig att våldtäkter ökar under varmare väderförhållanden. Tillfällig seriebrottslighet och kravaller kan också öka siffrorna i statistiken tillfälligt.

När det gäller statistiken över misstänkta personer, kan den vara mer rättvisande när det gäller brott där det finns ett tydligt offer, såsom rån och sexualbrott (Sporre & Standar, 2006, s.79-80). Statistiken är stämmer däremot inte lika bra när det gäller brott som inte har ett tydligt brottsoffer, då inget offer har kunnat beskriva gärningsmannen för polisen. Detta kan leda till att mindre personer som utfört denna typ av brott mer sällan blir misstänkta, vilket sedan kan ge missvisande statistik (att det skulle finnas fler misstänkta för rån än skadegörelse, till exempel).

Statistiken i sig kan på olika sätt göra det svårt att uttala sig om den faktiska brottsligheten. Vid en första anblick i statistiken kan det se ut som att den verkligen stämmer överrens med verkligheten, så det gäller att man är medveten om nedanstående problem och försöker ta hänsyn till dem. Det finns faktiskt ingen statistik över den faktiska brottsligheten (Sporre & Standar, 2006, s.76), vilket kan vara lätt att glömma bort. Den statistik vi ser är endast på de brott som på olika sätt kommer till vår människors kännedom, och statistiken är gjord av människor. Därför kan det också finnas fel i den.

Till exempel klassificeras brotten som blir anmälda till polisen, på olika sätt. Klassificeringen kan göra så att det blir svårt att se hur många personer som faktiskt dömts för brotten (Sporre & Standar, 2006, s.57). Statistiken visar egentligen bara vad för sorts brott som har skett. Statistiken är för odetaljerad och bara viss information anges. Brotten kan också klassificeras på olika sätt (Sporre & Standar, 2006, s. 58). Klassificeringen är beroende av vilken typ av statistik som används, eftersom statistiken och den information som statistiken bygger på ändras under hela processen från första anmälan till domen. Det som först kan ha sett ut som ett mordförsök, och sedan registrerats som det i statistiken, kan sedan komma att ändras till "misshandel" då domaren har fått fram mer information än vad som fanns vid det första införandet i statistiken (Sporre & Standar, 2006, s. 58).

Ibland kan brott klassificeras fel på grund av missförstånd eller felskrivningar (Sporre & Standar, 2006, s. 58). Det handlar oftast inte om grova fel men det kan handla om problem att bestämma om ett brott tillhör det ena eller det andra facket, såsom att skilja mellan om en brand var anlagd eller inte. Detta kan också leda till felklassificeringar.
Ibland kan ändringar av själva rutinerna kring hur statistiken framställs ändras (Sporre & Standar, 2006, s. 59), det kan tillexempel handla om nytt sätt att samla in data på. Är man inte medveten om dessa ändringar när man studerar statistik, kan det leda till att man gör fel när man försöker jämföra t.ex. olika årtal med varandra. När man jämför statistiken mellan olika år ska man också ta hänsyn till eventuella lagändringar, då brott kan ha blivit kriminaliserade eller avkriminaliserade (Sporre & Standar, 2006, s. 64).

Referenser
Sporre, T., Standar,R.(2006). Konsten att läsa statistik om brottslighet. Stockholm: Brottsförebyggande rådet (BRÅ)

Dela: