Ett halvt ark papper

Traktor, årsmodell 1958

Så var man numera tillbaka efter semestern i Finland, varifrån jag har halva min släkt. Stället vi var till, är starkt förknippat med barndomsminnen av somriga somrar, klättring på höbalar, lakritskulglassar och drakflygning. Ett paradis för den leksugne var det allt!

Nästan alla jag träffar frågar utan undantag om jag är ifrån norrland. Nej, säger jag. Jag är född bort mot stockholmshållet. Nehe, säger de, det tror vi inte på. Joho, säger jag. Tillslut blir de nästan sura. Visst, pappa är från norrland men jag tror att jag mest bryter på mammas dialekt, som är en österbottnisk variant. Jag kan inte tala den riktiga dialekten flytande (men lite övande skulle nog göra susen) men jag förstår 95%. Jag tror att jag har min språkmelodi och vissa uttal från den.

Nej, det är inte jag som är traktorn. Kolla bilden längre ner.

Jag tog mig en jungfrufärd på en traktor årsmodell 1958, det var riktigt kul men jag trodde att hela ekipaget skulle välta då jag for ner i en grop. Men klart den klarar av det, var nog bara jag som var lite nojig. Vågade inte köra allt för fort, men nu kan jag åtminståne skryta över att jag kört en så pass gammal traktor (eller fordon överhuvudtaget). Vem vet, kanske man köper en så man har att åka runt med på gatorna här i stan ;).

Jag som van (nåja) traktorchaufför.

Postat 2012-06-25 14:49 | Permalink | Kommentarer (3) | Kommentera

Vegetarisk mat? Jag!?

Jag har, sedan urminnes tider, haft någon sorts stark motvilja mot vegetarisk mat. Detta utan att jag knappt ens smakat någon. Hur började det då? Jo, jag vill minnas att det var som nedanstående historia förtäljer.

En gång i min barndom, jag var kanske 7 - 10 år, följde jag med min kusin för att hälsa på hos några vänner till hennes familj. Det var en trevlig dag, vi badade vid deras hus och hade allmänt roligt på barns sätt. Sedan ringde matklockan och vi gick in för att bänka oss vid bordet för att inmundiga en utsökt måltid - trodde jag. Jag fick nämligen vid denna tidpunkt veta, att värdparet var vegetarianer. Okej, tänkte jag, det låter ju lite konstigt, men jag hade aldrig ätit vegetarisk mat tidigare så jag var öppen och objektiv. Maten serverades. Kall potatis med kall (rå?) svamp. Ljumma morotsplättar. Ingen sås. Torrt. Jag förde gaffeln mot munnen med den kalla potatisen, svampen och plätten på. Blundade.

Ja, detta satte alltså grunden för min ovilja inför vegetarisk mat. Jag trodde att all vegetarisk mat smakade likadant som den kalla svamp-potat-blandningen som givit mig mardrömmar. Så fort jag hörde talas att någon var vegetarian sade jag "höhö, hur kan man äta sån där komat?" eller "jag skulle ALDRIG kunna bli vegetarian!" och liknande hädelser.
Men en dag för något halvår sedan hände något.

Jag vet inte exakt vad det var som fick mig att ens prova. Det kan ha att göra med att jag blivit mer hälso- och friskvårdsinteresserad, och i de kretsarna lovordar man ju ofta vegetarisk mat. Så en dag i plugget, skulle jag gå till Teknikhuset för att äta deras billiga men goda studentbuffé. Där fanns ett vegetariskt alternativ, nämligen broccolilasagne. Jag tänkte att "äh, jag kan väl prova lite? Jag förlorar ju ingenting, det är ju buffé". Så jag tog en liten bit och smakade.
Smakade det illa? Nej. Var det gott? Nej. Det var VRÅLGOTT! Jag skämdes nästan när jag gick och hämtade en större bit. Den var mycket godare än den andra maten. Oj, oj, oj. Där satt jag i Teknikhusets restaurang på Universitetet och försökte nästan dölja att jag satt och åt vegetarisk lasagne. Och jag älskade det.

Det som hände sedan var att morsan gav mig en kokbok, där flera sidor var reserverade för vegetariska recept. En dag bestämde jag mig för att testa ett recept med kikärtsbiffar. Jag var fortfarande ganska skeptisk, tänkte att lasagnen nog varit ett undantag. Men biffarna var även de fantastiskt goda. Min sambo, som nog varit om möjligt mer skeptisk till vegetarisk mat än jag, sniffade lite misstänksamt på biffarna men blev efter första eller andra tuggan även han omvänd. Sedan dess äter han mer än gärna vegetariskt.

----- * -----

Så vad hände sen? Brände jag köttkokböckerna? Rensade jag ut all köttmat ur frysen? Blev jag vegetarian? Nej, det blev jag inte. Men jag äter likväl vegetarisk mat säkert fyra gånger i veckan. Jag älskar mat och tycker att det vegetariska köket har öppnat ännu en dörr för mig, med många fler recept att prova. Jag tycker också att det är roligare att laga vegetarisk mat, man gör på lite nya sätt jag inte var van vid. Den är också så färgglad, god, nyttig, och billig.

Som slutsats kan vi väl säga: Man ska aldrig säga aldrig. Bättre att pröva ordentligt innan man bestämmer sig. Som med kaffe. Och för den skeptiske köttätaren kan jag säga: Pröva vegetarisk mat, rejält lagad. Du kommer inte att ångra dig.

Postat 2012-06-08 13:30 | Permalink | Kommentarer (3) | Kommentera

Chemmi

Den 16 Maj dog vår lilla gerbil Chemmi. Han blev över tre år gammal. Vi var tvungna att åka och avliva honom vilket var ett svårt beslut, men ändå lätt efter omständigheterna. Vi hade upptäckt att han hade ett jättestort sår på magen, som jag gissar kom av att en tumör brustit. Gerbiler kan få tumörer på doftkörteln de har på magen.

Jag minns när vi köpte honom, han var inte större än ca. fem cm. Ni kan se en film på honom här, bara några dagar efter att vi hämtat honom från Kumla. Haha, när vi satte honom i buren med Chess så tog Chess ett grabbatag i nacken på honom, ena näven i nacken och den andra i ryggslutet, tröck ner den stackars ungen i marken och började putsa honom. Haha, hårda puckar direkt!

Chemmi var hela livet en ganska blyg och lugn gerbil. Han var väldigt försiktig. När alla andra gerbiler kastade sig ner från alla ställen man satte dem på för att springa på golvet, satt han ordentligt kvar. Gerbiler brukar stöta bort sjuka individer i deras flock, men när Chess blev sjuk satt Chemmi bara med honom, såg nästan ut som om han tröstade honom. Han lämnade honom ifred när han mådde dåligt. Efter att Chess dog blev Chemmi aldrig riktigt densamma, han såg alltid lite nedstämd ut.

När Chess dog så köpte vi en ny vän åt Chemmi, som idag är fem månader. Men tyvärr så fick de alltså inte vara tillsammans så länge. Sedan började det febrila sökandet efter en annan gerbil till Domino. Det var väldigt svårt att hitta en den här gången, alla som hade ungar bodde allt för långt bort. Men till slut hittade vi en i Sala.

Domino

Tack Chemmi för den tid vi fick! Vi kommer att sakna dig!

Postat 2012-06-06 18:04 | Permalink | Kommentarer (3) | Kommentera

Äntligen! Nyutexaminerad beteendevetare!

En era har gått mot sitt slut! Tre år är avklarade. Har idag haft sista momentet, en muntlig examination, på min beteendevetarutbildning. Det har varit en mycket intensiv månad på den sista kursen (Socialpsykologi A). Vi har haft två seminarier i veckan varav ett varit examinerande. Vi har behandlat ämnen såsom depression, ångest och leda, och incest och självskadebeteende. Tunga ämnen med andra ord.

Känns konstigt att det är slut, minns ju första dagen på universitetet som om det vore igår... Tycker ändå de tre åren har gått fort, tycker att det är jättekul att plugga. När de sista betygen kommit in och registrerats ska man ansöka om examen, sedan får man ett examensbevis. Sedan blir det dags att söka jobb!