Ett halvt ark papper
Chemmi
Den 16 Maj dog vår lilla gerbil Chemmi. Han blev över tre år gammal. Vi var tvungna att åka och avliva honom vilket var ett svårt beslut, men ändå lätt efter omständigheterna. Vi hade upptäckt att han hade ett jättestort sår på magen, som jag gissar kom av att en tumör brustit. Gerbiler kan få tumörer på doftkörteln de har på magen.
Jag minns när vi köpte honom, han var inte större än ca. fem cm. Ni kan se en film på honom här, bara några dagar efter att vi hämtat honom från Kumla. Haha, när vi satte honom i buren med Chess så tog Chess ett grabbatag i nacken på honom, ena näven i nacken och den andra i ryggslutet, tröck ner den stackars ungen i marken och började putsa honom. Haha, hårda puckar direkt!
Chemmi var hela livet en ganska blyg och lugn gerbil. Han var väldigt försiktig. När alla andra gerbiler kastade sig ner från alla ställen man satte dem på för att springa på golvet, satt han ordentligt kvar. Gerbiler brukar stöta bort sjuka individer i deras flock, men när Chess blev sjuk satt Chemmi bara med honom, såg nästan ut som om han tröstade honom. Han lämnade honom ifred när han mådde dåligt. Efter att Chess dog blev Chemmi aldrig riktigt densamma, han såg alltid lite nedstämd ut.
När Chess dog så köpte vi en ny vän åt Chemmi, som idag är fem månader. Men tyvärr så fick de alltså inte vara tillsammans så länge. Sedan började det febrila sökandet efter en annan gerbil till Domino. Det var väldigt svårt att hitta en den här gången, alla som hade ungar bodde allt för långt bort. Men till slut hittade vi en i Sala.
Domino
Tack Chemmi för den tid vi fick! Vi kommer att sakna dig!
Dela:
Vem bryr sig om djuraffärernas djur?
Finns det någon som åker runt till djuraffärer och kontrollerar hur djuren har det? Det är något jag ofta funderat över sedan vi skaffade husdjur, och därmed började besöka djuraffärer med regelbundet. Nu har jag fått så pass stor erfarenhet av djuraffärer att jag vet att det inte är det rätta stället att rådfråga på, åmtinståne inte när man är en lättlurad nybörjare. Det är bäst att lära sig på internet, tex i olika djurforum.
När vi var nybörjare och bestämt oss för att skaffa akvariefiskar, åkte vi till en djuraffär för att ställa ett antal frågor. Expediten där hävdade att man utan problem kunde klämma in många fiskar i ett 19 litersakvarium, och att de inte ens behövde växter. Ofta ser man också fiskkupor säljas i akvarieaffärer, är det inte förbjudet att ha fiskar i dessa? Att Guldfiskar etc. skulle ha treminutersminne är struntprat. Varje kväll kl 21:30 – mattiden – samlades våra fiskar de i det vänstra hörnet – mathörnet – av akvariet och inväntade knackningen. (vi knackar alltid i täckglaset när det är matdags) Detta visar ju inte bara på att de har bra minne, utan att de även har en tidsuppfattning som är hyfsat exakt och att Pavlovs klassiska betingning fungerar även på fiskar!
Ibland när man kikar in hos smådjuren i djuraffärer blir man nästan rädd. Man tycker ju att personalen på djuraffärer ska var ett föredöme för kunden, kunden kommer ju med stor sannolikhet att ta efter inredningen i affärens burar och göra likadant hemma. När man ibland tittar in i djuraffärernas burar ligger de stackars hamstrarna där inne och ser otroligt deprimerade ut på grund av understimulering. Häromveckan var vi till en djuraffär där Gerbilerna inte hade någonting annat än träinredningen att gnaga på (de ska ha massor med kartong!) ingenting att gräva i, bara ett tunnt lager sand (ett av Gerbilernas största behov är att gräva, de ska ha ett lager med träspån på minst två dm) och ingen toalett (Gerbiler är renliga djur, de går på toaletten i en skål med sand) utan de fick gå runt i sin egen avföring. Inte konstigt att de stackars djuren såg ut som om de sjöng på sista valsen. Vissa skulle säkert försvara sig med att “ja, men man kan ju inte veta allt”, men hur svårt är det att gå in på internet och läsa – åtminståne – grunderna om djuret?
Så man kan ju fråga sig, vem har egentligen ansvar för att se efter hur djuren mår i djuraffären? Vad är viktigast, att djuren ska må bra eller att bara att få sälja? Borde inte välmående, glada djur vara lättare att sälja än sjuka, deprimerade?
Detta gäller förstås inte alla djuraffärer. Tack och lov finns det många affärer med kunniga ägare som verkligen bryr sig om djuren och vill att de ska må bra. Jag önskar att det vore fler av dem!
Dela:
