Ett halvt ark papper
Psykologiska förklaringsmodeller i vården
Psykodynamisk förklaringsmodell
Den psykodynamiska modellen menar att psykiska problem uppkommer genom en störning i en av utvecklingsfaserna under barndomen (Andersson, 1994). Under dessa utvecklingsfaser är Libidot (den psykosexuella energin) fokuserad på olika kroppsdelar. Varje fas leder till en konflikt mellan Jaget (den sida vi visar utåt och som försöker hantera Detet), Detet (våran mest "djuriska" sida som är ute efter omedelbar uppfyllelse av diverse primitiva behov) och Överjaget (vårat idealiska jag) (Nolen-Hoeksema, 2008). Om inte varje konflikt blir löst kommer det att bli en störning i den fasen. Om en störning tex. uppträder i den orala fasen som har mycket att göra med trygghet, så kan det leda till problem i det vuxna livet. Problemet har då att göra med det som motsvarar störningen i barndomen, tex. kan det i värsta fall leda till psykos (Andersson, 1994). Barndomen och relationen till föräldrarna och hur de hjälper barnet igenom utvecklingsfaserna, spelar alltså en mycket stor roll när det gäller hur det framtida vuxenlivet kommer att te sig.
Psykodynamikerna menade också att ångest uppkommer genom undantryckta minnen, som har varit så jobbiga för personen att han eller hon helt enkelt har trängt undan dem (Andersson, 1994). De har sedan blivit helt bortglömda och nästan upphört att existera, men de kan ändå ge symptom såsom ångest eller andra känslo- och kroppsliga besvär. Freud använde alltså ångesten för att hitta ömma punkter under sina analyser, och sedan bearbeta dem tillsammans med patienten (Andersson, 1994).
Depression kan alltså förklaras genom en konflikt mellan Detet, Jaget och Överjaget (Nolen-Hoeksema, 2008). Psykodynamikerna sade att Detet var argt på vissa personer, men Jaget och Överjaget stoppade detta, vilket i sin tur ledde till att ilskan riktades mot personen själv, vilket mynnade ut i en depression (Nolen-Hoeksema, 2008).
Socialpsykologisk förklaringsmodell
Socialpsykologisk förklaringsmodell handlar om hur människan förhåller sig till andra människor och till samhället, snarare än bara på individens inre problem (Nolen-Hoeksema, 2008). Till exempel kan relationsproblem uppkomma genom att barnet har fått dålig anknytning till sina föräldrar. Det lär sig då att det inte kan lita på föräldrarna och det kan komma att påverka framtida relationer. Detta kan i sin tur öka risken för depression, orossjukdomar och isolering (Nolen-Hoeksema, 2008). Jag kan tänka mig att Borderline skulle kunna vara en störning som kan uppkomma genom dåligt förhållande till föräldrarna.
En annan socialpsykologisk teori är "Family systems theory" (Nolen-Hoeksema, 2008). Den teorin innebär att psykiska problem kan uppkomma genom att man är i en dysfunktionell familj. Familjen ses som ett mycket invecklat nätverk där allting måste fungera och alla individer måste hålla sig till en bestämd hierarkisk ordning. En bra famij är både flexibel inför förändringar, bryr sig om varandra och föräldrarna blandar inte in barnen i sina konflikter. I en bra familj har alla en egen privat sfär och man försöker inte påverka och kontrollera varandra (Nolen-Hoeksema, 2008). Dessa viktiga punkter fungerar inte tillfredsställande i en dysfunktionell familj. Ett exempel på störning som kan uppkomma genom en dysfunktionell familj är anorexia. En del forskare har upptäckt att flickor som lider av anorexia har överkontrollerade föräldrar.
Man kan gå ännu längre än till familjen för att hitta problem som kan orsaka psykiska störningar. Samhället kan vara en negativ påverkan på många sätt. Stress är en stor del av detta (Nolen-Hoeksema, 2008). Även större förändringar i samhället, såsom ökad industrialisering, kan kraftigt öka fallen av mentala sjukdomar. Depression och andra orossjukdomar förekommer oftare i de lägre samhällsskikten där fattigdom och kriminalitet är vanligare (Nolen-Hoeksema, 2008). I denna typ av områden kan subkulturer i form av kriminella gäng kan uppkomma. Att leva i såna här områden leder ofta till ständig rädsla som kan leda till en mängd olika psykiska problem (Nolen-Hoeksema, 2008).
En del av de som har psykiska problem idag har också i tidigt skede fått en dålig roll i samhället (Andersson, 1994). Patienten har sedan fastnat i denna dåliga roll och fortsätter att få dåliga roller. Det är därför viktigt att hjälpa dem att istället börja få bättre roller i samhället. De socialpsykologiska teoretikerna har också forskat i hur den psykiskt sjuke klarar sig i samhället. Till exempel kan de behöva hjälp med att skapa sig ett bra socialt nätverk och genom det få bättre förutsättning att klara sig i samhället (Andersson, 1994).
Behavioristisk förklaringsmodell
Enligt den behavioristiska förklaringsmodellen uppstår både bra och dåliga beteenden genom inlärning. Inlärningen påverkas av vad som händer efter beteendet, dvs. om beteendet blir bestraffat eller belönat (Nolen-Hoeksema, 2008). Beteenden som följs av någon form av belöning förstärks, och kommer att ske igen. De beteenden som däremot följs av en bestraffing kommer att minska. Inlärning kan också ske genom att betrakta och "härma" en annan person och observant inlärning, då man lär sig genom att se vad en annan person får för reaktion på sina beteenden (Nolen-Hoeksema, 2008).
Om en person kör i en bil och krockar, kan det leda till att nästa gång personen bara ser bilen, så får han eller hon ett ångestanfall. Det som har skett här kallas klassisk betingning, då det nu räcker med att bilen istället för krocken blir upphov till ångesten. Detta kan också vara upphov till fobier, då personen i fråga kanske utvecklar en sorts fobi mot bilen (Nolen-Hoeksema, 2008). Denna förklaringsmodell är också ihopkopplad med OCD (tvångsbeteende). Då personen känner att han eller hon tex. måste trycka på lampknappen 10 gånger, och utför detta beteende, skapas en lättnadskänsla vilket leder till att han eller hon även nästa gång kommer att göra om beteendet (Nolen-Hoeksema, 2008).
Medicinsk-biologisk förklaringsmodell
Det klassiska fallet Phineas Gage var nog det som på allvar satte igång forskningen om de
biologiska orsakerna till psykiska sjukdomar. Det visade att skador på hjärnan kunde vara orsaken till psykiska problem. Andra orsaker kan vara genetiska, eller obalans i signalsubstanserna i hjärnan (Nolen-Hoeksema, 2008). Var skadan (eller abnormaliteten) finns i hjärnarn har stor betydelse för vad för problem personen har. Om till exempel hypothalamus är skadad kan det leda till problem som har att göra med seuxellt beteende, eller att äta och dricka. Hypothalamus är också involverat i känslor (Nolen-Hoeksema, 2008).
När det gäller hjärnans signalsubstanser är det oftast serotonin, noradrenalin och dopamin som är bovarna när det gäller psykiska problem (Nolen-Hoeksema, 2008). Dessa har viktiga roller när det gäller uppkomsten av både depression, aggressionsproblem och bipolär sjukdom.
Om man har oturen att födas med vissa gener kan det öka risken för att man drabbas av psykisk sjukdom. Forskning har upptäckt att vissa sjukdomar, såsom schizofreni, återkommer oftare i vissa familjer än i andra (Nolen-Hoeksema, 2008). Det behövs emellertid mer än en viss gen för att drabbas av en psykisk sjukdom, men "fel" gener kombinerat med andra faktorer såsom stress kan ytterligare öka risken.
HUR MODELLERNA KAN PÅVERKA VÅRDENS INNEHÅLL
Psykodynamisk förklaringsmodell
Den psykodynamiska förklaringsmodellen kommer givetvis att mest vara inriktad på att ta reda på om det finns några barndomstrauman och fixeringar som kan påverka hur klienten mår idag. Detta har både för- och nackdelar. Jag tror absolut att det som hänt i barndomen till stor del kan påverka oss i det vuxna livet. Till exempel kan mobbning göra att man som vuxen är mer osäker med andra människor. Jag tycker däremot inte att man i terapin bara ska hålla sig till en teori eller en förklaringsmodell. Gör man det riskerar man att missa mycket. Att fråga om barndomen och försöka hitta undermedvetna tankar ska endast vara en av de metoder man använder. Det har hänt att vissa terapeuter har försökt "locka fram" barndomsminnen och undertryckta tankar som egentligen inte existerar, till exempel om sexuellt utnyttjan. Terapeuten måste vara mycket försiktig när det gäller att ställa frågor. Ledande frågor får inte förekomma då det kan påverka klienten allt för mycket.
Insiktspsykoterapin omfattar också ofta väldigt många möten mellan terapeut och patient, och då letar man främst efter undermedvetna konflikter, minnen, begär etc. Frågan är om det alltid är dessa konflikter som är problemet för besvären, och kanske slänger man bort tid i onödan istället för att använda sig av flera psykologiska metoder istället för bara en.
Socialpsykologisk förklaringsmodell
När det gäller den socialpsykologiska problemen gäller samma sak som ovanstående. I relationsproblem som kan uppkomma genom att relationen till föräldrarna har varit dålig, gäller det att vara försiktig med hur man ställer frågorna. Det kan ha funnits problem med föräldrarna - men det behöver inte vara så.
En fördel med behandlingssätt inom denna modell är att man inte bara inriktar sig på individen själv och dennes problem, utan man inkluderar även dennes familj eller andra personer som står nära individen. Detta är något som borde göras oftare vilken psykologisk modell man än använder. Ibland är problemet större än hos individen själv, så även om man lyckas hjälpa individen, kan familjen "förstöra" det hela senare genom att de forstätter att bete sig som de alltid har gjort. Viktigt är också att man inte glömmer bort individen i det hela.
Om vi nu tar upp gruppterapin så har det säkert fördelarna att klienten dels ser att andra har liknande problem som han eller henne själv, vilket säkert kan verka lugnande. Klienterna får dela med sig av sina erfarenheter och på det sättet hjälpa varandra. En nackdel kan vara att vissa personer har mycket svårt att uttrycka sig i grupp och känner ett obehag inför det. Det kan leda till att terapin försvåras för den personen eftersom han eller hon kanske inte vågar berätta om sina problem. Psykologiska problem är ändå något privat och kanske inte något man vill dela med sig av till andra.
Om en patient som kommer ut från psykvården ska kunna klara sig själv i samhället, är det viktigt att han eller hon har en bra kontakt med en vårdare och att någon ser till honom eller henne regelbundet. Jag vet dock inte hur pass bra detta fungerar idag.
Behavioristisk förklaringsmodell
Den behavioristiska terapin fungerar nog mycket bra när det gäller tex. fobier, men i de flesta fall så bör den kombineras med den kognitiva terapin, varpå dessa två terapier tillsammans bildar kognitiv beteendeterapi. Behavioristerna ville ju från början gå emot detta med att man har ett "inre psyke", medvetande och omedvetande. De tyckte bara att de synliga beteendena var viktiga. Men en kombination mellan vad som pågår i hjärnan och det beteende man kan se är nog det bästa. Kropp och tanke är inget man bör dela på, så när det gäller ett beteende man vill ändra är det en bra idé att både försöka förändra invanda tankemönster som i sin tur leder till det oönskade beteendet. KBT är mycket användningsbart för väldigt många olika psykiska problem.
KBT bör kombineras med de övriga modellerna, alltså den psykodynamiska modellen (för att hitta eventuella barndomsproblem och de undermedvetna tankarna), den medicinsk-biologiska (för att underlätta) och den socialpsykologiska (för att kunna lösa problem med personer runt klienten). Med KBT kan personen som har problem lära sig att hantera dem för att kunna leva ett bra liv.
Medicinsk-biologisk förklaringsmodell
Den medicinsk-biologiska förklaringsmodellen är den modell jag är mest kritisk till. Idag är ofta det självklara svaret på en psykisk sjukdom medicin. Det är oerhört lätt att få ut antidepressiv medicin på en vanlig vårdcentral om man känner sig lite nere. Jag är inte emot mediciner men jag är emot hur de används (det jag pratar om nu är framförallt antidepressiv medicin). En medicin är ett bra komplement, men bör inte vara som ensam huvudbehandling! Om man tar en medicin behandlar man bara symptomen, men inte problemet i sig (detta beror dock på vilken typ av psykiska problem det handlar om, och hur pass mycket man kan göra för att lösa dem själv). Om man tar medicinen riskerar man att bara fly från problemet. Jag tycker att antidepressiva främst ska användas som en "start" så att patienten överhuvudtaget orkar ändra sitt liv. Sedan ska andra behandlingsformer rycka in, såsom terapi. Om den deprimerade bara behandlas med medicin kommer problemen som i första hand ledde till depressionen att finnas kvar när han eller hon väl ska slutar med medicinen. Då finns det också risk för ett medicinberoende för att patienten helt enkelt inte vågar sluta med den, av rädsla för att hamna på botten igen. Jag tror att även om man har brist på vissa ämnen, så kan man ändå anpassa sig till att leva med dessa brister utan att ta en medicin. En annan negativ sida med medicin är dess starka biverkningar, speciellt när det gäller litium och neuroleptika. Jag bör också tillägga att när det gäller psykossjukdomar tror jag att det tyvärr är nödvändigare att ta medicin, eftersom man har mindre kontroll över sina tankar och därför svårare att kunna ändra dem själv.
Referenser
Andersson,S.(1994).Berörd av psykiatrin.Lund:Studentlitteratur.
Nolen-Hoeksema,S.(Ed.4).(2008).Abnormal psychology.New York:McGraw-Hill higher education.
Dela:
