Ett halvt ark papper

Hur pass bra är sjukvården? - Min väg mot ett naturligare liv, del 2

Jag har i ett tidigare inägg,  Mitt första möte med vården - Min väg mot ett naturligare liv, del 1 , berättat om mina erfarenheter av mitt första riktiga möte med vården. Jag föreslår att du läser den först för att få en bakgrundsbild, men för säkerhets skull lägger jag in en kortversion här:

En dag förra året, fick jag plötsligt kraftiga smärtor i axeln. Under natten utökades detta till att jag hade jätteont i varenda led i kroppen, det skar som knivar. Jag hade även rödflammiga utslag och andnöd. Besvären kom och gick i ca. tre dagar, men ingen visste vad det berodde på. Jag var till akuten två gånger, men behandlades dåligt; de verkade inte tro på mig och gav mig ingen tid. 

Jag har alltså fått en ganska negativ bild av vården, men givetvis inte bara genom denna erfarenhet. Jag känner flera som har behandlats dåligt i mötet med vården, och de flesta känner nog också folk som haft negativa erfarenheter (om inte också de själva haft det). Givetvis finns det många som har bra erfarenheter av vården, inklusive mig, men jag tror att det i många fall skulle kunna vara mycket bättre.

Något jag tycker är märkligt, är att nästan oavsett vilka symptom man kommer in med till vårdcentralen, så ska de göras blodprov. Ok, nu har jag aldrig läst läkarvetenskap, men jag tvivlar på att alla typer av problem kan visas genom blodprov? Dessutom verkar det som att man alltid testas för endast en eller ett fåtal sjukdomar per blodprov, så hittar man inte felet får man göra hur många blodprov som helst. Tillslut lär man väl se ut som en nåldyna.

Man möts också ofta av en stressad läkare som helst vill ha ut en ur rummet fortast möjligt. Det känns inte bra om man kommer och är sjuk och orolig. Om man ringer i ett tidigt skede, när man haft problem i någon dag, så vill de oftast att man ska vänta med att komma dit. När jag hade mina problem som jag skrev om i det första inlägget i denna följetång så tyckte läkarna det var bättre att jag "väntade några veckor" tills symptomen blev "tydligare", eftersom de än så länge inte kunde svara på vad det var. Va? Ska man inte stoppa en sjukdom i tidigt skede? Väntar man för länge kan det ju vara för sent!

Jag började fundera över alternativa vårdssätt. Finns det verkligen bara den vanliga sjukvården att vända sig till om man blir sjuk? Jag tänkte att jag skulle boka in mig hos en homeopat för se vad hon hade att säga om det jag hade varit med om. Jag hade aldrig varit till en homeopat tidigare så visste inte riktigt vad jag skulle vänta mig.

Homeopaten hade sin mottagning i en helt vanlig, trivsamt inredd lägenhet. Jag togs emot snabbt (jag var den enda "patienten" där). Tiden vi hade på oss var lång, en timme. Homeopaten började med att ställa ett stort antal frågor om precis allting. Hon frågade om mina symptom under de dagar jag mådde som sämst, men även om hur jag mått under det senaste året. Hon frågade om mina vanor, vad jag äter/dricker, motion, psykisk hälsa etc etc. Hon sade att det var viktigt att se på helheten, inte bara på symptomen. Läkarna frågar oftast bara om de symptom man har, inte mer. Om de inte själva kan se några tecken på sjukdom så har de svårt att tro på en, ovasett vilka symptom man säger sig ha. Hos homeopaten var min egen bild av symptomen mycket viktig.

Homeopaten var mycket trevlig och förstående, och hon hade en helt annan bild av det jag råkat ut för. Mitt problem, trodde hon, var penicillinkuren jag tagit några månader tidigare. Hon sade att penicillin är egentligen inte alls för kroppen, utan eftersom den slår ut alla bakterier (både goda och bra) så blir det en mycket kraftig chock för kroppen. Om man dessutom, under denna tid mår psykiskt sämre, tex av stress eller annat (vilket jag gjorde under denna tid), kan kroppen hamna i en kraftig svacka. Diffusa symptom av den typen jag hade kan visa sig månader efteråt. Under denna tid hade jag också haft en kraftig allergisk reaktion av fågelloppsbett (som du kan läsa om här). Penicillin, förklarade hon, är i själva verket väldigt onaturligt mot kroppen. Till följd av penicillinkuren hade jag också fått svampinfektion i underlivet, vilket jag aldrig haft förr. Inte ville den ge sig heller, trots allehanda preparat från apoteket (inlägg om hur jag blev fri från det kommer senare). Homeopaten berättade vidare att hon träffat väldigt många som fått stora problem efter penicillinkuren, men att ingen lyssnat på dem. Hon sade också att en bidragande orsak kan vara att jag dricker så lite vatten, vilket jag alltid haft svårt för.

Allt detta tillsammans kan vara mycket skadligt för kroppen, menade hon. Nu var det viktigt att jag rensade ut dels penicillinet som kunde vara kvar, och dels resterna av allergin och eventuell borrelia. Mot dessa fick jag vissa piller som jag skulle ta i några veckor, och hon sade att jag måste dricka mycket mer vatten än jag gör idag, annars rensar kroppen ut sånt här sämre.

Jag vet inte om pillrena hjälpte, men något som hjälpte var det fantastiska bemötandet. Vilken skillnad att få komma till en sådan människa i jämförelse med till sjukhuset! Någon som faktiskt lyssnar och tar en på allvar. Och mötet fick mig att börja tänka.

Fler inlägg kommer.

Dela:

Mitt första möte med vården - Min väg mot ett naturligare liv, del 1

För snart ett år sedan hände något som gjorde att jag började tänka annorlunda om vissa saker. Anledningen var att jag hade mitt första riktiga möte med sjukvården.

Allt började med att jag en dag, när jag satt på balkongen och solade, fick en kraftig smärta i axeln. Det liksom skar i axelleden, framförallt när jag vred på huvudet. Jag märkte också av rödflammiga utslag på armarna. Jag blev orolig och åkte in till vårdcentralen där jag bemöttes genom att doktorn sa: "Jaha, nu har vi 10 minuter på oss att klara upp det här! Ta av kläderna!!" Han var totalt ointresserad av att lyssna på mig, och verkade inte alls ha någon som helst förståelse för att man kan tycka det är jobbigt att stå i underkläder och ha någon av andra könet som granskar en från topp till tå. Han  skickade hem mig igen efter att ha gjort ett blodprov, som inte visade någonting.

Natten kom, och tidigt på morgonen vaknade jag av att jag hade skärande smärtor i varenda led i hela kroppen, jag kunde knappt röra mig. Om jag försökte böja armar/ben föll de liksom ihop. Armarna gick bara att lyfta ett par decimeter. Jag hade dessutom svårt att andas och när jag lyckades sätta mig upp upptäckte jag att jag hade rödflammiga utslag på stora delar av kroppen, främst på armar och ben. Jag blev livrädd!

Utslagen på en av armarna.

Vi ringde 112 och de tyckte att det, trots andnöden, var onödigt att skicka ambulans och ville att vi själva skulle ta oss till akuten. Jag var väldigt orolig, hade ont överallt och svårt att andas. Hur som helst så körde min sambo mig till sjukhuset. Jag har aldrig varit på akuten tidigare i mitt liv och när vi kom dit visste vi inte var vi skulle gå. Klockan var 6 på morgonen och receptionen var obemannad, jag stod där som ett fån med kraftiga smärtor, andnöd och hittade inte en själ att prata med. Tillslut upptäckte vi att akuten var i ett helt annat hus.

Då vi kom dit undersökte de mig men de kunde inte komma på vad det var för något. Jag fick en allergimedicin men ingen hade några svar på vad jag råkat ut för. Symptomen försvann av sig själv efter 2-3 timmar och då skickades jag hem. Resten av dagen sov jag, men mot kvällen piggnade jag till och började söka på internet. Det enda mina symptom stämde in på var Borrelia, som kan ge mycket märkliga, diffusa symptom. Jag fick reda på att läkare i Sverige har mycket dålig information om Borrelia och underskattar ofta sjukdomen (Läs mer här: http://www.borrelia-tbe.se/ ) . Jag hade haft tre fästingar inom ett halvår innan detta hände varav en hade gett röda cirklar runt bettet.

Tidigt på morgonen vaknade jag upp igen, med exakt samma symptom som dagen innan, skärande smärtor i varenda led och svårt att andas. Vi ringde 112 igen och krävde denna gång att de skickade ambulans. Det var första gången i mitt liv jag åkte ambulans, en ovan händelse där man känner sig utsatt. De i ambulansen trodde dock att andnöden berodde på att jag var orolig.

När vi kom fram till sjukhuset undersöktes jag igen. Ett blodprov och urinprov gjordes (som inte visade något) och jag sa att jag ville göra ett borreliaprov. Läkaren var mycket otrevlig och ville inte alls göra det. Jag sa att mina symptom stämmer in precis på det och jag har fortfarande ringar kvar av fästingen trots att jag fick penicillin mot det. Han svarade "jaa, men i så fall skulle väl vilka symptom som helst kunna bero på borrelia, ELLER HUR??". Jag mådde så dåligt att jag knappt orkade prata för mig men till slut gav han med sig och ville göra borreliatest. Det visade på att jag "låg på gränsen" till borrelia. Eftersom borrelia har så spridda symptom så borde det vara ett standardiserat test, kan man ju tycka.

De skickade hem mig igen och tyckte att jag kunde gå till vårdcentralen igen för flera blodprov, som sedan givetvis inte visade något heller. Armarna var helt blåstuckna efter dessa dagar.

Ena armen efter ett X antal blodprov, utan resultat, som vanligt...

Symptomen lade sig efter några dagar, men något som inte lade sig var känslan av att ha behandlats dåligt i vården. När man är sjuk orkar man inte ligga och tjata på att rätt tester ska göras. Man orkar inte ligga och "bevisa" att man verkligen har ont. De trodde inte att jag hade ont bara för att jag med nöd och näppe klarade av att böja på armen, trots att det skar som knivar. Det knakade även i lederna (vilket det aldrig gjort förr i hela mitt liv) men läkaren sa "vadå, det är helt normalt att leder knakar". Javisst, men precis varje gång man böjer dem, och hela tiden!? Jag har fortfarande, snart ett år senare problem med vissa leder och har svårt att skriva länge samt böja på tumleden. Jag fick ständigt känslan av att de såg mig som någon sorts hypokondriker.

Jag fick aldrig reda på vad det var som hände dessa dagar.

Berätta gärna om dina erfarenheter av den svenska sjukvården!

Detta kommer att bli en följetång om mitt möte med vården och min väg mot alternativa och naturligare vårdval. Fler inlägg kommer.

Dela: