Ett halvt ark papper

Mitt första möte med vården - Min väg mot ett naturligare liv, del 1

För snart ett år sedan hände något som gjorde att jag började tänka annorlunda om vissa saker. Anledningen var att jag hade mitt första riktiga möte med sjukvården.

Allt började med att jag en dag, när jag satt på balkongen och solade, fick en kraftig smärta i axeln. Det liksom skar i axelleden, framförallt när jag vred på huvudet. Jag märkte också av rödflammiga utslag på armarna. Jag blev orolig och åkte in till vårdcentralen där jag bemöttes genom att doktorn sa: "Jaha, nu har vi 10 minuter på oss att klara upp det här! Ta av kläderna!!" Han var totalt ointresserad av att lyssna på mig, och verkade inte alls ha någon som helst förståelse för att man kan tycka det är jobbigt att stå i underkläder och ha någon av andra könet som granskar en från topp till tå. Han  skickade hem mig igen efter att ha gjort ett blodprov, som inte visade någonting.

Natten kom, och tidigt på morgonen vaknade jag av att jag hade skärande smärtor i varenda led i hela kroppen, jag kunde knappt röra mig. Om jag försökte böja armar/ben föll de liksom ihop. Armarna gick bara att lyfta ett par decimeter. Jag hade dessutom svårt att andas och när jag lyckades sätta mig upp upptäckte jag att jag hade rödflammiga utslag på stora delar av kroppen, främst på armar och ben. Jag blev livrädd!

Utslagen på en av armarna.

Vi ringde 112 och de tyckte att det, trots andnöden, var onödigt att skicka ambulans och ville att vi själva skulle ta oss till akuten. Jag var väldigt orolig, hade ont överallt och svårt att andas. Hur som helst så körde min sambo mig till sjukhuset. Jag har aldrig varit på akuten tidigare i mitt liv och när vi kom dit visste vi inte var vi skulle gå. Klockan var 6 på morgonen och receptionen var obemannad, jag stod där som ett fån med kraftiga smärtor, andnöd och hittade inte en själ att prata med. Tillslut upptäckte vi att akuten var i ett helt annat hus.

Då vi kom dit undersökte de mig men de kunde inte komma på vad det var för något. Jag fick en allergimedicin men ingen hade några svar på vad jag råkat ut för. Symptomen försvann av sig själv efter 2-3 timmar och då skickades jag hem. Resten av dagen sov jag, men mot kvällen piggnade jag till och började söka på internet. Det enda mina symptom stämde in på var Borrelia, som kan ge mycket märkliga, diffusa symptom. Jag fick reda på att läkare i Sverige har mycket dålig information om Borrelia och underskattar ofta sjukdomen (Läs mer här: http://www.borrelia-tbe.se/ ) . Jag hade haft tre fästingar inom ett halvår innan detta hände varav en hade gett röda cirklar runt bettet.

Tidigt på morgonen vaknade jag upp igen, med exakt samma symptom som dagen innan, skärande smärtor i varenda led och svårt att andas. Vi ringde 112 igen och krävde denna gång att de skickade ambulans. Det var första gången i mitt liv jag åkte ambulans, en ovan händelse där man känner sig utsatt. De i ambulansen trodde dock att andnöden berodde på att jag var orolig.

När vi kom fram till sjukhuset undersöktes jag igen. Ett blodprov och urinprov gjordes (som inte visade något) och jag sa att jag ville göra ett borreliaprov. Läkaren var mycket otrevlig och ville inte alls göra det. Jag sa att mina symptom stämmer in precis på det och jag har fortfarande ringar kvar av fästingen trots att jag fick penicillin mot det. Han svarade "jaa, men i så fall skulle väl vilka symptom som helst kunna bero på borrelia, ELLER HUR??". Jag mådde så dåligt att jag knappt orkade prata för mig men till slut gav han med sig och ville göra borreliatest. Det visade på att jag "låg på gränsen" till borrelia. Eftersom borrelia har så spridda symptom så borde det vara ett standardiserat test, kan man ju tycka.

De skickade hem mig igen och tyckte att jag kunde gå till vårdcentralen igen för flera blodprov, som sedan givetvis inte visade något heller. Armarna var helt blåstuckna efter dessa dagar.

Ena armen efter ett X antal blodprov, utan resultat, som vanligt...

Symptomen lade sig efter några dagar, men något som inte lade sig var känslan av att ha behandlats dåligt i vården. När man är sjuk orkar man inte ligga och tjata på att rätt tester ska göras. Man orkar inte ligga och "bevisa" att man verkligen har ont. De trodde inte att jag hade ont bara för att jag med nöd och näppe klarade av att böja på armen, trots att det skar som knivar. Det knakade även i lederna (vilket det aldrig gjort förr i hela mitt liv) men läkaren sa "vadå, det är helt normalt att leder knakar". Javisst, men precis varje gång man böjer dem, och hela tiden!? Jag har fortfarande, snart ett år senare problem med vissa leder och har svårt att skriva länge samt böja på tumleden. Jag fick ständigt känslan av att de såg mig som någon sorts hypokondriker.

Jag fick aldrig reda på vad det var som hände dessa dagar.

Berätta gärna om dina erfarenheter av den svenska sjukvården!

Detta kommer att bli en följetång om mitt möte med vården och min väg mot alternativa och naturligare vårdval. Fler inlägg kommer.

Dela: