Fokus i livet

Tankar om mitt fotograferande

Repetera till förbannelse

Jag har gjort det så många gånger förr och idag sker det igen. Medans jag skriver detta så händer det som likt ett mantra har upprepats i över 30 år. Jag skulle ju ljuga om jag påstådde att det skett i en helt obruten linje genom alla dessa år, men så är det ju lite allt som oftast. Man avikker på villovägar och glömmer lite bort sånt som själen kanske behöver.

Fötter

Jag har betalt andra att utföra sånt som jag mycket väl kunde ha gjort själv och det har gjort mig lat och blind.

Före stormen

Det är lätt att ta saker och ting lite för givet och därmed glömma den känslan som fanns när allt var nytt och spännande.

Törstsläckare

För när nu filmen som ligger och fixeras är klar, så blir det som varje gång lika spännande att se resultatet. Nu för tiden kan man se dom digitala resultaten på en gång, men det verkar ju inte vara till någon större hjälp för en del.

Fika

Jag har sett i en del bloggar att det suttits i timtal och fotograferats samma statiska motiv och ändå har man inte förstått vad som man gjort fel.

Svampgömma

Gå ut bland folk istället och låt det ta sin tid. Strunta i att chimpa på skärmar....

Vatten över huvet

..och repetera till förbannelse.

/Micke

P.S. Nu hänger filmen på tork och då passar jag på att förpassa mig ut på nya irrfärder.

Postat 2011-02-18 10:43 | Permalink | Kommentarer (3) | Kommentera

Länge leve metallen

I över en vecka har jag nu varit konvalescent med en illasinnad hosta som fått bröstkorgen att känna sig som en gammal rostig verktygslåda. Men nu är luftvägarna fria och det lilla hostandet som finns kvar, är mer av typen varmluftspustande.

Hund med fotograf

Så alla dessa nya krafter hoppandes i kroppen, fick mig att leta mig ut igår och lufta den tyska mätsökaren i våran vinterskrudade huvudstad.Stegen styrdes mot stadens citykärna och då tittar man gärna in på Kulturhuset, för lite läsning, värme och kisspaus.

Glasplåt

Kameran hängde lite nonchalant på axeln då händerna skulle tvagas. Då kände jag hur remmen gled och BONK, så slog kamerai handfatskanen. Inte speciellt hårt, men ändå uppstod ett skönt ljud av metall mot keramik.

Bussbild

Nu har ju kameran råkat ut för liknande händelser, så denna lilla fadäs fick ingen högre prioritet. Idag hade jag ett ärende till Liljeholmstorget och där upptäckte jag att filmen verkade ha tagit slut väl innan dom 36 exponeringarna var avklarade, så det va bara att veva in filmen och sätta in en ny rulle.

Fotografer i en fotoaffär

Jäklar va trögt det var att veva. Då inser jag att gårdagens handfatsintermezzo gjort att kamerans återspolningsvev, fått sig en kyss så att den blivit skev och inte vill rotera som den ska.

Blixtfotograf i en fotoaffär

Kändes inte så kul när jag insåg att detta kunde innebära oförutsedda reparationskostnader.

Fotografisk räv

Väl hemma igen, så inspekterades skadan och återspolningen skruvades av från kamerahuset. På köksgolvet ordnades det en operationsplats med ett hårt platt underlag. Vredet las mot underlaget och sen lade jag en bit tunn papp över, så att hammaren som jag drämde i med, inte skulle repa metallen.

Burkfångst

Sen så lirade vredet som det skulle och nu funkar kameran igen.

Laga den där med en hammare, gubbe

Det är skönt med en kamera som kan lagas med enkla medel. Länge leve metallen.

/Micke

P.S. Bilderna har inte så mycket med texten att göra, men väl med kameran i fråga. En kamera byggd av metall

Postat 2011-02-17 22:20 | Permalink | Kommentarer (10) | Kommentera

Kamera för 150 spänn. Kan det funka?

En bra kamera ska vara kall, torr och gratis, brukade Winston Churchill säga. Historieförfalskarna brukar tillskriva detta citat till champagne istället för kameror, men jag är inte helt övertygad. För ett par år sedan så hittade jag i alla fall en Yashica Electro 35 på Hötorgets loppis, här i Stockholm. Den kostade 150 kronor och det är ju nästan gratis för en fin gammal kamera i så gott som nyskick. Sen va den inte bara torr utan även ganska så cool, så det va ju bara att slå till helt enkelt.

Jag ska nu inte fråga hur man får den att fungera genom denna blogg. För jag har ju förstått att internet är en stor källa att ösa ur och genom några enkla sökningar så har jag fått tag i den informationen som jag då ville ha.

Den typen av batteri som ska vara i kameran, tillverkas inte längre och är därför omöjliga att få tag på. För övrigt så va dom den där sorten med mycket kvicksilver i sig, så det är bara bra att dom är borta. Så då får man köpa knappceller och skarva lite så fungerar mätaren så gott som klanderfritt.

Jag har inte bara en kamera, utan det finns ett antal i skåpet. Nu är ju Leican det bästa valet för den ger mig precis det som jag förväntar mig av en bra kamera. Men ibland får jag ett infall och laddar en annan kamera med en film och tar mig ut. I detta fall vart det T-Max 100 av de enkla anledningen att jag hade en rulle i kylskåpet.

Så för 150 riksdaler så är ju detta en riktig gulklimp och erbjuder en ganska så bra upplevelse. Ska man vara petig, så är sökaren lite mörk och kameran är egentligen lite för otymplig. Men 150 spänn kan ju uppväga såna petitesser.

Alla kameror presterar bra i dagsljus, utan det är inomhusmiljöerna som sållar lite. Nu skulle jag kanske haft Tri-X i burken för att här kunna göra en jämförelse, men ibland ska man inte planera för mycket, utan bara följa med i händelserna.

Gjorde lite prov med att köra med längre slutartider för att kunna blända ner lite och få ett skarpare objektiv även inomhus.

Bänkar och stengolv kan vara goda vänner i såna situationer.

Yashica Electro 35 får av mig 8/10 och rekommenderas för den vetgirige som inte räds att hitta information på nätet. För er andra finns det färdiga applikationer som gör telefonbilderna lite fräckt vintage genom ett enkelt knapptryck. En fin gammal kamera är annars lite som ett husdjur och du blir lugn i själen av att hålla i och klappa på den.

/Micke

P.S. Se till att klappa ofta

Postat 2011-02-10 08:41 | Permalink | Kommentarer (12) | Kommentera

Spärrar

Att fotografera folk ute på stan och som man inte känner, kan vara ganska jobbigt ibland. Men andra dagar så går det som på räls.

Det finns nog inga generella knep, utom att man är sig själv och bemöta folk som undrar på ett trevligt sätt. Jag kan nog på ena handens fingrar räkna upp dom gångerna som jag blivit ifrågasatt och det på över 30 års fotograferande.

Nu kör jag ju inte som Bruce Gilden direkt, utan har mer anammat flugan på väggen-varianten. Jag gillar bilderna som Bruce får fram, men jag skulle verkligen inte våga gå på så där. Men det är väl som allt annat, en vanesak.

Att sen vara för sig själv när man är ute, är för mig lite av en självklarhet. Man kan lunka på i sin egen takt och får lättare kontakt och det verkar helt klart mindre hotfullt.

Att vara själv gör också att man kan följa sina infall utan att behöva tänka på någon annan och det kan bara komma gott ur det.

Sen att ha en liten utrustning hjälper i alla fall mig med den sortens bilder som jag vill ta. Att det sedan är en analog kamera gör faktiskt sitt till nu för tiden. Allt oftare så får jag höra att -Du har ju en riktig kamera.

Nu anser ju jag att alla kameror är riktiga, utom telefoner. Ärligt talat så tror jag att om man fotograferar folk på stan med en telefon, så skulle ifrågasättandet skjuta i höjden. Sen så får man ju vänta så länge innan bilden tas.

Men som med allt så gäller det att övervinna dom egna demonerna och strunta lite i spärrarna som man går runt med.

Jag sjukskrev mig från Ellensträffen idag och hoppas att dom rostiga spikarna i bröstkorgen snart är borta. Men det va jobbigt att ringa till magistern.

/Micke

Postat 2011-02-09 18:59 | Permalink | Kommentarer (8) | Kommentera

Lite som när livet passerar i revy

Dom senaste dagarna har baciller tagit min kropp i besittning. Så det har inmundigats Alvedon och hiskeliga mängder vatten.Gick igenom lite arkiverade bilder och insåg att när folk snackar om att livet passerar i revy, så måste dom mena Tri-X. Den filmen har i alla fall följt med mig genom livet och när jag faller från en hög byggnad, så kommer livet att passera i svartvitt.

Festligt värre 2008

Ella på Drakfesten 1983

Jerry Nolan 1984

Vissa bilder väcker en hel del minnen hos mig och den här ifrån Musiverket i Stockholm är inget undantag. Det är ett hopkok med medlemmar från banden Pain och Warheads. Hocky som spelar bas gick stenhårt in för karate och tränade i Japan. Han blev senare karatevärldsmästare i lag. Stellan på Gitarr, va en av mina absoluta favoritgitarrister under dom här åren. Tyvärr så kom han in på en ganska så guppig väg med missbruk. Mikkel som tittar in med hatten på huvet, gifte sig senare med en konstnär och dom flyttade in i en gammal Pucko-fabrik.

På Musikverket 1979

Janne 1984

Rude Kids 1979

Johan 1985

Peppe va en av dom absolut gulligaste man kan tänka sig. Tyvärr så gick mycket snett ett par år senare. Men jag saknar honom och hans levnadsöde gör att det hugger till i hjärtat när jag hittar bilder på honom.

Peppe 1978

Bandet Masturbation existerade inte särskilt länge, men här är deras första spelning. Sångaren Bagge är den enda som jag brukar träffa på lite då och då. Senast så berättade han att basisten Fummel hade krattat sin grusgång vid huset häromåret och fick då en hjärtattack och föll död ner. Framför gitarristen står en liten lintott som heter Micke. Han är nygift med en jättegullig tjej, så livet går ju ändå vidare.